KUNSKAP I RÖRELSE - VIDEOMONTAGETS POTENTIALITET

Text: Tova Nyberg

I mitt arbete med videokonst hämtar jag ofta material ur vad jag skulle kalla latenta arkiv. Jag attraheras av ett källmaterial med potentialen att säga något mer än det gör i sitt arkiverade tillstånd. Jag behöver bara se det och röra vid det för att det ska aktiveras på nytt. Den franska filosofen och konsthistorikern Georges Didi-Huberman menar att vi för att förstå bilder behöver sätta dem i rörelse, något som kan låta sig göras genom exempelvis videomontage. Han talar om en ”kunskap i rörelse” där något oväntat eller nytt kan uppstå i bildströmmen. Montaget är inte enbart en teknik eller ett estetiskt verktyg, det kan vara ett sätt att utmana historieskrivningen, den etablerade sanningen eller visa materialets egentliga potential. I mitt verk The Ultimate Perversion (love) från 2025 skapade jag ett högintensivt montage av klipp från onlineporr-arkivet i vilket jag sökte stunder av äkta intimitet. Verket rör sig mellan upprepning och mångfald, där älskande par både utmärker sig i sin individualitet och samtidigt smälter samman till en mängd, en massa. Det visuella ackompanjeras av hyperpopartisten Charli XCX’s hårda, snabba & euforiska låt Visions. Musiken har en brådskande, insisterande inverkan på bilderna som bidrar till upplevelsen av att inte riktigt hänga med, inte riktigt ges tid att tänka. Det blir på ett sätt frigörande.

Jag tänker på när jag såg Christopher Nolan’s film Tenet. Filmen arbetar med otroligt komplexa idéer om tid som rör sig i flera riktningar parallellt och tidigt i filmen försöker en vetenskapskvinna förklara dessa idéer för huvudkaraktären. När han har svårt att greppa vad som försiggår uppmanar hon honom att ”Don’t try to understand it, feel it.”. Och repliken är nog riktad lika mycket till oss, publiken, som kan behöva den utgångspunkten inför vad som ska komma att bli en intensiv film med extremt svårbegripliga koncept. Mitt videoverk är inte riktigt så komplicerat, och försöker inte utmana idéer om linjär tid. Men jag har lust att säga till åskådaren ”tänk inte, känn!”, och mitt sätt att säga det blir genom musiken. En uppmaning att kasta sig in i en rörelse utan förbehåll. Och gör jag det så blir mitt mentala tillstånd ett av just rörelse: mellan verklighet och fantasi, mellan vad något är och vad det skulle kunna vara.

Arthur Jafa är en afroamerikansk konstnär som bland annat arbetar med videomontage. I hans verk Love is the Message, The Message is Death, som skildrar den afroamerikanska erfarenheten genom en mängd klipp från olika källor och tider, använder han Kanye Wests gospelinspirerade låt Ultralight Beam som soundtrack, något som har stor betydelse för min läsning av verket. West har alltid vägrat de regler som begränsar svarta män i USA. Han har skapat genreöverskridande musik, film och mode. Han har uttryckt sina känslor och åsikter fritt även om han ofta straffats för det. Han har givit oss oerhört komplex konst och visat oss en lika komplex person, gott och ont. Låten Ultralight Beam är i högsta grad en bön där texten handlar om hopp, motståndskraft och gudomligt ingripande i stunder av nöd. I Arthur Jafas verk ser vi återkommande klipp som skildrar tro som en källa till gemenskap, mening och tröst.

Men vi ser också en mängd klipp av helt annan karaktär. Våld, humor, dans, atletiska bedrifter och historiska bilder av bland andra Martin Luther King och Malcolm X. En enorm komplexitet i skildringen av det svarta USA. Och allt detta upplever vi som en malström av klipp. Klippen kommer inte i ett speciellt högt tempo, eftersom det följer musiken som går i ett långsamt tempo och en ovanlig taktart. Men bilderna passerar ändå utan att vi helt hinner fundera över dem. Och den ordning (eller oordning) i vilken klippen visas känns upprivande och ibland hänsynslös. 
När jag ser Love is the Message, The Message is Death sker något som tangerar Didi-Hubermans idéer om att sätta bilder i rörelse. Bilder som i sin enskildhet känns låsta och definitiva öppnas upp i det dynamiska montage-formatet. Bildernas flyktighet blir till en oavslutadhet som lämnar mig öppen och med en viss hoppfullhet, den grymma verkligheten till trotts. Eller är det kanske inte hopp utan en uppriktighet som Jafa visar… För visst är verkligheten långt ifrån svartvit, den är upprivande, vacker, dyster, orättvis och euforisk på samma gång. Den är en pågående ström av skeenden, bilder och musik. Den är ännu oavgjord. 

Det var nog där motivationen till mitt eget verk The Ultimate Perversion (love) låg. I akten att öppna upp ett arkiv som jag upplevde som låst och dött. Jag tror att jag gärna vill bli kvar i det oavslutade, det finns en brinnande potential i en videoloop som aldrig behöver ta slut. Så länge något är i rörelse finns det en chans till förändring, en chans att något nytt uppstår. Kanske tvivlar jag bitvis på om det jag söker faktiskt existerar, men så strömmar det vidare och mitt tvivel blir till möjligheter.

Bibliografi

De Cauwer, S. och Smith, L. K. (2018) ‘CRITICAL IMAGE CONFIGURATIONS: the work of georges didi-huberman’, Angelaki, 23(4), s. 1–2.

Massumi, Brian, ‘The Autonomy of Affect’, Cultural Critique, no. 31 (Autumn 1995), s. 83–109.

Heidegger, Martin, ‘The Origin of the Work of Art’, i Poetry, Language, Thought, övers. Albert Hofstadter (New York: Harper & Row, 1971). 

Love is the Message, the Message is Death, Arthur Jafa: https://ubu.com/film/jafa_message.html  

Visions av Charli XCX: https://soundcloud.com/charlixcx/visions

Tenet (2020) av Christopher Nolan

Bilder: The Ultimate Perversion (love) av Tova Nyberg