Om tvivel och ovisshet – en förlikning
Det är som att jag börjar om varje halvår, tröttnar på allt jag gjort tidigare och bara vill få en nystart. Det känns hopplöst att skapa och bygga på sitt konstnärskap, när man ibland inte ens tycker om det man skapat så fort det är klart. Efter tre år av konstnärliga studier börjar jag förlika mig med att det kanske är så här den skapande processen är, åtminstone för mig: mer eller mindre kantad av ängslighet och velande. Det låter inte som den romantiska bilden av konstnärslivet som man hade hoppats på.
Jag är övertygad om att det är fler som känner samma sak emellanåt. Att skriva en artikel om kopplingarna mellan skapande och tvivel kanske kan hjälpa oss att förhålla oss till detta? Jag testar.
För några veckor sen plockade jag upp boken Modet att skapa, av psykologen och filosofen Rollo May. Boken är först utgiven 1975, i svensk översättning av Margareta Edgardh. Jag hade köpt den second hand för några somrar sen, tänkt att den verkade intressant nu när jag ska bli konstnär, men inte läst ett ord i den förens nu. Om tvivlet skriver May följande:
Förhållandet mellan engagemang och tvivel är ingalunda antagonistiskt. Engagemang och övertygelse är sundast när de existerar inte utan tvivel utan trots tvivel. Att tro helt och fullt ut men samtidigt hysa tvivel är inte alls någon motsägelse. Det förutsätter en större respekt för sanningen, ett medvetande om att sanningen alltid är något mer än allt det som i ett visst ögonblick kan sägas eller göras.
Dessa ord skänkte tröst när jag läste dem. Det är viktigt att bli påmind om att ens tvivlande inte endast är ett hinder som hela tiden ska bekämpas, utan att det tvärtom kan vara ett viktigt redskap när man skapar konst. Kanske är det en nödvändig friktion: något som utmanar en och får en att utveckla sin konst. Att anamma tvivlet måste också vara att anamma misstagen som är helt oundvikliga i en skapande process.
Det är dessa insikter som gör att jag nästan uteslutande arbetar i färgmörkrummet numera: för att jag gillar hur misstagen blir här. Om man ändå ska acceptera att skapandet är att våga och att räkna med misslyckanden, så kanske man ska välja den metoden vars misslyckanden får en att känna sig minst uppgiven. Härom veckan skulle jag belysa pappret med en ficklampa i mörkret. Jag råkade hålla ficklampan uppochner. Ljuset lyste rakt upp i taket, studsade ner och fångade konturen av min kropp hukad över pappret. Resultatet blev av misstag ett fotogram av mig själv i handlingen. Detta hade inte hänt i en digital process. Jag blev inte ledsen eller frustrerad. Jag kände mig rätt dum, men det fick mig åtminstone att fnissa åt mig själv.
Det är dock viktigt att nämna att den här processen också kan vara helt orimligt frustrerande. Medan jag skriver detta sitter jag utanför färgmörkrummet på min skola och prokrastinerar. Allt för att skjuta upp att behöva gå tillbaka in i mörkret. Det här är nog den femte dagen under de senaste två veckorna som jag spenderar på att få till en gul nyans till ett verk. Det börjar bli tröttsamt. För varje testremsa som jag skär från min glansiga pappersrulle ifrågasätter jag mer och mer vad jag håller på med. Ska jag verkligen lägga en hel rulle på det här? Hur många kronor värt av papper har jag förbrukat idag, hur många kronor är det egentligen värt?
Jag skakar av mig tanken, den känns för destruktiv. Vilken gula färg är det ens jag vill åt? Jag kollar på omslaget till filmen Jag är nyfiken – en film i gult, från 1967, men också på Robert Mapplethorpes verk Arrow, från 1983. Den första är lite grönare, den andra lite mer bivax-färgad. Vad gillar jag egentligen mest? Jag fortsätter med testremsorna, jobbar mot en pissigare nyans.
Något som också kan skapa starkt tvivel är att förändra sin konstnärliga praktik. Det kan förstärka känslan av ovisshet och osäkerhet kring vad det faktiskt är man vill. Jag har, sedan jag började fotografera för några år sen, alltid burit runt en liten kompaktkamera i fickan. Det kan låta futtigt, men det var verkligen en trygghet att ha den med sig. Det var något slags bevis på att jag när som helst kunde dokumentera och fånga situationen jag var i – en liten känsla av makt över tidens gång.
