Konsten att prokrastinera

Text: Clio Pavlidis Andersson

Om det är något jag sällan gör frivilligt i mitt hushåll är det att diska. Jag sorterar hellre om hela min hårddisk efter nya och gamla projekt, söker varenda open call jag kommer över eller ett stipendium jag nästan med säkerhet vet att jag inte kommer få. Allt för att slippa diska. Nu står jag här med våta händer, innerligt irriterad på den intorkade grötskålen som vägrar bli ren och sjukligt understimulerad medan jag letar upp en ljudbok jag tidigare under veckan fått rekommenderat att lyssna på. ”The Art of Procrastinating” av John Perry börjar spela i lurarna. Perry menar att prokrastinerare oftast är perfektionister; att i förväg förstå hur mycket tid och arbete som behöver läggas ner för att uppnå perfektion i en uppgift kan bli en sådan motgång att vi istället skjuter upp det som behöver göras för att bespara oss besvikelsen. Han menar även att prokrastinerare tenderar att vara deprimerade. Och jag har aldrig känt mig så sedd.

***

Jag är påväg till mataffären medan Perry pratar på om hur musik kan inspirera den prokrastinerande individen till att ta tag i uppskjutna uppgifter. Han rabblar upp vilken musik som gör honom glad och peppad, förklarar att deppig musik kommer försätta en i ett deppigt tillstånd. Jag tänker att hans råd om att slå på Johnny Cash efter frukosten knappast kommer få mig tillräckligt inspirerad för att skriva den där artikeln jag har i skoluppgift, artikeln jag så ogärna vill tänka på att jag till min sambos stora glädje sagt ”jag kan ta disken, älskling”. Jag letar efter mitt skrivblock i fickan för att bläddra fram min inköpslista men råkar till min förskräckelse få fram veckans att göra-lista:

• Planera helgens fototillfällen
• Titta på ett artist talk
• Förbereda mitt egna artist talk
• Se över mitt examensprojekt, igen… –  Har jag tagit mig vatten över huvudet? En lärare antydde att jag borde känna mig mer stressad över det.
• Börja träna 5, helst 6, gånger i veckan – En uppmaning av läkaren jag träffade angående mina stressymptom och sömnproblem, som garanterade att jag kommer känna mig som en ny, stressfri, människa. : )
• Hitta referenser till den där artikeln!!!

Jag stannar ett slag vid den sista punkten och frågar mig ”varför?” Jag är i den mest pressade fasen i min utbildning, där jag om två knappa månader ska redogöra för ett examensarbete i konstnärligt fotografi som har kommit att representera ett och halvt års arbete. Artikelns delsyfte att bidra med teoretisk grund i mitt examensprojekt kommer därför lite opassande. När jag för några veckor sedan först fick uppgiften blev jag irriterad, jag har nämligen inte lust att akademisera mitt konstnärliga arbete just nu. Jag har knappt hunnit bada färdigt i min stjärnglans efter att ha skrivit förra terminens essä om berättartekniker i fotoboken som medium. Missförstå mig rätt, att teoretisera kring min praktik som konstnär är viktigt för mig och mitt arbete. Min essä förde med sig teoretiska ingångar som jag därefter velat utforska i min praktik. Men detta utforskande är något jag upplever att jag precis påbörjat. Jag har därför varit irriterad; hur ska en få ihop vardagen som konststudent när en förväntas vara konstnär och forskare på samma gång? När tiden flåsar en i nacken inför examensutställningens vernissagedag i april och jag står med ett konstprojekt som spretar åt alla håll. Nu förväntas jag inte bara sätta ord på vad jag sysslar med, utan även akademisera det på 8000 tecken i en artikel. En kreativ process ska vara just kreativ, och varje gång jag upplever att teoretiska uppgifter under min utbildning krockar med var jag är i min process tänker jag på ett citat som med osäkra källor tillskrivits Pablo Picasso: “If you know exactly what you’re going to do, what’s the point of doing it?” Oavsett om det är han som sagt det, så sätter det fingret på vad jag känner kring att skriva projektplaner, ha små skrivuppgifter och att akademisera sönder konsten.

***

Jag tröstlyssnar på Perry påväg hem från butiken. Det känns okej att släppa tankarna om artikeln en stund, skjuta upp den ett tag till när Perry peppar mig genom att berätta att jag duger som jag är i lurarna. Att jag i sann prokrastinerar-anda har tagit tag i massa andra (mindre tråkiga) uppgifter under tiden. Väl hemma, när maten är upplockad i skafferi och kylskåp, och disken är ren, scrollar jag på instagram då en artikel dyker upp i flödet. Titeln lyder: ”Nu är konsthögskolan akademiserad”, skriven av Sally Karlsson, en fd. HDK Valand-student i kandidatprogrammet för ”fri konst”. Vi må ha olika upplevelser av lärandeformen på våra konstutbildningar och de texter vi fått presenterade för oss, samt hur de har behandlats. Men vi delar upplevelsen om att konsthögskolans upplägg emellanåt kan komma att strypa studenters konstnärliga frihet. Att ens individuella konstnärliga arbeten blir lidande när den teoretiska delen tar för mycket tid. I slutändan handlar det om tid. Det finns inte nog med tid för att hinna med ett kreativt utforskande och att bearbeta teori parallellt, därför måste en få de två att sammansmälta vare sig en vill eller inte.

