På Drift; reflektioner om skärningspunkten mellan platsen och fotografiet
Nazarè har länge varit en drömdestination för mig på grund av dess enorma och kraftfulla vågor, som räknas som de högsta i världen. Under vinterhalvåret förvandlas Nazarè till ett mecka för elitnivå-surfare, som flockas hit för de årliga tävlingarna. Jag har följt dessa tävlingar sporadiskt, genom stillbilder och videor där en dramatisk och intensiv estetik oftast används för att framhäva surfarnas prestationer. Surfare dokumenteras ofta med en estetik som förmedlar en adrenalinfylld spänning och kretsar ofta kring att framhäva vågornas enorma storlek och styrka genom att placera surfarna i förhållande till dem för att betona deras imponerande proportioner. Ofta ses surfarna som små, nästan obetydliga figurer i jämförelse med de gigantiska vågorna som reser sig bakom dem.
När jag besökte Nazaré i augusti förra året var det enda bekanta den välkända röda fyren som vetter mot havet, ofta avbildad som en sorts måttstock i relation till vågorna. De monstruösa vågorna som jag sett på bilder var knappt mätbara om än fantastiskt bildsköna – en påminnelse om att verkligheten kan avvika kraftigt från de fotografiska representationerna. Min upplevelse av byn blev betydligt mer nyanserad; andra turistmål och sevärdheter fick också den uppmärksamhet de förtjänade. Den pittoreska staden, med sina färgglada båtar och charmiga fiskarkvarter lockar inte bara surfare utan även besökare som söker en genuin portugisisk kustupplevelse. Jag var minst lika förtjust som jag hade varit om jag besökt Nazarè under en vindpinad februaridag när vågorna härjar som mest.
Dessa förväntningar kan dock också ha en begränsande effekt. När verkligheten inte lever upp till de idealiserade bilderna kan det resultera i besvikelse och frustration, vilket reducerar vår förmåga att uppskatta platsens unika och autentiska karaktär. Fotografier kan leda till att vi förbiser eller avfärdar aspekter som inte stämmer överens med våra förutfattade uppfattningar, vilket begränsar vår förmåga att fullt ut uppleva platsen.
Den paradoxala kraften i fotografier att både berika och förminska upplevelsen av en plats är något som inte sällan upptar mina tankar när jag reser. Fotografier fungerar både som ett fönster och en spegel; de visar oss världen, men reflekterar också våra egna förväntningar och fördomar. Detta får mig att fundera på hur vi kan hitta en balans mellan våra förväntningar och verkligheten. Det handlar om att kunna njuta av en plats på dess egna villkor, snarare än att betrakta den genom linsen av en idealiserad representation.
Detta blev tydligt för mig när jag under vintern 2017 besökte Stonehenge; en ikonisk plats och ett av världens mest fotograferade monument. Fotografierna tenderar att framhäva dess mystik och storhet genom att fånga monumentets imponerande stenar mot dramatiska himlavalv eller under olika ljusförhållanden. Den känsla som ofta förmedlas är en blandning av respekt, förundran och mysterium inför monumentets ursprung och syfte.
När jag närmade mig Stonehenge, drog jag på smilbanden när jag upptäckte att detta mytomspunna världsarv låg precis bredvid en högljudd motorväg. Visuellt var monumentet precis så imponerande som jag föreställt mig, men ljudet från motorvägen kastade en ironisk skugga över platsens harmoni och storslagenhet. Denna kontrast gjorde min upplevelse både oväntad och minnesvärd, och gjorde mig påmind om att alla sinnen är avgörande för en fullständig upplevelse.
Jag finner det fascinerande att betrakta hur fotografier kan bidra till att skapa konstruerade narrativ och föreställningar om platser, vilka inte alltid återspeglar den verkliga situationen på platsen. Genom urval av vinklar, tillämpning av olika redigeringsmetoder och skicklig komposition kan en fotograf skapa en idealiserad bild av en destination. Denna bild kan vara lockande och tilltalande för potentiella besökare, samtidigt som den kan dölja eller förminska viktiga problem och ojämlikheter som faktiskt existerar på platsen.
Det är således viktigt att betrakta dessa fotografiska representationer med en kritisk blick och en medvetenhet om deras kommersiella och konstruerade karaktär. Som en del av den moderna visuella kulturen är fotografier en aktiv deltagare i skapandet av våra uppfattningar och förväntningar om platser. Att förstå denna dynamik och vara medveten om hur fotografier kan påverka vår syn på platser är avgörande för en mer nyanserad och informerad förståelse av turismens roll och dess påverkan på destinationer runt om i världen.
Under hösten 2018 besökte jag olika filminspelningsplatser för Sagan om Ringen-trilogin i Nya Zeeland, vilket var en annan form av upplevelse. Min bekantskap med dessa platser var enbart genom filmtrilogin, vilket lämnade mig med en känsla av att försöka matcha filmscenerna med de faktiska platserna under mitt besök. Landskapet var både bekant och främmande, endast konturerna och kännetecknen av miljön stämde överens med mina minnen från filmerna. Inspelningsplatserna för Sagan om Ringen i Nya Zeeland blev för mig en förvirrande intersektion mellan filmisk konst och verkliga geografiska platser.
Innan jag besökte platserna hade jag bara sett dem genom rörliga bilder från Sagan om Ringen-trilogin. Filmerna är kända för sina actionsekvenser och användningen av landskapets dramatiska skönhet för att förstärka filmernas berättelse och atmosfär, där platserna framställs som bakgrunder för dramatiska händelser och karaktärsinteraktioner. Därför var min första uppfattning om platserna starkt färgad av den filmiska upplevelsen och dess dramatiserade framställning av de geografiska miljöerna.
