Latency — ett existentiellt rum
Denna text börjar i ett verk jag producerade 2025. På skärmen framträder en bild som ännu inte har stabiliserats. En mjölkig yta fyller bildrummet. Konturer rör sig långsamt i bruset och samlar sig till en vagt läsbar form. Bilden tycks nästan andas. Den pulserar svagt, som om den befann sig i ett tillstånd mellan framträdande och upplösning. Ett ansikte tycks träda fram men löses upp igen innan bilden tillfälligt samlar sig till en mer stabil gestalt. Det är denna övergång verket kretsar kring.
Den mjölkiga ytan fungerar som ett membran. Den är inte helt ogenomtränglig men inte heller transparent. Något pågår bakom den. Former pressar sig mot ytan och antyder en bild som ännu inte har trätt fram. Det som blir synligt är därför inte den färdiga bilden utan dess tillblivelse. Bilden visar sin egen framväxt.
I teknisk mening kallas denna fördröjning latency: den tid det tar för ett system att svara på en input.¹ I mötet med samtida bildteknologier framträder latency dock som mer än en teknisk parameter. Den producerar ett särskilt tidsligt tillstånd ett mellanrum där något är på väg att bli synligt utan att ännu vara bestämt. Det är detta tillstånd som intresserar mig. Inte den färdiga bilden, utan ögonblicket där bilden fortfarande är möjlig.
Under den mjölkiga ytan pågår ett intensivt arbete. Algoritmer jämför bildmönster, beräknar sannolikheter och testar visuella lösningar. Bilden existerar ännu inte i stabil form, men dess möjliga versioner bearbetas. Antonio Somaini beskriver denna typ av latency som ett aktivt informationsrum där stora mängder visuellt material behandlas samtidigt.¹ Till skillnad från ett bibliotek, där information lagras och ordnas, producerar det algoritmiska systemet nya bildrelationer genom kontinuerliga beräkningar. Latency är därför inte tom tid. Det är arbetande tid.
Begreppet latens är samtidigt inte nytt i fotografiets historia. I den analoga fotografiska processen talar man om den latenta bilden: den osynliga exponering som redan finns i filmens emulsion innan framkallningen gör den synlig. Ljuset har träffat ytan och lämnat ett spår, men bilden är ännu inte tillgänglig för blicken. Fotografiet har alltså alltid innehållit en tidsförskjutning. Exponeringen sker i ett ögonblick, men bilden framträder först senare. Något har redan inträffat, men dess synlighet är uppskjuten.
I den digitala bildkulturen har denna fördröjning nästan försvunnit. Bilder produceras och cirkulerar omedelbart. De laddas upp, delas och konsumeras i ett kontinuerligt flöde där hastighet har blivit en central del av bildens värde.² Mot denna bakgrund blir latency märkbart just därför att den bryter flödet. Den introducerar en friktion i bildens tillblivelse en kort paus där processen plötsligt blir synlig.
Vad händer om denna friktion inte betraktas som ett problem utan som en metod? Vad händer om bilden tillåts stanna i sitt eget framväxande?
Denna erfarenhet av bilden som instabil, något som formas snarare än redan existerar återkom för mig när jag mötte installationen Tracing Fallen Sky av Sarah Sze på Fondation Cartier pour l’Art Contemporain i november 2025.³ Jag blev stående länge framför verket. Först betraktade jag installationen på avstånd, ur ett överblickande makroperspektiv. Verket bredde ut sig över rummet som ett landskap. Färgat ljus rörde sig längs väggarna i cirkulära banor. Projektioner vandrade över ytorna och skapade skuggor ibland organiska silhuetter, ibland fåglar i formationer som passerade över installationens struktur. Rörelserna saknade tydlig början och slut. De upprepades men sammanföll aldrig helt.
När blicken rörde sig närmare upplöstes helheten i ett myller av detaljer. Små skärmar, kablar, tekniska komponenter och vardagliga föremål låg arrangerade över golvet i en cirkulär struktur. En minutiös komposition av mänskliga ting: fragment av teknik, apparater och rester av vardag. Rummet var konstant aktivt. Projektionerna fortsatte sina rörelser över installationen och längs väggarna. Skuggorna förändrades när bilderna passerade över objekten. Ingenting stabiliserades. Verket höll bilden i ett tillstånd av ständig uppkomst.