Sen några månader tillbaka har jag slutat bära runt på min lilla kamera. Jag vet inte när jag senast fotade en spontan bild. Nu fotar jag uteslutande planerat och iscensatt, oftast med en större, mer otymplig, kamera. På ett sätt känns det som jag övergivit en av de viktigaste aspekterna av min tidigare relation till fotograferandet.
En fotokonstnär som, till skillnad från många andra, är lika relevant nu som för tre år sedan, är Wolfgang Tillmans. I en intervju från 2001 pratade han om fotografi på följande sätt:
…it’s kind of strange to ask people. “Could you hold each other because I want to see what it looks like?” But with a camera everybody instantly agrees, they understand that that is a good enough reason. And this is actually one thing that I really enjoy about photography and have used ever since I noticed it is possible: a camera gives a good reason to be allowed to look at things.
Jag tror att detta sätter ord på en viktigt anledning till varför jag fortfarande känner att fotografi är så unikt som medium. Dess komplexa relation till verkligheten, “indexikaliteten” som vi pratar om på teorilektionerna, gör att min anledning till att fotografera en viss grej ibland kan vara så banalt simpel som att jag helt enkelt vill se hur den ser ut på bild.
Det slår mig att denna ingång till fotografi är densamma oberoende av vilken fotografisk metod jag haft. Jag har dragit upp kameran för att i efterhand kunna se hur en situation såg ut. Det har inte spelat någon roll om det var i stunder av extas eller om det var ett suddigt självporträtt när jag mått som sämst. Alla gånger fotade jag, bland annat, för att ha en ursäkt att se. Detta gör jag även nu, fast i en långsammare och mer förutbestämd takt.
Jag blir påmind om den sista delen av Rollo Mays citat: “…ett medvetande om att sanningen alltid är något mer än allt det som i ett visst ögonblick kan sägas eller göras.” Jag testar att lägga till ordet “ses” efter “sägas” och “göras”. Jag fotograferar för att jag är medveten om att sanningen är mer komplex än det jag kan se. Att fotografera, och att framställa bilder, blir därför ett sätt att vidga seendet. Det får en att acceptera sakers komplexitet, och förlika sig med ovissheten kring dem.
Vid närmare eftertanke vet jag inte vad fotografi hade varit utan dess relation till ovisshet, och nyfikenheten på att se något mer i det man har framför sig. Typ något slags torftigt försök till representation? Det låter hur tråkigt som helst.
Efter att ha googlat runt lite efter fler kopplingar mellan ovisshet och skapande så hittar jag ett passande citat. Pablo Picasso ska tydligen ha sagt följande:
I do not seek, I find. It is a risk, a holy adventure. The uncertainty of such ventures can only be taken on by those, who feel safe in insecurity, who are lead in uncertainty, in guidelessness, who let themselves be drawn by the target and do not define the target themselves.
Jag tolkar citatet som ett erkännande av känslan av att man alltid lever och skapar i ett tillstånd av osäkerhet. Det känns som en rätt så nihilistisk defintion av kreativitet, och att man men den vetskapen har två val: man kan bli låst och förlora sig själv i ovissheten, men man kan också se det som en öppning för att känna sig helt obegränsad. Om jag inte vet någonting, så kan jag veta allt. Och att det är något existentiellt vackert i att gång på gång hitta sig själv. Men det krävs otroligt med mod för att ständigt våga bryta med det trygga och bekanta. Med det sagt, lutar jag mig för en sista gång mot Rollo Mays formuleringar:
…all verklig kreativitet innebär ett hot mot konformiteten. Den skapande människan går in i ett intensivt möte med något bortom sitt eget subjekt, och i detta möte måste hon satsa allt och riskera att misslyckas.
Referenser: Ev lägga till referenser som ligger till grund för dina reflektioner (Bibliografi)
May, Rollo, Modet att skapa. Aldus, Borås, 1976.
Tillmans, Wolfgang, https://americansuburbx.com/2013/12/interview-conversation-wolfgang-tillmans-2001.html
Picasso, Pablo, https://www.edovanroyen.com/p/the-world-needs-more-of-you
Nämnda konstnärer och verk:
Jag är nyfiken – en film i gult, 1967, Vilgot Sjöman,
Arrow, 1983, Robert Mapplethorpe