Kära utopi – Att fastslå och frigöra den queera kroppen
Kära utopi,
Det sägs att du finns vid horisonten, så varför känner jag dig nära? För var dag i din riktning framträder du klarare. Idag hör jag din gestalt, imorgon doftar jag färgen.
Min efterlängtade, snart möts vi.
…
Det är rutin nu. Tårna mot bakgrunden, kameran blixtrar till. Jag noterar det exakta förhållandet mellan fötterna, vänder kroppen ett halvt varv och låter fötterna finna avståndet. Tårna mot kameran denna gång. Golvet är kallt mot fotsulan. Fingrarna är sammanflätade ovanpå huvudet. Blixten lyser till. Var sjunde sekund har jag instruerat kameran att ta en bild. Efter två blixtar är det dubbelexponerade fotografiet klart.
Jag tassar bort till kameran, trycker fram självporträttet. Där är den. Kroppen som grumlar blicken. Inga självfallna ord finns för dess konturer. Inlärda föreställningar om kropp och kön är inte självklara att applicera. Jag betraktar kroppen länge, begrundar. Inom ramen för heteronormen är den ickebinära kroppen omöjlig. Ändå upplever jag den här och nu, i kött och blod. Är det nu det händer? Den queera framtiden går mig till mötes.
…
Kvinna och man. Redan innan vi föds kategoriseras vi in i ett av facken och förväntas uppträda enligt samhällets föreställningar om hur en man eller kvinna ska vara, göra och begära. Kroppar vi möter tvingar vi in i idéerna om dem. Den som bryter mot förväntningarna uppfattas ofta som omoralisk, obegriplig eller till och med skrämmande.
Människor stänger dörrar för avvikare, till fritidsaktiviteter, relationer och jobb. Queera kroppar osynliggörs, utsätts för våld och hot. Själva vrider och tvingar vi bort delar av oss själva – av säkerhetsskäl, av internaliserad skam, för att överleva. Enligt den offentliga utredning svenska staten genomförde 2017 är det i Sverige mer än dubbelt så vanligt att utsättas för fysiskt våld som transperson jämfört med befolkningen i övrigt. Utredningen visar också att 36 % av tillfrågade transpersoner under de senaste 12 månaderna övervägt suicid. I befolkningen generellt ligger siffran på 6 %.
När diskriminering gjorde min arbetsplats ohållbar stängde jag själv dörren. Symtomen på depression följde ändå med ut.
…
Kära utopi,
Jag drömmer om dig, tillståndet där kroppen finns till utan att inlärda föreställningar förvränger dess konturer. Innerligt trånar jag efter platsen där kroppen är fri. Oförmögen är jag att föreställa mig den. Lika oförmögen är jag att sätta ord på längtan som rotar sig i bröstkorgen, endast tårkanalen formar den.
Kära du, min kropp vill andas ut
…
Tyngden vilar på ena benet. Blixten speglar sig flyktigt i ögonen. Jag vänder mig bort från kameran och lägger tyngden på andra benet. Apparaten klickar till. Kameran fungerar som dokumentärt vittne. Den bevarar kroppens rörelser. På samma gång verkar fotografiet performativt. Enligt författaren och litteraturkritikern Roland Barthes framkallar mediet en falsk tro att objektet som fotograferats existerar här och nu, i kött och blod. Med kamerans hjälp frammanar jag en queer kropp. Dess fötter är belägna på samma kalla golv mina egna fotsulor vilar på. Jag känner dess andetag. Blodet pulserar i ådrorna. Det är svindlande.
…
Fotografiets performativa kraft för med sig en queerpolitisk potential. Enligt genusteoretikern Judith Butler är genus – våra kulturella föreställningar om kroppen – performativt. Precis som ett löfte existerar genom att vi uttalar orden ”jag lovar”, existerar genus genom de handlingar som utgör det. Om människor dag efter dag klär sig, rör sig, gör och begär på sätt som ligger i linje med idéer om vad en man och en kvinna är, upprätthålls dessa föreställningar. Om vi däremot gör, rör oss och begär på andra sätt, som avviker från heteronormen, kan andra föreställningar om kroppen bli till. Vi kan uppleva kroppar på nya sätt.
När kameran frammanar upplevelsen av en ny slags, queer, kropp tvingas vi omvärdera våra inlärda föreställningar. Uppfattningen att endast två kön existerar revideras till förmån för den queera kroppens varande. När kameran klickar till är det den tolfte dagen jag upprepar handlingen att skapa ett dubbelexponerat självporträtt. Det är genom upprepandet av handlingar över tid som idéer om kroppen blir till.
…
Min efterlängtade,
Många gånger har jag famlat efter dig, sökt, men aldrig kommit fram. Modfälld har tvivlen letat sig in, finns det någon väg?
Den här gången är det annorlunda. Jag känner det i varje andetag.
…
Upplevelsen av den fysiska kroppen är ett resultat av sensoriska upplevelser och inlärda föreställningar om den. Om fotografi förändrar föreställningarna om kroppen förändras därför upplevelsen av den. Under dagarna jag skapar självporträtten undviker jag speglar. Den enda reflektion jag ser av min kropp är den i kamerans skärm. Det är en kropp jag längtat efter att se.
