Om bilder säger tusen ord säger dina en miljon

Text: Walid Ali

Från tredje världen till tre kronor

Vi flydde och omfamnades av den vita snön. Eller så hade jag föreställt mig att det var. Jag kunde inte ha mer fel. Jag var för liten för att minnas, hade inte ens fyllt ett år. Det är som att fantasin och drömmarna var större när man var liten, och mindre när man blev stor.  

– Visst var det snö när vi kom hit umi? 

– Nej, det var inte min son, det var sol. 

 

Ett, två, tre, du ska inte tro det blir sommar, sjungandes i min gula overall som mamma brukade klä oss i. När jag tittar på våra gamla familjefoton slås jag av ett visst vemod, och märker att sammankomsterna blir färre desto äldre vi blir. Några har lämnat oss, och vi som är kvar har byt ut ungdomen mot rynkor och grått hår. Fotografierna blir som ett slags minne, ett bevis på något som en gång fanns. Om den döde lever vidare genom sina barn, har fotografiet en snarlik effekt. 

Jag har länge velat göra ett fotoprojekt med min mamma, men jag vet också hur vi förhåller oss till fotografier. Både hon och jag försöker undvika att vara med på bild om vi inte måste. Häromdagen hade jag en diskussion med henne om en bekant som insisterande på att ta bilder av henne. Mamma lät både irriterad och lekfull, samtidigt som jag eggar på. “Hon vet ju att du inte tycker om att man tar bilder på dig, varför gjorde hon det?”, säger jag. “Jag vet inte”, svarar mamma med både förundran och leende på läpparna. “Vad gjorde du?”, frågade jag mamma. Jag undvek henne såklart, vände min rygg och sa ifrån. “Hon gillar själv inte att vara med på bild, så jag vet inte varför hon tog bilder på mig”, avrundar mamma. Vi båda skrattar.  

 

Skuldeberg med skuldebrev av skuldkänslor 

 Jag går på tårna som en tjuv i natten men den vita snön ljuger inte, den lämnar spår efter sig. Illgärning som missfärgning.  

 – Varför är du sen min son, folk stirrar konstigt på mig här. 

– Förlåt umi. 

 

Att ta bilder på andra människor kan till viss del vara exploaterande. Subjektet utnyttjas för att bilden ska tas, och värre blir det om personen inte vill vara med på bild, även om ens intentioner är goda. Detta påminner mig om min mailkorrespondens med en samisk förening som jag ville involvera i mitt projekt om svenskhet. Svaret jag fick var att Statens institut för rasbiologi (som då nästan fyllde 100 år) använde fotografering av människor för att bevisa att samer var underlägsna den svenska “rasen” och att traumat fortfarande lever kvar bland samerna än idag. Hon skulle därför ha svårt att “sälja” in projektet till sina medlemmar och vi önskade varandra lycka till.  

Samtalet med den samiska föreningen blev en ögonöppnare för mig när det gäller kamerans och fotografins roll, samt vad den betyder för olika människor. Jag uppfattar att kameran ofta ses som mer neutral, oskyldig och korrekt i sin återgivning av verkligheten än andra visuella (konst)uttryck. Detta är något som Susan Sontag också påpekar, då hon ifrågasätter fotografiets förment oskyldiga roll. Den är precis som målningar och teckningar baserat på fotografens subjektiva val som komposition, plats, subjekt, ljus. Trots att fotografen historisk sett varit bemedlad (oftast vit och rik) man som ofta fotograferade människor med mindre makt och medel, har diskussionen om fotografins partiskhet nästan lyst med sin frånvaro. Med nyckelord som neutral och korrekt återgivning är det inte konstigt att bilderna från det rasbiologiska institutet kunde användas för att avhumanisera och förstärka bilden av “den andra” för att legitimera övergrepp som tvångssterilisering mot samer (samt även romer, kvinnor och människor med funktionsvariationer) fram till 1976.

I Sontags argumentation kan bilden användas för att legitimera orättvisor mot andra, medan Ariella Aïsha Azoulay argumenterar för att fotografiet kan användas för att bekämpa orättvisor. Azoulay diskuterar fotografiets medborgarskap i The Civil Contract of Photography, där hon ser fotografiet som ett verktyg för att uppfylla medborgarnas skyldigheter mot de som drabbats av katastrofer. Oavsett om man är med på bilden eller inte, menar hon att alla har ett ansvar att ge de fotograferade upprättelse. Azoulay skriver också att bilder har en politisk kraft att synliggöra det osynliga och ge röst åt de marginaliserade. Hon medger att bilder kan exploatera den fotograferade, men frågar sig om det inte är nödvändigt att ta bilder vid folkmord, som i Auschwitz.

Jag håller med Azoulay om att fotografen har ett ansvar, kanske till och med en skyldighet, att dokumentera och samla bevis vid folkmord och orättvisor. Det kan ge offren och deras anhöriga en form av upprättelse när/om de skyldiga ställs till svars, även om jag tycker att det är en svår balansgång. Men när det gäller en person som min mamma, eller någon annan som uttryckligen säger att de inte vill vara med på bild, tycker jag inte att Azoulays argumentation håller. Visst, det saknas bilder på personer som ser ut som min mamma, och ett fotoprojekt skulle kunna inspirera andra som ser ut som henne. Det skulle också kunna fungera som en form av humanisering av “den andra”, där den marginaliserade, som ofta står i periferin, får stå i centrum. Även om jag tycker att detta är viktigt, kan jag inte säga att det väger tyngre än mammas ovilja att vara med på bild. Jag skulle därför ha svårt att rättfärdiga att bilder på henne genom att hänvisa till Azoulays argumentation.

 

Även myran ser ner på mig

Då jag bryter lustig när modersmålen kommer upp i matbordet, Harvard student 

Du skapar guld av ord som en alkemist,  

Stjärnskott, för stor för asterisk, även berg ser upp till dig 

Inga gratis luncher men mamma från himlen. Du sprang igenom den vita snön i mål trots kalla fötter. Kasta inte ord och dölj dina händer som snögubben.  

 – Min son, det är bättre att säga att du inte vet. 

– Du har rätt umi. 

 

Om mamma inte vill vara med på bilder, och fotografi ändå ses som min subjektiva tolkning, kanske jag inte borde låsa mig vid tanken på ett fotoprojekt som gör henne obekväm. Istället kan jag försöka närma mig hennes historia på det sätt som Trinh T. Minh-ha föreslår, att prata i närheten av, istället för att prata om. Även om man är nära en person, handlar det om att inte tala för de. Trots att jag känner min min mamma väl, finns det aspekter av hennes liv som jag inte känner till eller förstår. Genom detta ramverk kan mammas gränser respekteras, och som Minh-ha skriver, genom att tala i närheten fyller man inte ut orden helt, vilket ger den andra personen möjlighet att fylla ut utrymmet på sitt eget sätt.

 

Om bilder säger tusen ord säger dina …………..  

 

Referenser