Makt och roller – att arbeta utifrån det självbiografiska som konstnärlig metod
Som tonåring var jag tvungen att bära en plastkorsett tjugotre timmar om dygnet som en del av min behandling för skolios. Korsetten sträckte sig över hela överkroppen, från skulderbladen ner till höften och spändes med hjälp av långa band och hårda spännen. Under den här tiden var det min mamma som fick vårda mig, och varje dag hjälpte hon mig sätta på och ta av korsetten.
I mitt examensverk Band arbetar jag utifrån det självbiografiska som ett sätt att utforska maktförhållanden. Korsetten tas bort från sin medicinska kontext för att istället ge uttryck åt det som formar en förälder- och barnrelation och blir ett slags allegori för de upplösta gränserna mellan det vårdande och det maktstyrda.
Inspiration hittar jag främst i den självbiografiska konsten från 1970-talet, där det självbiografiska och dokumentära uttrycket blev ett sätt att förstå hur olika vetenskaper, såsom psykoanalysen, semiotiska diskurser eller politiska ideologier styr vår självbild och präglar vår vardag och våra relationer.
I slutet av 1970-talet gjorde Hannah Wilke sitt fotoprojekt So Help Me Hannah, där hennes privata berättelse blev ett utforskande av beroende och vårdande. I verket arbetar Wilke med relationen till sin cancersjuka mamma och visar hur rollerna dem emellan kastas om. Det vårdande, ömma och uppoffrande som förknippas med modern, förflyttas och gestaltas i de symboliska såren som Hannah Wilke målat på sin egen kropp. Såren liknar ärren som hennes mamma fått på grund av bröstcancern. De symboliska såren kan också ses som ett uttryck för Wilkes behov av att vårda sin mamma och en vilja att ta på sig och uthärda hennes lidande.
Genom fotografiska diptyker ställs Wilkes friska och unga kropp i kontrast till fotona av den sjuka och åldrande modern, vilket också skapar en hierarki mellan det friska och det sjuka, mellan ungdom och åldrande. Kanske är det just det som är tanken? Diptykerna speglar också dotterns och mammans relation och gestaltar den maktförskjutning som skett med tiden.
Wilkes fotografier kan betraktas som en sociologisk studie av omfördelning i rollerna mellan förälder och barn samt hur maktstrukturer i samhället genomsyrar våra privata relationer. Verket kan förstås i ljuset av vad både Erving Goffman och Michael Foucault skrivit om roller och makt. Foucault skriver: ”Makt som endast kan existera i relationen mellan två̊ aktörer, och beskrivs som något som genomsyrar all mänsklig aktivitet” Om rollomkastningar skriver Goffman: ”Dessa temporärt inofficiella eller kontrollerande rollomkastningar, som ofta är aggressiva till sin typ, utgör ett intressant studieområde mellan två personer” (Goffman:1959/2006).
Precis som på 1970-talet används den personliga berättelsen även i konsten idag. Ett exempel är den isländska konstnären Ragnar Kjartansson videoverk Me and My Mother (2000, 2005, 2010, 2015) som består av en enda lång tagning där konstnärens mamma gång på gång spottar honom i ansiktet. Var femte år har konstnären sedan bett sin mamma att upprepa spottandet framför kameran. På så vis har videoverken och spottandet nästintill blivit till en ritual inom familjen.
Me and my mother är ett samarbete mellan Kjartansson och hans mamma och båda står som skapare till verket. Mamman spelar rollen som sig själv, men i en ny form som är tillspetsad och där hon framställs som både hård och osympatisk. Verket spelar både med den iscensatta och den privata relationen, där mammans medverkan kan ses som en generös och omhändertagande handling då hon hjälper sonen i hans konstprojekt, samtidigt som scenen i sig gestaltar våld och maktutövande. På så vis blir det självbiografiska och iscensatta en metod för att utforska allmängiltiga frågor om upplösta gränser mellan det ömma och det maktstyrda, mellan omsorg och våld.
Både i Ragnar Kjartanssons och i Hannah Wilkes verk använder de sig av relationen till sin egen mamma och iscensätter tematiken som de vill utforska utifrån sina egna erfarenheter. Båda arbetar utifrån tankar om maktförhållanden och roller, som de gestaltar antingen genom den egna kroppen eller i det performativa. På så sätt uppfyller det självbiografiska i konsten också en ny funktion: Det blir ett sätt att visa att vi alla är del av en helhet.
Bibliografi:
Abrahamsson, Hanna, Band, 2021.
Goffman, Erving, Jaget och maskerna – en studie i vardagslivet dramatik, Stockholm: Nordstedt förlag, 1959/2006.
Foucault, Michel, Månsson, Per, Moderna Samhällsteorier, Stockholm : Nordstedt förlag, 2007.
Wilke, Hannah, So help me Hannah, 1979.
Kelly, Mary, intervju Moderna Museet, 2010 (https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/moderna-museet-nu-mary-kelly/det-personliga-ar-politiskt/) (hämtad 2020-03-17)
Kjartansson, Ragnar, Me and my mother, 2000, 2005, 2010 and 2015.
Fotografier: Hanna Abrahamsson