Går det att skilja på den fysiska kroppen och upplevelsen av den, när vi endast kan förstå den fysiska kroppen genom upplevelsen? Om fotografi förändrat mina sensoriska upplevelser såväl som mina föreställningar om kroppen, har fotografi förändrat min fysiska kropp?
…
Kära utopi,
Fötterna studsar fram. I magen vingslag. Nuet har inte längre betydelse, allt handlar om framtiden. Den nya, queera framtiden ska materialiseras, världen bortom föreställningar som förvränger kroppens konturer.
Upprepa nya sätt att vara och de ska bli till. Jag känner innebörden av performativitet. Mitt kött och blod omformas, de nya konturerna befästs. Min kära, horisonten är här.
Möt mig när jag stiger upp imorgon.
…
Nyvakna vickar tårna mot den vita pappersbakgrunden. Aldrig trodde jag processen skulle leda mig till regnbågens slut. Jag ler. Blixten kungör tidpunkten att snurra runt. Samma avstånd mellan fötterna. Jag riktar dem mot apparaten vars inneboende potential förefaller oändlig. Jag är avslappnad. Armarna rör sig uppåt, tänjer ut sömnen. Blixten är varm mot bröstkorgen, den lyser upp min hud, mina uppsträckta händer, mitt nyrakade kön.
Jag skuttar till kameran och klickar fram självporträttet, zoomar in över kroppen, fnissar till över att kameran fångat mig i en gäspning. Ner förbi midjan zoomar jag, fryser till. Linjer jag förträngt har framträtt igen. Inget könshår döljer längre blygdläpparnas konturer. Kroppen framstår inte längre som könlös. Heteronormen grumlar ögonen. Med rakhyveln har jag skurit sönder den euforiska illusion till kropp jag övertygat mig om var verklig. Fjärilarna i magen faller döda ner.
…
Min älskade,
Du har följt mina steg på samma avstånd varje dag. Varför lät du mig inte veta?
Vi kommer aldrig mötas.
…
I skuggan av heteronormen osynliggörs inte bara queera kroppar, utan även queer sorg. Feministiska forskaren Sara Ahmed beskriver exempelvis hur homosexuella personer inte ses som sörjande på sjukhus, i domstolar eller av andra familjer, eftersom någon relation aldrig uppfattats ha funnits. För att kunna sörja queera liv och relationer som tagit slut måste de först erkännas som just liv och relationer, vilka kan förloras.
Jag har förlorat en kropp som aldrig ansetts existera.
Ensamheten är ordlös.
…
Trots allt ställer jag mig framför kameran igen och fortsätter ta dubbelexponerade självporträtt. Hoppet och illusionen om att det inte bara är genus som är performativt, utan även själva kroppen, har lämnat mig. Men att fortsätta framkalla upplevelsen av en queer kropp i kött och blod, är i sig en handling riktad mot framtiden. Om vår upplevelse av kroppen är ett resultat av sensoriska upplevelser och kulturella föreställningar, behöver inte ett queerpolitiskt verktyg omforma kött och blod. Det räcker med att förändra idén om vilka kroppar som är möjliga.
Heteronormen ligger som ett filter över vår blick, men i kamerablixtens ljus framträder en spricka i linsen.
…
Ett avstånd har brett ut sig mellan oss. Vissa hävdar att avståndet alltid varit där och att det är konstant. Men när jag kände mig som närmast förnam jag din andedräkt.
Trots förtvivlan och den skam som fortfarande spänner i käken är jag glad för hoppet. De dagar jag var på väg, var de sorgfriaste i mitt liv. Mina steg fortsätter i din riktning. Jag tror aldrig vi kommer mötas, men vad vore alternativet till att försöka? Trots allt finns hopp om nya framtider när vi avviker från den stig vi förväntas följa. Hoppet lever om att du en dag ska fatta min utsträckta hand.
Min älskade, strävan efter utopi leder till besvikelse. Besvikelse leder till strävan efter utopi. Så är vi förbundna att leva med varandra.
Din för alltid
Bibliografi:
Ahmed, Sara. Orientations: Toward a Queer Phenomenology. GLQ: A Journal of
Lesbian and Gay Studies. 12(4), 2006: 543–574.
Ahmed, Sara. The Cultural Politics of Emotion. 2. uppl., Edinburgh: Edinburgh
University Press, 2014.
Ambjörnsson, Fanny. Vad är queer?. 2. uppl., Stockholm: Natur & kultur, 2016.
Butler, Judith. Gender trouble: feminism and the subversion o f identity. New York:
Routledge, 1990.
Barthes, Roland. Camera Lucida. Vintage edition. London: Vintage 2000, 1993.
Film & Media Studies. Judith Butler’s Gender Performativity, Part 2: What is “Performativity?” [Video], 2021. https://www.youtube.com/watch?v=0_DZgwQcUl8&ab_channel=Film%26MediaStudies (Hämtad 2023-03-10).
Hult, Lex. Avtryck som berör – fotografi som queerpolitiskt verktyg. Kandidatessä, Göteborgs universitet, 2023. https://hdl.handle.net/2077/75501
Opie, Catherine. Self-Portrait/Cutting [Fotografi]. 1993.
SOU 2017:92. Transpersoner i Sverige: Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor.
Wallace, David, L. & Alexander, Jonathan. Queer Rhetorical Agency: Questioning Narratives of Heteronormativity. JAC.29(4), 2009: 793-819. https://www.jstor.org/stable/20866924