Jag scrollar vidare på webbsidan som visar sig vara nätmagasinet Parabol, till en artikel kring samma ämne, skriven av Mårten Medbo, som är examinerad från HDK-Valands doktorandutbildning.

Medbo beskriver olika kunskapsformer. Han menar att det finns kunskapsformer som faller utanför det akademiska, särskilt den han kallar för erfarenhetsbaserad kunskap. Vidare menar han att dessa kunskapsformer befinner sig i en hierarki, den så kallade teoretiska kunskapsformen har alltid ansetts högre stående än den praktiska, hantverksmässiga kunskapen, särskilt på HDK-Valand. Han skriver även att konsthögskolor stakar ut profilområden, och till följd av detta har vissa forskningsinriktningar och konstnärskap favoriserats. Konstnärer som intresserar sig för materialitet, tekniker och hantverk har mindre chans att bli antagna till doktorandutbildningen (om de ens tar sig mod att söka) i jämförelse med de konstnärskap som gärna använder text i det praktiska arbetet. Helst ska konstnären ha ett intresse för arkiv också, och isåfall; varför inte ur ett posthumanistiskt eller postkolonialt perspektiv? Om det är som Medbo säger, att det finns en mager framtid för konst med fokus på material, teknik och hantverk, undrar jag hur framtidens fotografer ska kunna jobba med arkiv om ingen tar nya bilder?

Tidigt under min tid på HDK-Valand förstod jag att den konstnärliga forskningen som bedrivs på skolan skulle leta sig in i utbildningen redan i kandidaten. Däremot hade jag inte räknat med hur stort fokus som skulle läggas på teori och tidskrävande grupparbeten i form av utställningsförberedelser – det är som om vi leker forskare, PR-firma och konstnärer på samma gång. Alla tre delar är väsentliga för utbildningen, men jag känner ofta att det kreativa skapandet faller i skymundan till förmån för utbildningens akademisering.

***

Efter att ha läst färdigt artiklarna snurrar det tankar i huvudet. Jag sätter mig vid skrivbordet, fäller upp datorn och plockar fram min kandidatessä från i höstas. Essän jag lade ner blod, svett, tårar på, men som till min förvåning också gav mig en hel del nöje att skriva. Det ska sägas att de teorier jag läste på om i samband med essän har burit mig igenom det här sista året i programmet. Fascinationen av hur bildberättande, egentligen berättande överlag, kan ta sig form på så olika vis och hur jag själv kan utforska dem i mitt egna konstnärliga arbete har gett mig energi under Göteborgs gråslaskiga vinterhalvår. När den imaginära teori-labbrocken får sitta på en stund, utifrån mina egna premisser, är det faktiskt roligt att teoretisera kring mitt konstnärliga arbete.

När jag läst min essä inser jag att jag ju redan sitter vid skrivbordet, och då kan jag lika gärna försöka påbörja den där artikeln, eller åtminstone skriva en disposition. Men det tar emot. Istället slår jag på Perry i hörlurarna ännu en gång. Jag skissar i en anteckningsbok medan han pratar om onlineverktyg och fördelar med att-göra-listor, men plötsligt tystnar han. Vad händer? Jag fumlar upp mobilen ur fickan och öppnar ljudboksappen. Ser med brustet hjärta på skärmen: The Art of Procrastination är slut. Och jag har nu inga uppgifter kvar att prokrastinera med. Med oro ända ut i fingertopparna öppnar jag bävande ett tomt dokument på datorskärmen. Jag hinner tänka ”nu måste det här verkligen bli gjort”, sedan inser jag att artikeln har kommit att skriva sig själv.

 

Bibliografi:

Karlsson, Sally. Nu är konsthögskolan akademiserad. Parabol. (2025). https://www.parabol.press/nu-ar-konsthogskolan-akademiserad/ (Hämtad 2025.03.19).

Medbo, Mårten. Teorin förtrycker fortfarande praktiken. Parabol. (2024). https://www.parabol.press/nu-ar-konsthogskolan-akademiserad/ (Hämtad 2025.03.19).

Perry, John. The Art of Procrastination. [Ljudbok] (HighBridge Audio, 2012).