När jag kommer tillbaka på vintern är behån kvar

Text: Hilma Hedin

Spår

1. karakteristiskt av­tryck i marken av fötter eller tassar ofta om sammanhängande följd av sådana av­tryck

Klädesplagg 

● en­staka före­mål av tunt, mjukt material, av­sett att skydda, värma eller pryda människa

Symbios

● sam­liv mellan organismer av olika slag till nytta för båda

 

För att fotografera behöver jag något. Ett klädesplagg, en rockring eller en trädgårdssax. Det kan också vara ett beteende eller en rörelse jag uppfattar, hos mig själv eller andra som jag fastnar vid och antecknar i min svarta bok. Där finns det teckningar av scener jag vill vara i för att fotografera. Ibland behöver jag rita en pil och skriva bredvid vad som ska finnas i bilden. Det jag ritar är alltid spåret, detaljen, prylen, rörelsen som är central i bilden. Min första ingång till bilden. Men ärligt talat så finns det inte mycket mer i bilderna jag ritar. Inga stora scener, precisa detaljer om ljus eller ambitiösa meningar om betydelsen. Just då är det bara detaljen som gäller. Allt jag vet innan jag ska fotografera är bara vilken komponent som ska vara med på bild. Ha den tröjan. Ha de skorna. Kan ni hålla en grej för mig? Och dra i den?

 

Hot 

● varning om möjlig obehaglig följd som talaren eller dylikt kan ut­sätta den till­talade för, om han/hon inte handlar på önskat sätt

 

En lärare beskrev mina bilder som att de bär på ett yttre eller inre hot.

 

Öga

1. ofta plur., sär­skilt i sammansättn. (ettdera av två) yttre synorgan med fram­trädande placering och tydlig form och färg hos människor och högre djur normalt klot­format och liggande bak­om en till­slutbar öppning i huvudet; äv. om enklare organ med samma funktion hos lägre djur

 

Hos människan är synen högt utvecklad och det sinnet som ger oss mest information om vår omgivning. För mig är fotografiet det enda mediet som trovärdigt och tydligt anspelar på verkligheten. Jag leker med verkligheten och verkligheten leker med mig! Jag kämpar både med och emot den. 

Vi kan inte styra vissa saker men kan kontrollera andra. Hjärtat kommer att fortsätta slå och vi kommer att fortsätta andas. Att se är däremot en handling som är både och. Vi kan antigen blunda eller vända bort blicken för att slippa ta in det som omger oss. Samtidigt som det alltid finns en inre drivkraft att se. Allt. Att titta på. Vi dras till ljuset, skärmen, blicken, det äckliga, sköna och förbjudna. Seendet är så subjektivt, alldagligt och intellektuellt samtidigt. 

Jag såg en reel där någon sa att allt vi tittar på kan vi föreställa oss hur det känns på tungan. Inte smaken utan enbart texturen. Hur känns diamanterna på mitt mobilskal mot tungan? Dina ögon? Dörrhandtaget? Nyckeln hem?

 

Kuliss

● flyttbar bakgrunds­dekoration på teaterscen

 

Fotografiets relation till det verkliga påminner mig om teatern. Det vi ser är ett skådespel, en lek, men det händer framför våra ögon, på riktigt. Varje detalj fungerar som en kuliss för minnet och gör det förbisedda viktigt bara genom att existera på bild. Det betydelselösa får mening.

Skinn

● (mjukt) skyddande yttersta skikt av kroppen på djur och människa

Ömsa 

● er­sätta (hud eller dylikt) med annan hud eller dylikt

Subtil

● mycket fin ibland på gränsen till omärklig

 

Grävandes i en låda med kläder drar jag fram en ormskinnsmönstrad överdel. Det är varken en tröja eller ett linne. Bara ett figursytt tygstycke med någorlunda hänvisningar om vad som är upp och ner. Där det är en lapp och en tunn rand av gummi gissar jag är upp. Jag köper den, tubtoppen. Drar den över huvudet och över brösten och sen sitter den på. Tight, som ett nytt lager skinn. Istället för min hud är nu samma mönster som en orm på överkroppen. Jag ska ha den på mig på sommaren. Det känns både lite sexigt och sorgligt samtidigt. Vilket tjej har haft den på sig innan? När jag drar skinnet över huvudet är det som att jag är en orm, jag ömsar skinn och kryper in och ut ur mitt eget. Min syster besöker mig senare. Hon är sjutton år. Jag betraktar henne och ber henne sätta på sig den ormskinnsmönstrade toppen.

