Om kollage: tystnaden och ljudet
Språket kommer alltid och kör över den visuella bildens värld som en bulldozer. Ofta händer det att jag försöker hålla orden borta, men det lyckas jag aldrig med. Där finns antingen en framhävd verkstext eller så skriker bilden ut sitt språkliga budskap, eller låter betraktaren vandra in i en kacklande värld. I andra bilder är det dock som att den dröjer – denna bulldozer – och det beror i många fall på att det finns något i dem jag uppfattar som en tystnad. Kanske har bilden integritet och är sluten i sig själv som en hemlighet, och därför tar lång tid på sig att veckla ut orden. Kanske är det något annat.
Den amerikanska författaren Susan Sontag skriver i sin bok The Aesthetics of Silence om hur varje tidsepok försöker hitta system för att formulera vad andlighet är för att finna mening i tillvaron. Med det andliga menar hon de idéer som ligger till grund för hur vi tänker om vår existens, vårt medvetande och medvetandets (eventuella) transcendens. Sontag skriver att i vår moderna tid har konsten blivit ett vanligt sådant system, och konsten använder sig sedan av olika idéer och myter för att försöka nå det andliga. En jämförelse hon gör är hur mystiker når Gud via negationer (de närmar sig det gudomliga genom att säga vad Gud inte är). Hon tar sedan mystikernas metod och applicerar den på hur viss konst strävar efter det okända bortom kunskap och tystnad bortom tal. Att den genom att röra sig mot anti-konst, eliminera bildens subjekt och söka tystnaden kan komma närmre det absoluta.
Det finns något i detta inverterade tillvägagångssätt som jag kan relatera till mitt eget arbete, där jag eliminerar individuella färger och kännetecken, och betraktaren lämnas kvar med en motsägelsefull tystnad. Motsägelsefull just för att det är olika elementära mänskliga handlingar som skildras: barn som föds, par som har sex, människor som dör eller dödar varandra. Handlingar och tillstånd som i regel är högljudda. Moderns vrål, det nyfödda barnets skrik och de döendes rop ljuder i mitt huvud innan jag sprayat en hinna färg över dem. Därefter dämpas rösterna, som om de stängts in bakom en dörr. Det är skönt. Från skrikiga individer till en monokrom helhet – något anonymiserat och hyschat. Som om deras egna rörelser, liv och identiteter smält samman. I denna tystnad finns det vi söker, enligt Sontag. Författaren Birgitta Trotzig har en gång skrivit: ”I mörkret bor alla färgerna.” Alltså, om det bara fanns ljus och ljud, skulle vi inte se några färger eller höra nyanserna i det som sades.
Kollaget som metod har en inneboende våldsamhet. Ofta används kniv eller sax, som hämndlystet men rättfärdigat fragmenterar den vita kvinnans kropp och sätter en svart identitet på den i form av ett ansikte. Orupabo tar på så sätt den vita kvinnans kropp i bruk för att spegla den svarta. Förskjutningen som uppstår säger något om en skev och föråldrad maktbalans. Det som varit går aldrig att ändra på, men genom att gång på gång dissekera det tystade händelseförloppet (den svarta historien, den svarta kroppen), börjar något hända. Omskapa, omkullkasta och göra om. Älta något tills makten börjar vicka på sig och glida iväg. Bli något annat. En lek, på allvar. En ny ordning.
I Woman on Carpet finns, precis som i många andra av hennes kollage, en dubbelhet som berör mig. Kvinnan på bilden tycks leka och visa upp sig och sin dubblerade kropp, men samtidigt är leken på fullaste allvar, och blicken hon ger betraktaren vet jag knappt hur jag ska beskriva. Den är förödande. Jag kan inte säga om hon utstrålar begär, sorg, uppgivenhet eller ironi? Det känns i varje fall som att hon slungar något så hårt mot betraktaren att jag instinktivt vill ta ett steg tillbaka. Ibland får jag känslan av att hennes figurer utstått så mycket att de inte har förmågan att yttra något längre.
En konstnär som till skillnad från Orupabos våldsamma tematik arbetar med en mer vänlig och finurlig stämning är Jockum Nordström. Hans kollage omges av ett trevligt men ibland lite burdust pladder. Pladdret går som i vågor inuti mitt huvud; blir högt som ett kafferep av tanter med klinkande koppar, för att sedan sjunka undan i till synes slumpmässiga men angelägna ljud. En barnröst, ett pling, sedan ingenting. Ursprunget till dessa associationer ligger nog dels i hans barnböcker jag läste som liten om Sailor och Pekka, och dels i utställningen Inget papper, inga mynt på Liljevalchs. Jag finkammade dessutom internet efter hans ord och fastnade för några intervjuer på youtube. Det har någonting att göra med den tydlighet han talar till tittaren (mig). Han pratar precis likadant som han skriver, det vill säga som om han berättade en saga för ett barn. Utan onödiga fyllnadsord eller oavslutade meningar. Tryggt. Hans barnbok Året runt är gjord på samma sätt. Boken är full av kollage, många myror i kostym och ledsna hundar. Det känns som att den vänder sig lika mycket till mig som till små barn. Till kollagen står små korta dikter vars ord blåser rakt in:
En tyst vår vandrar genom lägenheten.
Armarna hänger
tavlorna blänger.
Nordström använder sig av banalitet för att komma åt något, kanske för att förhöja det vardagliga livet till någon slags poesi. Kanske är banaliteten ett tecken på att något är nedkokat i koncentrerad form, som att han skalat av onödiga lager och till sist står med en barnsligt enkel scen. Sontags tanke om avskalad tystnad kommer till mig igen. Kommer vi närmare en mänsklig sanning – vad det är att vara människa – med det reducerade tilltalet? Ett tilltal där mycket lämnas osagt, men där det som sägs uttrycks med stor precision och försiktighet. Inga storslagna eller påtryckande budskap. Snarare något skevt och ärligt när Nordströms figurer interagerar med varann. Scener uppstår där saker händer man inte alltid förstår. Som att titta på de vuxna från under bordet. Vad de talar om och gör med varandra begriper barnet inte, för det har ännu inte funnit förmågan att tolka. Däremot ser det allt, och detta noggranna och iakttagande barn, blir betraktaren till genom hans bilder.
Liknande är det med kvinnornas blickar i Frida Orupabos kollage. Jag är barnet som tittar upp på deras skiftande kroppar och undrar, vad är det ni talar om? Vad ska göra er rättvisa? Blickarna avslöjar inte det. Deras hemligheter är intakta. Men någonting säger tystnaden. Den sjunger en anklagande och kärleksfull visa, där oskuld och ansvar sitter på var sin sida om betraktarens axlar och tar ton.
Referenslista:
Sontag, S. The Aesthetics of Silence. (1967). https://www.kim-cohen.com/Assets/CourseAssets/Texts/Sontag_The%20Aesthetics%20of%20Silence.pdf (Hämtad 2025-11-07).
Stenborg, E. Signum. Trotzig, texten och tystnaden. (2002). https://signum.se/artikelarkiv/trotzig-texten-och-tystnaden/ (Hämtad: 2025-10-15).
Galerie Nordenhake, Frida Orupabo »How fast shall we sing«. (2022). https://nordenhake.com/exhibitions/2022/frida-orupabo (Hämtad: 2026-03-22).
Bilder:
Wigzell, R. Interference I. [Kollage]. (2025).
Wigzell, R. Interference I. [Kollage]. (2025).
Orupabo, F. Woman on Carpet [Kollage]. (2022).
Nordström, J. Urmakare [Kollage]. (2018).