Den glittrande ytan tilltalar mig. Jag blir upphetsad av att på bild se glansig hud i den gyllene timmen. Ögon som glimmande blickar in i ett 135 mm långt teleobjektiv färdas ända in, studsar på en spegel, klibbar sig fast på en sensor och smetar ut sig framför mig. Blicken tittar på mig, utmanar mig. Den skapar skälvningar och irritation – jag vill så gärna få bort den där blicken. Ett läckert körsbär på glassen är mer än garnering, den är även en markör för god smak. Eller kitsch? Svårt att bestämma sig. Suddiga kroppar och ljussken släpar sig över bilden. Matt Lambert, en amerikansk fotograf och filmskapare som då och då dyker upp i mitt flöde, fotograferar unga, queera personer i intima miljöer. Jag ser det genom min smartphone, drar mina fingrar över kropparna för att byta bild, känner skärmens kalla yta. Min tumme snuddar vid ett virtuellt sexpack, min blick fastnar på ett stönande ansikte. Jag möter den där utmanande blicken igen. Och igen. Och igen.
Det där läckra och mumsiga dras jag till. Det är mums, mums, mums och jag har insett att det inte nödvändigtvis är mumsigt på det sättet man tänker. Min mun kan vattnas men jag vill inte sätta tänderna i något. Just den mumsiga kvalitén fångar fotografiet så bra. För det handlar i min mening mest om yta. Mums är något som skapas i mötet med en yta och en blick och fotografiet har tillgång till tricket för att få alla ytor att bli mumsiga. Det där mumsiga som berör kroppen är i högsta grad ett kroppsligt begär, men det kan färdas runt och runt och in i andra objekt via den fotografiska apparaturen. Det mänskliga sötsuget kan aktiveras av så många ytor – golfboll, spetspaprika, läderstol! Mums.
Frottéhandukar kan lätt bli en fluffig äng om den färdas genom optik. Kan man göra en queer läsning av detta? Ordet queer har sedan 80-talet approprierats av HBTQ+-rörelsen för att bli en stärkande benämning och bar tidigare, även om det fortfarande förekommer, den negativa bemärkelsen »udda«, »underlig« eller »konstig«. Det icke-normativa blir på så vis till något radikalt och bär på en högst transformativ potential – »queer« blir ett sätt att omvärdera världen. En sådan kan ske när fotografiet omformar vår blick eller rubbar den utan vår kännedom. Förvandlingen är slipprig eftersom den ständigt påverkar och byter skepnad på det vi ser. Det är när gränsen korsas, när förflyttningen sker, som transformativiteten aktiveras. Jag ställer mig frågan – hur kittlar fotografiet det queera i min blick?
Jag ser en papperskorg, soppåsen är korvad. Under den ligger en brun murrig heltäckningsmatta. Detta är en bild i Lars Tunbjörks bok Kontor/Office (2001). Vecken i mattan kramar mig. Mattan är smutsig och fläckig, den är som pälsen på en brun ko. Mina fötter vill balansera på kanten av soptunnan. Den ser så spröd ut och reflekterar ett metalliskt sken mot optiken. Den där veckade soppåsen får mig att känna mig nära till min kropp. Alla dessa veck. En ostronskivlings olika hörn och vrår uppdagar sig i en liten plastlåda i kontorslandskapet där en varelse ska lägga avfall. Detta mellan kuber, skärmar, kvadrater, fönster, tangenter.
Receptionen av Tunbjörks verk har ingen historia av queertolkning och det traditionella sättet att tala om honom är som dokumentatör av svenskhet på 1990- och 2000-talet. Hans verk har dock i många fall queer potential genom alienation och humor som en ständigt närvarande faktor. När man rör sig nära normativitet tänker jag att det finns god potential till att framhäva dess skevhet. Då jag tror att jag förstått vad det handlar om är stunden då jag inte förstår nånting alls.
Den melankoliskt gråa och inrutade vardagen Tunbjörk målar upp i Kontor/Office är kanske den tydligaste och mest lättåtkomliga samhällskritiken han gör uttryck för. Med humor beskriver verket även, på ett mer undermedvetet plan, den mänskliga kroppens främlingskap till våra plåtklädda omgivningar. Den kvadratiska, vita 90-talsdatorn i plast och tjockt glas har ett kodat innehåll precis som våra kroppar. Man kan tänka sig hur en lång DNA-sträng sträcker sig ut ur en kropp, genom kontorslandskapet och in i ett trassel av datorns ettor och nollor.
