Kollaget som metod för att se potential i det förlorade

Jag kliver av spårvagn 4 mot Angered på min gamla hållplats Hjällbo. Uppe på torget är allt sig likt. Det står en grupp äldre män och röker cigaretter och småpratar, samtidigt som en stark lukt av fisk sprider sig från fiskvagnen. Det är allmänt hålligång då folk är påväg hem från arbetet. På torget står numera en officiell lek-ansvarig person. Hon har tagit med sig små röda cyklar som några barn cyklar runt på kring utsatta koner och vägskyltar. När jag flyttade till Hjällbo var det det första jag la märke till, just hur många barn som var ute och lekte på gården hela dagarna. Det har jag inte upplevt i samma grad på någon annan plats i Göteborg.

 

Jag tar den slingriga vägen genom miljonprogramshusen upp mot min gamla lägenhet. Samma slingriga stig som jag promenerade längs med på kvällen när jag skulle köpa chips och cigaretter nere på ICA:t i det lilla köpcentret på torget. Jag har glömt hur långt det kändes att gå igenom husen och hur de identiska innergårdarna som avlöser varandra aldrig verkar ta slut. När jag trodde att jag var framme finns det alltid ytterligare en gård att passera.

 

Miljonprogrammet grundades i en funktionalistisk tanke om hur man skulle bygga och planera städer. Funktionalismen i Sverige identifierades med uppbyggandet av de moderna svenska välfärdssamhället. Funktionalismen är också en effekt av industrialiseringen i Sverige på efterkrigstiden där man önskade att modernisera staden med välplanerade kostnadseffektiva områden där lägenheterna skulle ha god kvalitet och de höga husen skulle ge lägenheterna ett bättre ljusinsläpp. Målet var att ge bostäder till en miljon människor och därför har det ambitiösa byggprojektet i efterhand fått namnet Miljonprogrammet. Hjällbo och Hammarkullen är en del av miljonprogrammet och byggdes runt 1970 som satellitstäder till Göteborg.

 

Tanken bakom miljonprogrammet var att skapa billiga bostäder med god kommunikation till staden och kvalitativ detaljhandel. Opinionsundersökningar som hade gjorts redan innan påbörjandet av byggandet hade visat att folket föredrog att bo i mindre hus, men arkitekter och politiker bländades av funktionalismens ideal och antog att folket skulle ändra uppfattning när höghusen stod klara. Stadsplaneringen drevs igenom, trots de kritiska svaren från opinionsundersökningarna. Funktionalismen blev långvarig i Sverige och har förändrat stadsbilden i de flesta förorterna runt om i landet. Vid 70-talets mitt fick den rekordsnabba produktionen ett abrupt avbrott eftersom hyreslägenheterna i de höga husen var svåra att hyra ut och förblev tomma.

 

Promenaden fortsätter upp mot de höga husen i Hammarkullen. En plats som blivit väl dokumenterad sedan 1973 och 40 år framåt av fotografen och arkitekten Jens S Jensens. Han dokumenterade vardagslivet i Hammarkullen, arbetarna, de ensamstående mammorna och inte minst ungdomarna. Jens S. Jensens vilja var att gestalta strukturerna och politiken bakom bygget av miljonprogrammet. Samtidigt som han gav röst åt invånarna med hjälp av sin kamera. I ett av hans fotografier syns en liten pojke som kastar ett pappersflygplan bland de svartvita betongblocken. I ett annat fotografi syns ett ungdomsgäng som umgås i trappen utanför en fritidsgård och ytterligare ett fotografi föreställer en mamma som är ute på promenad med sitt barn i en barnvagn. Jensen gestaltar det mänskliga i konstrast till den omänskliga miljön. Lekande barn som försöker passa in bland de fyrkantiga och dystra höghusen.

 

Förorterna i Sverige har förändrats mycket sedan Jensen var verksam fotograf. Sedan 2015 benämner polisen både Hjällbo och Hammarkullen, tillsammans med flera andra liknande förorter, “särskilt utsatta områden”. Polisen definierar ett särskilt utsatt område som “ett geografiskt avgränsat område som kännetecknas av en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen” med “en hög koncentration av kriminella”. En av politikernas åtgärder för att minska på kriminaliteten har varit att satsa mer på övervakning. Sedan 2020 får polisen sätta upp övervakningskameror utan att söka tillstånd hos datainspektionen och sedan 2023 har de även börjat med övervakning från luften med hjälp av drönare. De boende i särskilt utsatta områden får förutom övervakning även leva med en negativ medial framställning av deras bostadsområde, vilket påverkar den allmänna uppfattningen om förorten på ett negativt sätt, samt alienerar de som bor där.

 

När jag står under de identiska betongkolosserna funderar jag på om Jensens arbete är möjligt att genomföra idag? Kan man komma människorna lika nära? Eller har man fått nog av alla kameror som riktas mot förorten?