 

Brytpunkt 

● punkt där nytt till­stånd in­träder i visst system eller dylikt

 

Hur gestaltas något som övergår från en sak till en annan? 

 

Utgrävning

● det att gräva fram något vanligen i arkeologiska samman­hang

 

Mina grejer känns lite som en spya. Jag äter allt. Svartvitt, färg, arrangerat och spontant. Jag tuggar i mig det mesta. Sparar det i magen för att sen spy upp det. Allt är färgat av något, en röd tråd, men bitarna bär spår av vad det en gång var. Pärlor, skit, plast, mocca, läder, linne, pommes, glass, gräs, träd, glas, jord, hud, kantigt, runt, mjukt och hårt.

Ett par högklackade skor, en tubtopp i ormskinnsmönster, tio stycken vackra hårklämmor i blått är en genväg för mig in i fotografiet. Sökandet gör att jag alltid är på jakt efter något som påverkar bilden och mig. Det är inte alltid det viktiga i slutresultatet men detaljen är det som får mig att börja, det är startskottet för bilden. A gatherers delight!

 

Säng

1. av­lång möbel av kropps­längd som är av­sedd för sömn och vila vanligen inkluderande bädd­utrustning; vanligen för en el. två personer

Paralysera

2. ofta perfekt particip orsaka till­fällig förlust av handlings­förmågan hos någon

SYN. lamslå

något paralyserar någon

 

Jag vet att jag vill fota min vän. I sängen som hon delar med tjejen hon bor med, börjar vi. Hon står på alla fyra. Utan byxor. Så är vi igång. Vi pratar inte så mycket utan det bara pågår. Jag tror jag vet när det är bra men fortsätter ändå lite till.

Djur

● typ av varelse som (normalt) har förmåga att förflytta sig och fritt söka sin föda m.m.; särsk. om arter med sinnes­organ och rörelseorgan som kan liknas vid människans

 

Jag är intresserad av det som överskrider gränsen mellan människa och djur. Djur mot människa, människa mot djur. Våra instinkter och drifter. Masker och lojaliteter. Att förhandla om tillhörighet. Allt är platt. Vi sätter på oss en mänsklig mask, intar rollen och ordnar oss duktigt efter varandra. Sist in, först ut och om igen. Vi är i naturen och i staden ständigt sökande efter säkert skydd ovanför våra huvuden.

Vi bryr oss om sex, hierarkier och överlevnad. Går runt i cirklar, markerar revir.

 

Kamouflage

● sär­skilt militär­väsen(täckande) an­ordning som ska ge skydd mot upp­täckt särsk. genom sin färg (som liknar om­givningens)

Jakt 

1. (försök till) fångande eller dödande av vilt genom uppspårning, förföljande eller dylikt

Begär

● stark lust till något som orsakas av djupare drifter eller dylikt, ofta in­riktad på sinnlig njutning

 

Med vagnen full stannar jag vid tre flätade korgar alla fyllda med underkläder. Jag rotar igenom allt. I korgen lägst ner hittar jag ett matchade set. En behå och ett par trosor i kamouflagemönster. Inte det klassiska militärmönstret som är vanligt på kläder, utan med lite mer jägarstil. Med realistiska löv och geggiga färger. Behån är med push-up och lapparna sitter kvar. En rosa liten rosett mellan brösten och på mitten av den översta troskanten. Settet har aldrig använts och inte heller slängts. Nu står jag här med det i mina händer och det känns lite pinsamt att köpa det av kassören. Men han skriver in det, ber mig betala och det blir ingen grej. Av någon anledning köpte jag bara trosorna. Det kändes nog för perverst med behån. Jag tvättar trosorna och är rädd att min syster ska hitta dem när hon lånar min lägenhet. Trosorna fotograferar jag en gång direkt på sommaren, de ligger på gräset, i vägkanten och på några mönstrade filtar. När jag framkallar rullen ser jag att bilderna inte blev bra. I garderoben efter flytten hittar jag dem igen och testar på nytt. 

När jag kommer tillbaka på vintern är behån kvar. 

