Närvaro - en konversation mellan mig, fotografi och den kreativa processen
Både när jag tänker på fotografi eller själv skapar så faller jag in i samma sinnestillstånd. Det är som att någonting osynligt och abstrakt, men ändå handfast och begripligt, fyller upp hela mig, och får mig att fylla upp hela rummet.
Det är som en närvaro.
Det är som intensiv kärlek och begär, så att det nästan skaver och blir äckligt.
Jag suktar efter den närvaron när den inte är med mig. Letar efter den. Men det är en märklig relation vi har. Fastän vi står varandra närmast kan vi inte alltid nå varandra. Det är varmt och innerligt, men frustrerande.
Jag föreställer mig ibland att jag pratar med den här känslan, närvaron, som att den faktiskt var med mig i rummet. Både utanför och innanför mig på samma gång.
I gallerirummet, i mörkerrummet, i studion, under min hud.
Jag tänker att fotografi och hud egentligen är samma sak. Både fysiskt men också symboliskt och innehållsmässigt. Det kanske är därför det känns som en närvaro. Som att jag faktiskt kan känna fotografiet bredvid mig. Vi står tätt, så tätt att det ibland är svårt att veta vem som är vem. Var den slutar och jag börjar.
Det här är utdrag från våra konversationer.
J – Jag, Jaana
F – Fotografi, eller min relation till fotografi
K – Den kreativa processen. Kalla det för ett flow, om du så vill
J: Tittar du tillbaka på mig när jag betraktar dig?
F: Jag är inte här, och har aldrig varit det.
J: För att skapa mig själv måste du först se mig. Sartre sa så en gång.
Få mig att bli medveten om den plats jag tar. Finns inte du kan jag inte forma mig själv.
Finns inte jag kan jag heller inte röra vid dig, för att i gengäld skapa dig.
Så snälla.
Omfamna och omforma mig till ett ingenmansland.
Utan kontroll och äganderätt.
F: Jag önskar att du vore närmre, jag önskar att du vore längre bort.
J: Det är en likartad situation vi befinner oss i.
J: Mina händer… I processen får de ilskna röda utslag. Men jag fortsätter ändå. Gräver mig djupare med millimeters precision.
K: Det går för långsamt.
J: Jag tappar tiden, 100 år kan ha passerat. Eller bara några sekunder.
När jag är med dig så vet jag ingenting annat än oss.
Men jag är rädd för att jag låter dig bära alldeles för mycket.
K: Jag kan bära allt du ger mig, men det är du som känner av tyngden.
J: Plåstra om mina händer med din existens då. Kapsla in mig. Expandera över mig.
K: Det är enbart du som kan fylla mig med mening. Men det kommer alltid bara vara en reflektion av dig själv.
Hur kan jag då vara den som plåstrar om dig?
J: När allting annat rasar vänder jag mig till dig. Ibland undrar jag om du hjälper mig att hitta tillbaka, eller om jag gömmer mig bakom dig. Men du är det enda som är konsekvent. Även när du är borta är du bestående.
K: Be mig att bygga barriärer.
J: Jag ber dig att riva dem.
K: Först måste jag vila.
J: Tänker du någonsin på avståndet mellan oss?
J: Det är bara en plan yta, jag vet det.
F: Gör du?
J: Likaväl sträcker jag fram armen, handen, fingrarna mot den. Och jag tänker att den gör det samma mot mig. Någonstans, i närheten av mittpunkten i mellanrummet mellan oss, möts vi. Jag kan känna det. Jag kan fysiskt känna den i handflatan…
Känna dig i handflatan. Över hela min hud. I din brist på kropp blir jag kontaktytan där vi möts.
Det är vackert.
Det är groteskt.
F: Så låt mig upprepa, vet du verkligen att det bara är en plan yta? Hur kan du vara så säker?
(Jag hör ju osäkerheten i din röst)
J: När jag tittar på det som jag har skapat så känns det ibland så främmande. Som att jag inte vet om detta kom från mig eller dig. Som att jag inte kan se det utifrån men jag är också oförmögen att komma in.
K: Spelar det någon roll vem av oss det är?
J: Jag vet inte. Jag ser inte alltid skillnaden på oss. Det kanske är det som är grejen.
K: Det finns ingen gränsdragning mellan oss. Det vet du, eller hur?
J: Ibland tar du för mycket plats.
J: Är du kvar?
F: Jag kan inte vara kvar om jag aldrig har varit här. Jag kan inte lämna om jag inte finns.
J: Bara för att du är kroppslös betyder det inte att du inte finns. Jag beundrar din kroppslöshet. Jag strävar efter kroppslöshet. Efter abstrakta kroppar.
Det gör dig elastisk. Det gör dig till allting och ingenting på samma gång. Det gör att du är överallt och ingenstans på samma gång. Alltid och aldrig med mig.
F: Jag är bara en manifestation, en förlängning. En tanke.
Det finns ingen rim och reson mellan oss.
J: Du är den som får omvärlden att bli begriplig.
Det är som att vi delar huden. Du är som en egen entitet innanför mig.
Samtidigt som du står rakt framför mig, bredvid mig, bakom mig.
F: Jag livnär mig på dig, som du gör på mig. En symbios konstant i fasen strax innan sönderslitandet av bandet, av den gemensamma huden, mellan oss.
Jag vill lära dig gå, men jag vill inte lämna din sida.
J: Du är lika mycket kärlek som överlevnad.
Jag tänker sällan på fotografi som en form av berättande, i den mening att jag sällan strävar efter att skapa berättelser.
Jag strävar efter närvaron.
Känslan jag är et ute efter är en flyktig upplevelse, något som skapar utrymme för andningspauser men också irritation. Som att jag ibland tappar bort den, tappar bort karaktären jag har skapat utifrån min relation till fotografiet och skapandet i ett folkhav, i ett vimmel av andra intryck och åtaganden. Men när den väl är där är den intensiv, och genom att prata med den stannar den kvar längre. Den kanske också behöver mig lika mycket som jag behöver den.
Att få ner våra samtal frambringar närvaron och fyller mig med trygghet, det känns konsekvent. Den känns konsekvent.
För nu i skrivande stund känner jag den, hängandes över min axel. Precis där jag vill ha den.
Verk: Jaana Sundström
Bibliografi:
Sartre, Jean-Paul, Varat och intet, Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1992.