Samtidigt uppstod en särskild tidslighet. Äldre tekniska apparater, nästan nostalgiska i sin materialitet, låg sida vid sida med digitala projektioner och rörliga bildflöden. Analoga, elektroniska och digitala teknologier samexisterade i samma rum. Strukturen av vardagliga objekt fungerade som ett avtryck av mänsklig närvaro, som om dessa ting bar spår av någon som organiserat dem och sedan lämnat dem i ett system som fortsätter att röra sig. Ju längre jag stod kvar desto tydligare blev det att installationen inte producerade en stabil bild. Den höll bilden i ett tillstånd av kontinuerlig tillblivelse. Upplevelsen satte sig kroppsligt; rummet fortsatte att arbeta och dess rörelser dröjde kvar under huden.
Paris, 2025. Photo: Marie Paulsson
Denna instabilitet i bilden kan också förstås i relation till hur digitala bilder cirkulerar i samtiden. I essän In Free Fall: A Thought Experiment on Vertical Perspective beskriver Hito Steyerl hur digitala bilder rör sig genom globala infrastrukturer där perspektiv, kontroll och orientering förändras. I den klassiska bildtraditionen organiseras bilden kring en stabil position. Betraktaren vet var hon står. Steyerl menar att denna stabilitet upplöses i den digitala bildkulturen. Bilder produceras, kopieras och distribueras i nätverk av servrar, algoritmer och plattformar. Perspektivet blir instabilt, som om betraktaren befinner sig i ett permanent fall.⁴
Latency är ett spår av denna infrastruktur. Den markerar de processer som pågår i bildens bakgrund i serverhallar, databaser och neurala nätverk. När denna fördröjning blir synlig öppnas ett kort fönster mot detta annars dolda arbete. Bilden framträder som process.
Den tekniska latencyn översätts snabbt till en kroppslig erfarenhet. Väntan sätter sig i kroppen som beredskap. En mikrospänning uppstår i mötet med den ännu ofärdiga bilden. Vi vet att något kommer att visas men inte exakt hur. Tillståndet speglar något mer generellt i samtiden. Mycket av livet utspelar sig i uppskjutna former: i väntan på svar, besked och uppdateringar av jaget.
Vi befinner oss i utkast, i betaversioner av oss själva.
Precis som den latenta bilden i fotografins emulsion är vi redan exponerade, påverkade av världen, men ännu inte fullt framkallade. Latency kan därför förstås som mer än en teknisk parameter. Den öppnar ett existentiellt rum. Inte som nostalgisk längtan efter långsamhet utan som en uppmärksamhet på den tid vi redan lever i: en tid där beräkningar ständigt pågår under ytan i system, infrastrukturer och algoritmer men också under huden.
När jag lämnade rummet på Fondation Cartier pour l’Art Contemporain dröjde installationens rörelser kvar mentalt: ljuset som vandrade över väggarna, skuggorna som passerade över objekten, projektionerna som aldrig sammanföll. Rummet hade inte producerat en bild att ta med därifrån. Det hade öppnat ett tillstånd.
Jag tänkte på den mjölkiga ytan i det egna verket igen, fasen där något ännu inte är synligt men redan håller på att bli till. Ett tunt membran mellan det som formas och det som ännu inte trätt fram. Fotografiets kraft ligger kanske fortfarande där. Inte i klarheten utan i mellanrummet. I ögonblicket då bilden ännu inte har stabiliserats men redan förändrar hur vi ser.
Precis som den latenta bilden i fotografins emulsion är vi redan exponerade. Världen har träffat oss och lämnat sina spår. Mycket av det vi erfar befinner sig fortfarande i framkallning.
Att låta bilden dröja är därför inte bara en estetisk strategi. Det är ett sätt att stanna i ett tillstånd där världen fortfarande håller på att bli synlig.
Fotnoter
¹ Antonio Somaini
Antonio Somaini. Algorithmic Images: Artificial Intelligence and Visual Culture. Cambridge, MA: MIT Press, 2023.
²Hito Steyerl, The Wretched of the Screen (Berlin: Sternberg Press, 2012)
³https://www.fondationcartier.com/en
⁴Hito Steyerl
Hito Steyerl. “In Free Fall: A Thought Experiment on Vertical Perspective.”
Somaini, Antonio. Algorithmic Images: Artificial Intelligence and Visual Culture. Cambridge, MA: MIT Press, 2023.
Steyerl, Hito. The Wretched of the Screen. Berlin: Sternberg Press, 2012.
Bibliografi utställningen
Somaini, Antonio. Algorithmic Images: Artificial Intelligence and Visual Culture. Cambridge, MA: MIT Press, 2023.
Somaini Antonio. The World Through AI, Exploring Latent Spaces, Jean Boite Editions, 2025
Steyerl, Hito. The Wretched of the Screen. Berlin: Sternberg Press, 2012.