Efter mina besök såg jag stillbilder från platserna istället, ofta använda inom marknadsföring och turism. Dessa fotografier strävade efter att fånga platsernas skönhet och magnifikhet i en enstaka bild, utan att nödvändigtvis knyta an till specifika händelser eller karaktärer från filmerna. Genom att välja ut visuellt imponerande vinklar och kompositioner lyfte dessa bilder fram det dramatiska landskapets formationer och dess överväldigande skala.
Den stora skillnaden mellan de rörliga bilderna från filmerna och de statiska stillbilderna ligger såklart i deras användning och syfte. Medan filmerna fokuserar på att integrera platserna i en sammanhängande berättelse och skapa en känsla av rörelse och dynamik, strävar de marknadsförda stillbilderna efter att locka turister genom att visa upp platsernas estetiska och suggestiva kvaliteter på ett sätt som framkallar en känsla av äventyr och mystik. På detta sätt kompletterar de två visuella medierna varandra genom att erbjuda olika perspektiv och upplevelser av platserna från Sagan om Ringen.
Fotografi spelar en central roll i denna kommersialisering genom att det formar och förmedlar specifika narrativ och idealiserade bilder av platser och kulturer. Fotografier kan förstärka stereotyper och skapa en förenklad och ibland snedvriden bild av en plats, vilket i sin tur kan leda till förvrängda förväntningar hos turister och ytterligare kommersialisering av exempelvis ett kulturarv.
Genom att enbart fokusera på den ekonomiska vinningen riskerar vi att underminera lokalbefolkningens kulturella identitet och självbestämmande. Samhällen kan bli reducerade till leverantörer av turistattraktioner eller varor, vilket kan leda till en förlust av en unik identitet och traditioner som anpassar sig till de förväntningar som sätts av en konsumtionsdriven marknad. När kulturellt arv reduceras till enbart ekonomiska termer blir det lätt att ignorera eller förbise den verkliga kulturella betydelsen och det immateriella arvet som är knutet till en plats eller ett samhälle.
Under våren 2017 besökte jag och min syster Peru. Efter fem dagar i Lima begav vi oss mot Cusco med buss längs slingrande vägar för att slutligen tillbringa en natt i Aguas Calientes som är den by som ligger närmast Machu Picchu som vi skulle besöka dagen därpå. Förväntan inför morgondagen var nästintill berusande in på kvällstimmarna; det var äntligen dags. Att besöka Machu Picchu var en unik och överväldigande upplevelse; en upplevelse av att vara omgiven av ett historiskt arv, hisnande skönhet och moln. Otroligt mycket moln. Det slog mig inte minst att det kändes som att kliva in i en ikonisk bild, en scen som ständigt reproducerats och återskapats. Upplevelsen var som att trampa in i ett fotografi som jag hade sett otaliga gånger tidigare. Machu Picchu har varit en väsentlig källa till ekonomisk tillväxt och utveckling för Peru, och platsen drar årligen till sig hundratusentals besökare från hela världen. Denna ökande turism har dock medfört både positiva och negativa konsekvenser för Machu Picchu och dess omgivningar.
För att hantera dessa utmaningar och bevara Machu Picchu för framtida generationer, beslutade de peruanska myndigheterna att tillfälligt stänga ner turismen till platsen. Stängningen syftade till att ge naturen och strukturerna en chans att återhämta sig från slitage och miljöpåverkan samt att utveckla och implementera hållbara turismstrategier. Det gav också myndigheterna tid att omvärdera och anpassa turismpolitiken för att balansera ekonomiska fördelar med bevarandet av Machu Picchus kulturella och naturliga arv.
Jag minns fortfarande en pirrande förväntan när jag lämnade vårt centrala hostel i Seoul. Efter att ha tagit tunnelbanan och senare bussen till närmaste hållplats mot berget, lät jag mig helt enkelt ledas av bergets karakteristiska silhuett som tornade upp sig istället för att använda en karta. När jag sedan kom in i nationalparken överväldigades jag av en känsla av lugn. Jag vandrade tyst genom skogen under eftermiddagen, omgiven av porlande och kvittrande ljudlandskap för att slutligen nå bergets topp precis i tid för solnedgången. När jag började vandra neråt igen, föll skymningen över landskapet och omfamnade mig. Jag minns hur paradoxalt jag upplevde dagen; det harmoniska och rofyllda landskapet hade gjort ett sådant kraftfullt och euforiskt avtryck hos mig.
Det var en känsla som inte bara begränsades till det visuella utan berörde alla mina sinnen på ett sätt som ingen bild kunde förmedla fullständigt. Den omfamnade mig totalt; det var en påminnelse om att en plats är betydligt mycket mer än bara dess yttre skönhet; dess själ och karaktär kan bara förstås och uppskattas fullt ut genom att vara närvarande där. Genom att fysiskt utforska och uppleva platser kan vi skapa en djupare anslutning till dem och förstå deras verkliga essens. Trots att fotografier kan bevara ögonblick i tiden, begränsas deras kapacitet att fullt ut återge den mångfacetterade upplevelsen av en plats såsom Bukhansan. Det är genom den fysiska närvaron och utforskningen av dessa platser som vi förmår att få en djupare förståelse för deras inneboende skönhet och komplexitet.
Bibliografi
UNESCO, Historic Sanctuary of Machu Picchu,
Hämtad 2024-04-18
https://whc.unesco.org/en/list/274/
Susan Sontag, On Photography, Farrar Straus and Giroux, 1977.
John Urry, The Tourist Gaze, Sage Publications Ltd., 1990.