Bil

● motor­drivet, (vanligen) fyr­hjuligt for­don med plats för ett litet an­tal personer och vanligen främst av­sett för person­transport

 

Bilen bär på motsättningar, en idé om frihet samtidigt som man sittet fastspänd i en fåtölj. För mig är bilen allt och ingenting. Den är en plats, ett rum, ett färdmedel, bär på riktning och fyller en funktion. Med målet att ta oss från en plats till en annan och sen kanske tillbaka igen. Den är personlig med ett skelett av stål och väggar av glas. Parkerad blir det privata till för alla på gatan. Påväg har ingen annan än föraren kontroll, den kan utsätta andra för fara eller vagga någon till sömns.

Färdas i över 100km/h. Framåt och bakåt. Tillbaka och fram. Runt i cirklar. Markera revir. Hållning. Status. Pengar. Ett vardagsrum på E4an. Family first

 

Huka sig 

● böja sig ner till hop­krupen, (halv)sittande ställning spec. för att skydda sig

 

På konstakademin ser jag skulpturen Döende Gallern för första gången, jag fotar av den med mobilen och ber senare min vän att posera som den klassiska skulpturen. Originalet föreställer en man, en nedbruten krigare, kanske i sin sista strid. 

Att sitta på huk eller ihopsjunken mot marken är ett motiv jag återkommer till. Antingen ber jag dem vara stilla hopsjunkna eller så ber jag dem sitta ner med knäna i gräset och leta efter något.

När jag var ett barn och frustrerad så sjönk jag ibland ihop i ren desperation. Att sitta med knäna på marken är jobbigt. Antigen dör man där nere eller så måste man resa sig igen.

Familj

1. hus­håll som består av föräldrar och deras barn

2. grupp av när­stående djur- eller växt­släkten

 

Familjen är en märklig tvångsmässig konstellation. En plats där man behöver anpassa sig efter varandra. Min vän sa att hon hört att alla lyckliga familjer är lyckliga på samma sätt och alla olyckliga familjer är olyckliga på sitt egna sätt. Så därför gå det inte heller att känna samhörighet gällande det man själv har erfarenhet av. För allt är komplext och privat. Någon har något sår man inte orkar berätta om, någon har brutit något som inte går att förklara, någon har dödat något som inte kan uppstå igen. Familjen är kronisk. Det som tidigare var skimrande är nu bara suddigt och oläsbart. Hur gör man för att inte se i syne?

Cirkulera

● röra sig i sluten bana

 

Allt jag gör rör sig på ett eller annat sätt kring varandra. Bilderna får egna banor och ibland kolliderar dem. Lösryckta delar ur samma universum. Jag återkommer till att porträttera samma människor, på liknande platser. Platser som är trygga, hemlika, kuddar och täcken.

Jag intresseras av när en människa är helt och hållet inne i något som pågår inuti. När människan har tappat masken och svävar fritt i sitt inre. Fångade i vardagliga situationer. Uppslukade av en tanke. Scener som stannar i tomheten. Där det dramatiska får stå sida vid sida med det banala.

Ekosystem

● enhet som inne­fattar alla organismer och deras om­givning in­om ett om­råde t.ex. en sjö el. en skog

 

Ett ekosystem kan vara stort och smått. Allt från en området kring en stubbe till hela planeten jorden med den gemensamma nämnaren att allt är beroende av varandra. Små mikroorganismer, djur, växter och svampar. Försvinner en, finns risken att allt dör ut. Det är enkelt att rubba ett ekosystem. Svårare att bygga upp ett nytt. Tillsammans fungerar det. Precis som i en familj. Försvinner någon är det tydligt. Precis som i fotografiet är alla delar beroende av varandra. Jag försöker gestalta något som uppfattas som autentiskt. Då måste alla bitar sitta. Allt från det lilla till det stora. Något i ansiktsuttrycket kan göra allt fel. Saken på sängen hör inte dit = allt blir fel. Tillsammans ska mina bilder på något sätt arbeta i grupp. På så sätt skapar jag mitt eget system. Något visar på en sak och en annan på något annat. Dialogen där emellan är det som utgör systemet. Djuren, bilarna, kroppsspråken, mimiken, aggressiviteten, passiviteten, stillsamheten, naiviteten, det söta, det fula, det fina, hotet, sakta, sakta skapas något i mitt eget tecken.