Tunbjörks personalmatsal ser inte alls ut som min högstadiematsal. Den ger ifrån sig ett metalliskt knivvasst sken och glänser som en filmkuliss i en sci-fi-rulle. Det rena och sterila drar fram djuret i mig. Jag vill slicka alla ytor, dra min tunga och min kropp och lämna mina smutsiga avtryck över varenda glansigt objekt. Jag får en vision om en motorsåg som kommer in i bilden och fräser ut gnistor medan metallbordet går itu. Mer pyroteknik tack! En naturlig instinkt i att möta ett vasst material är att rygga tillbaka. Nålar och rakblad håller betraktaren i schack. Om så inte är fallet är det en sorts självskadedrift vi talar om. Den skarpa 90-gradiga vinkeln kan skära in i min buk och dra livet ur mig, men glansen av dess yta får mig att tänka på en sliskig geléråtta. Hur ska jag hantera detta? Jag vill tro att min queera nätta köttsliga mänskliga kropp kan dela sig itu likt en bit slime och på något sätt förenas med ett hårt material. Transformeras!
Queerteoretikern Jack Halberstam skriver i boken The queer art of failure om misslyckandet som en queer metod. Halberstam lägger vikt i att misslyckandet kan vändas till en subversiv kraft som en protest mot kapitalistiska ideal av produktivitet. Tunbjörk ger alltid ett sken av att samhället inte helt når upp till sina egna förväntningar och det uppstår något i det, tycker jag, som påminner om queerhet. De apatiska kontorsarbetarna och trasslade sladdhärvorna fungerar både som en direkt kritik men även som en diskret kommentar av den skrovliga ytan av den till synes välpolerade kulan. Utöver den kroppsliga aspekten av queerhet i Kontor skulle jag hävda att misslyckandets kraft inte bara spökar i det här verket utan även i Landet utom sig, där Tunbjörk avbildar ett färgglatt och snedvridet Sverige. Alice i underlandet hänger över Skara sommarland och ICA-butiker där barn skriker och bleka solbadare solar under en gråmulen himmel.
Gränsen för dessa queertolkningar är dock svår att dra. Finns det ett slut på queer? Uppstår det när man som åskådare hemfaller åt binära motsatspar? Är det vad jag själv gör när jag ställer den smutsiga ytan mot den rena? Buken/metallen. Geléråttornas strävan efter vampyrisk halshuggning. I ett bildspråk som Tunbjörks är motsägelserna svåra att bortse från. Kompositionerna bygger på att något inte helt stämmer och det kanske de bara kan uppnå ifall en motsägelse finns? Kanske att binäriteten inte spelar någon roll i mina läsningar, om dess motsägelser upplöser varandra. Queer är ett verktyg – låt oss queera världen!
Det finns dessutom andra flertydiga bilder i Kontor-serien där mötet mellan människan och omgivning inte står i fokus. Istället figurerar kontorslandskapet som UFO-interiör. Från ett queerperspektiv är detta även intressant. I en upplaga av Art Journalfrån 2013 håller Jennifer Doyle och David Getsy en diskussion om queer formalisms. De resonerar kring den queera potentialen i framförallt minimalistiska verk. Doyle menar att queera och feministiska verk ofta vill framhäva kroppens thingness som en strategi för att berätta om den kroppens historiska vikt. Personligen gillar jag att Doyle ger förslag på hur man kan använda kroppen som objekt och objektet som kropp. Denna upplösning uppmanar även till andra slags upplösningar, såsom mellan förnuft och känsla, och då står affekten som segrare. Queera läsningar har makten att sudda ut gränser och beskriva världens »underliga« aspekter. Kanske är det mums det queera måste förhålla sig till? Ställ dig frågan – vad får min kropp att kittlas, kramas, munnen att vattnas, pupillerna att vidgas och musklerna att spännas?
I Tunbjörks UFO-interiör skulle allt kunna smältas ned och bli till mushiemash. Children now a days gillar ju leksaker som ger vika för ens tryck och det gör nog jag också. De som går att klämma på och omforma och dra i. Världen är slime om jag får bestämma.
Källförtäckning
Doyle, Jennifer & Getsy, David J. “Queer Formalisms: Jennifer Doyle and David Getsy in Conversation”, Art Journal, 2013:4, ss. 58-71.
Halberstam, Judith, The Queer Art of Failure, Durham: Duke University Press 2011.
Tunbjörk, Lars, Landet utom sig, Stockholm: Journal 1993.
Tunbjörk, Lars, Office/Kontor, Stockholm: Max Ström 2002.