När fantasi skapar verklighet

Text: Lisa Pettersson

 

”Välkommen!”

 

 

Vi ler och ser ner på människan, ett ting så lik men ack så olik oss. Drömmen om att experimentera på en sådan har äntligen gått i uppfyllelse! Trots all denna fascination och ynka tålamod kan vi inte låta bli men att känna avsky för detta monster som bor i varje människa. Var mer öppen, säger en inre röst. Med ansträngning slappnar vi av i axlarna och öppnar vår famn i en välkomnande gest, blicken förblir kall.

 

 

”Jag kan inte se dig i ögonen”, svarar människan och vänder oss ryggen.

 

Dialogen tillhörde inte akten och plötsligt är jag tillbaka i verkligheten. På andra sidan gräsfältet står kameran på stativet och iakttar mig på håll. Kameran är inte hotfull på något sätt, utan den försöker att smälta in i bakgrunden så mycket som möjligt, som om den studerar ett skyggt djur. Det som är viktigast för mig är att allt hamnar innanför optikens gränser, och inom ramarna för den bildskiss som förhandsvisar kompositionen. Till min hjälp har jag placerat ut olika betydelselösa objekt på gräsfältet för att markera var karaktärer ska stå och var kamerans öga slutar.

De låga solstrålarna träffar mig precis mellan grantopparna. Skuggorna som kastas bakom mig dansar skyndsamt över gräset och får min puls att höjas. Den här fotograferingen tar mig två timmar, och jag har inte räknat med att träden skulle förkorta soltiden. Inte nog med ljusbristen, lika stort problem var ljusets förändrade placering. Risken är att det kommer att synas i det färdiga bildmontaget att ljuset kommer från olika håll. Tiden är knapp.

Jag är iförd i en paljettklänning med släp från Tradera, som precis nuddar gräset från den vingliga pallen jag står på. Det är kallt ute, men det bekymrar mig inte då jag snart skall kliva in i en annan värld (dessutom kommer inte min gåshud att synas).

Det var min vän som svarade tidigare. Hon hjälper mig att vakta kamerautrustningen och hon är även en figur som jag kan agera emot.

 

“Du stirrar, och när du står där med solljuset på klänningen kan jag inte låta bli att tänka på vampyren som glittrar i Twilight”, fortsatte hon.

 

 

Vi skrattar åt jämförelsen. Den filmserien har jag inte funderat på till den här fotograferingen, men självklart kan jag dra kopplingar mellan dess övernaturliga tema och mitt eget narrativ.

Huttrande kliver jag försiktigt ner från pallen, springer barfota över ängen fram till kameran på stativet som klickar varannan sekund i serietagning och stoppar den. I kampen mot den krypande kylan och solen som hotar med att försvinna bakom träden byter jag snabbt om, sätter igång serietagningen, och ställer mig på den plats där min vän stått tidigare och agerat mot mig. Nu är jag klädd i en svart klänning. Pallen som Den vise i spegelklänningen står på var kvar på samma plats och min blick vandrar uppåt tills den möter hennes.

Jag kan ana hennes falska akt bakom fågelögonen men känslorna gjorde mig blind. Den högresta figuren liksom de andra av hennes slag var antropomorfer med långa lemmar och djuriska ansiktsdrag. Jag hade förts till en annan dimension mot min vilja av en flicka och hennes enorma vargliknande följeslagare. Men det var komplicerat, min nyfikenhet har växt över tid, den är i krig med mina rädslor och förnuft, liksom hur jag ständigt får ifrågasätta vad som är och inte är verkligt. Äventyrslystnad är kanske vad som gror efter denna våg av känslor.

Så jag ser mig omkring, hukandes, då jag precis blivit kastad till cirkelns mitt från att ha suttit i timmar på vargens rygg. I den här världen – i den här bilden: är det jag som är huvudpersonen. En vanlig människa som till ögonblicket inte har mött detta mystiska folkslag och deras underliga miljö.