 

Jensens traditionella dokumentära fotografi härstammar från det fotografiska kooperativet Magnum: de mest inflytelserika inom fotojournalistik på efterkrigstiden. Den etiska grunden i fotoagenturen vilade på att fotografen skulle vara en objektiv observatör av världen. Idén om att det fanns en universell sanning och att fotografiet var ett verktyg för objektiv representation av verkligheten blev på 80-talet starkt ifrågasatt av postmodernistiska tänkare. Dokumentärfotografiet, som på ett sätt talade för att fotografi representerar verkligheten, hamnade därför i kris. Vetenskapsteoretikern Donna Haraway skriver: “Vision is always a question of the power to see – and perhaps of the violence implicit in our visualizing practices. With whose blood were my eyes crafted?”. Här uppstår min konflikt till det traditionella fotografiet som medel för att representera förorten. Frågan är då hur man fotografiskt representerar utsatta områden utan att addera till den negativa bilden vi är så vana vid att se.

 

I min fotografiska praktik använder jag olika analoga processer för att skapa min egen bild av något, snarare än att försöka representera verkligheten så som den faktiskt ser ut. En slags fiktion, konstruerad av det jag ser framför mig. Genom att skära och bryta upp mina bilder har jag också makten att skära och bryta upp verkligheten. Med fragmenten kan jag sedan skapa ett kollage, en fiktiv värld som i sin tur kan säga något om verkligheten. Teaterteoretikern och författaren Berholt Brecht teoretiserade idén av att se något utanför dess kontext. Verfremdungseffekten som på svenska översätts till fjärmningseffekten. Tanken bakom denna iden var att hindra åskådaren att identifiera sig med karaktärerna i pjäsen och på så sätt kunna ta aktiva och moraliska ställningstagande till pjäsens narrativ.

 

Arkitekten, eller anti-arkitekten som han också skulle kunna kallas, Gordon Matta-Clark var en katalysator för den idé jag hade om hur jag kunde skapa bilder. Matta-Clark använde sig av motorsåg för att skära ut stora hål och former ur existerade hus och byggnader. I ett av hans mest berömda verk Splitting delade Matta-Clark ett ramhus på mitten. Matta-Clark dokumenterade det skulpturala verket med fotografiska kollage för att kunna visa verket i gallerirummet. Kollagen visar nya perspektiv av huset som vi vanligtvis inte kan se, ett exempel är ett tvärsnitt av huset och dess rum. Från att ha varit en statisk tung konstruktion påminner huset mer om ett dockhus. Matta-Clark tar makten över konstruktionerna med hjälp av motorsågen men den fulla makten får han genom de fotografiska kollagen.

 

Med Matta-Clarks ingrepp tappade husen sin funktionalitet och blev istället monument för en kritik mot den modernistiska ideologi som rest byggnaden från början. Matta-Clark använder sig av husen för att kritisera modernismen, på ett liknande sätt kan jag använda mig av husen för att kritisera funktionalismen.

 

Jag lämnar Hammarkullen för den här gången, utan några bilder på människor. Det är istället byggnaderna jag tar med mig hem. Bilder av rutor som verkar existera i oändliga kvantiteter. Rutor av betong som ramar in rutor av glas. De strama formerna påminner mig om legobitar i monokroma färger, en helhet uppbyggd av många små identiska element.

 

Efter en tågresa ner mot Malmö befinner jag mig nu i Rosengård. Här spelade jag fotboll när jag var ung och jag minns den spända stämningen hos föräldrarna när vi skulle lämna vårt trygga Furulund (en liten by i Skåne) för att spela bortamatch i betongen (där Zlatan växte upp). Vi förlorade stort, men nu är jag här i ett annat syfte. Jag riktar återigen kameran mot modulerna i betong som utgör den grå husfasaden. Genom att fotografera olika betongmoduler, för att sedan använde dem i mina fysiska kollage, kan jag bygga nya konstruktioner och placera dem i en annan kontext. När de funktionalistiska elementen presenteras i en ny kontext kan vi se på de med andra ögon – och kanske, kommer vi i förlängningen även börja se det vackra i dem.

 

Bibliografi:

Rådberg, J.,  “Funktionalismen och miljonprogrammets planeringsidéer” i Hall, T., Perspektiv på planering: Frågeställningar och frontlinjer inom planeringshistorisk forskning, Uppsala, Swedish Science Press, 1991

Asplund, H., Farväl till funktionalismen!, Norrköping, Pharos Media Productions, Nyutgåva 2022

Östlind, N., Jensen, J. S., Jens S Jensen : samlat verk, Malmö, Bokförlaget Arena, 2022

Lee, P. M., Object to be destroyed: the work of Gordon Matta-Clark, Cambridge, Mass; London, MIT Press,1999

Sontag, S., On photography, Harmondsworth, Penguin, 1979

Willett, J., Brecht on Theatre, New York, Hill and Wang, 1964

Haraway, D., Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective, College Park, Md: Feminist Studies, Inc, Feminist studies, 1988, Vol.14 (3), p.575-599