Jag är den enda människan i denna dimension, ovetande om någonting annat än ett ordinärt liv på jorden. Grått och lagom kunde ha varit mina mellannamn och i ensamhet flydde jag ständigt till biblioteket eller satte mig framför en film eller ett videospel. Jag är huvudpersonen för dels reflekterar karaktären min och andras vilja att vara med och finna lycka i det extraordinära, och dels är personen en tom canvas att fyllas i av andra. Det är där verklighetsflykten startar, transformationen till en värld vi kan leka fritt i. När betraktaren har förmågan att relatera till miljö, händelser och känslor, ser vi logiken som uppstår i en värld av fantasi. Det övernaturliga/oförklarbara, hindrar världen från att kännas äkta, men när den befolkas av dig eller mig – det verkligaste som existerar: får fantasin att kännas som en del av vår verklighet.

Denna bisarra blandning av djurhybrider får mig att tänka på Dr. Godwin Baxters djurexperiment i filmen Poor Things. Likt Frankensteins monster sätter han ihop olika djur som får vandra fritt i hans herrgård. Vid ett tillfälle reser han genom London i två hästhuvuden som sitter fast på fronten av en droska. Första reaktionen är att det inte känns trovärdigt, varför reagerar inte folket på gatorna av lustigheten? Sedan slår det mig hur de har introducerat Baxters i denna fantasifulla version av ett viktoriansk London: Han är en genial vetenskapsman, kallas för Gud, hickar såpbubblor vid matbordet och har satt hjärnan från ett ofött barn i den döda mammans huvud. Faktum är att många av rollfigurerna är underliga jämfört med den värld vi lever i. Men med dessa lustiga personer, som befolkar en ännu lustigare värld där det visuella är en färgsprakande feberdröm med sci-fi element: så känns droskan med hästhuvuden verklig. Den är humoristisk, passar in i filmens retrofuturistiska stil och visar den galne vetenskapsmannens briljans. Poor Things är en verklighet. Min värld känns som en verklighet.

Vad jag enbart kan beskriva som skådespeleri från betraktarens perspektiv är för mig – om bara ett ögonblick, en del av mig själv. Inkastad i en annan värld som målar om min omgivning och sätter mig i trans. När jag sneglar på kameran på stativet och tittar in i linsen, är det som att stirra på mig själv, den del av mig som fortfarande är kopplat till den verkliga verkligheten. Personen bakom kameran har visionen och genom kameran får de en glimt av den andra världen.

 

 

“Är du klar nu?”

 

Ibland får jag frågan om varför jag fotograferar över huvud taget. I min konstnärliga process sitter jag nio av tio gånger framför datorn och klipper ihop bilder till montage, och på sistone har jag dessutom arbetat med 3D-grafik. Det går inte att fotografera något som inte existerar, det är fantasi trots allt, påhitt som snurrar runt i mitt huvud. Varför jag inte illustrerar eller skapar verk helt i 3D (eller AI-genererar bilder för den delen) är självklart för mig.

 

 

Jag känner det fuktiga gräset mellan tårna.

 

 

Det går tillbaka till vad som skapar en verklighet. Mitt universum känns verkligt när jag kan se delar av mig själv i den. Mina relationer till andra, miljön och samhället jag lever i, och alla känslor som far igenom mig när jag interagerar med min omgivning. Utöver mitt skådespeleri och novellerna som berikar världen med detaljer tror jag att den semi-realistiska estetiken hjälper narrativets trovärdighet. 

 

 

Jag hör vinden dra genom torra höstlöv.

 

 

Verken svävar mellan att kunna vara ett fotografi eller en målning. Det visuella påminner om vad jag och min kamera ser. Om det plötsligt finns en mänsklig gestalt med ett strutshuvud eller en varg med sex öron och tio meter mankhöjd- luras kanske betraktaren. Troligare känner de igen konceptet om fotografiets funktion som sanningsbärare och att foton kan bedra, exempelvis genom bildmontage.

 

 

Jag tittar och någon tittar tillbaka. Det som skiljer min värld från deras är lika tunt som pappret.

 

Med lite fantasi leker jag med tanken om att fotot är verkligt.