Reflektioner kring den fotografiska självporträtts-akten
Varje dag går jag in och slår in samma sökord
“Svart skinnsoffa”
Jag vet inte varför, det känns bara rätt
Det ska vara en skinnsoffa i svart
En gammal sådan, en använd sådan
Med spår av människan, ett åldrande i skinnet
Människan som suttit i den, umgåtts i den, ätit i den
Levt i den
Men jag ska inte leva i den
Jag ska bara posera i den
Jag ska varken sitta, umgås, sova eller äta i den
Jag ska försöka ta mig an livet i den
Med min kvinnokropp halvt täckt eller halvt blottande
Du väljer själv hur du vill se på saken (mig)
Som i en dröm famlar jag fram och tillbaka
Från kameran till soffan
Trycker av och vrider fram
Famlar mellan ett skådespeleri och en verklighet
Befinner mig i en imaginär men faktisk bild
Famlar i soffan
Famlar bakom soffan
Vad är ens verkligheten i denna akt?
Jag leker med mig själv
Jag är inte mig själv, fast jag är ju alltid det
Jag vill egentligen inte porträttera mig själv
Och det gör jag inte heller
Men det känns bara rätt
För vad finns det för alternativ
När jag knappt är bekväm nog att konstruera mig själv
Kameran distanserar, självporträttet likaså
Jag ser inte på mig själv, fast att det är jag på bild
Det är jag i en annan form, återspeglad i en annan realitet
I sökandet av min egen identitet och tillhörighet blir jag istället till någon annan
Genom fotografiets gränslöshet får jag leva ut som någonting annat
Och det ger mig liv
Soffan är inte från marketplace
Den står i entrén på Valand
Jag vet ingenting om den, men jag har sett folk sitta i den, umgås i den, äta i den
Den är full av fläckar
Den bär på spår av liv
Precis som soffan bär på livets fläckar
Gör även jag det
Kanske syns de inte lika tydligt i mitt skinn som i soffans skinn
Kanske kan de återspeglas genom bilden som uppstår av mig själv
Genom den fotografiska självporträtts-akten
I den fotografiska akten av ett självporträtt är jag inte mig själv. Jag leker med mitt jag, spelar framför kameran. Avbildar någon annan. Inte heller i betraktelsen av mitt eget självporträtt ser jag på mig själv. Ett främliggörande av någon annan, en distans uppstår. Troligtvis genom det performativa agerandet framför kameran. Oavsett om jag agerar eller inte så är jag mig själv, men jag upplever det som ett skådespelande av någon annan, vars kropp har intagit min. En distans som gör det möjligt för mig att träda in i betraktelsen av mina egna självporträtt. Just för att de inte avbildar mig. Eller kanske för att de inte enbart gestaltar mig.
I boken Det ljusa rummet – tankar om fotografiet, beskriver Roland Barthes hur en medvetenheten växer, stunden då porträttet av honom ska tas. Till en följd av kamerans närvaro börjar han instinktivt posera, går från att vara ett subjekt och blir till ett objekt. Lika medvetet som omedvetet förvandlar han sig till en bild, träder in i ett tillstånd han likställer med döden. Kamerans betraktande tar livet av honom. Jag tänker på Barthes ord i min egen självporträtt-akt och känner igen mig. Lika spöklikt förlorar jag mig själv, någonstans mellan kameran och självutlösaren.
Med en kamera framför mig kan jag inte frångå känslan av att ständigt påminnas om hur jag är betraktad (och blottad), av själva kameran eller en framtida betraktare. I samma tillfälle som bilden ska tas blir jag likt Barthes omedelbart obekväm. Jag tar situationen i besittning, men mister den på samma gång. Den imaginära betraktaren gör mig maktlös. Det oundvikliga blottandet gör att jag uppträder som någon annan, men i samma sekund som bilden tas och avtryckarljudet bryter tystnaden, bryts även min obekvämlighet och jag andas ut. Jag blir mig själv igen.
En Andre uppstår okontrollerat i min kontrollerade konstruktion. Självporträttet kan kännas motsägelsefullt av den anledning, att det aldrig representerar mig för den som jag faktiskt är eller på det sätt som jag föreställer mig. Dess brist på autenticitet tillåter mig att vara, agera och bli till vem jag vill, men inte hur jag vill. Det ligger utom min kontroll.
I en intervju beskriver Axel Karlsson Rixon att hen i sina självporträtts-akter, försöker göra sig medveten om den ”föreställda betraktaren”. Denna betraktare påverkar poseringen och kontrollerar akten som hen egentligen har kontrollen över. Karlsson Rixon beskriver sitt verk som en konfrontation; “När fotografierna togs så hade jag inte en tydlig avsikt med vad jag ville utan prövade mig fram till något som kändes rätt. Jag kan därför inte svara på varför fotografierna blev som de blev mer än att min blick mot kameralinsen är en konfrontation mot en föreställd betraktare.” Jag känner igen mig. Akten som skiftar form, en konfrontation istället för en posering.
Om nu själva fotografiet bär på brist av äkthet, så gör inte själva akten av att fotografera det. I dess utförande uppstår någonting som känns viktigare än själva bildresultatet. (Oftast blir jag besviken på vad jag får, men känner mig nöjd med min insats för att jag helt enkelt har fått leva lite.) Skillnaden mellan den faktiska bilden och dess uppkomst är intuitionen. Själva akten utgår från en intention, men blir till av ren intuition. En inre och yttre faktor samverkar, styr och vägleder mig. Känslan som ger mig liv.
Bilden som uppstår speglar inte utförandet av den. Det som mina fotografier presenterar är snarare mina tankar och idéer. Kamerans avbildning är mina (själv)reflektioner. Jag uppträder för att skapa en autofiktiv figur, en gestalt vars intention inte är att porträtteras, men som samtidigt kan berätta om mig om jag så skulle vilja. Jag iscensätter och representerar mig själv. Jag sätter en blick, jag betraktar genom kameran och jag står för makten. Olikt det traditionella självporträttets konstruktion så handlar det inte om att fånga en autentisk bild. Det handlar snarare om att göra upp med en inre faktor, att synliggöra en konfrontation (och frustration), genom ett bildspråk och med min egen kropp som ett verktyg.
Är det då ett självporträtt? “Det handlar snarare om ett konceptuellt självporträtt, ett självporträtt i det utvidgade fältet” som Annika Elisabeth von Hausswolff uttrycker i ett samtal vi har om processen att porträttera sig själv. Hon berättar att hon inte heller använder sig av modeller när hon vill gestalta en del av sig själv och liknar akten vid ett performance som dokumenteras. En akt vars intuition inte alltid kan försvaras eller förklaras på grund av det intuitiva i situationen.
Jag tänker tillbaka på konfrontationen; makten och blicken. Identiteten och jaget. Den inre konflikten som styr mig. Jaget som är och förblir flytande, som gör att jag trycker av rulle efter rulle, gång efter gång. Jag kan och kommer att hålla på i en evighet. Det finns inget slut. Jag lever i en loop med mig själv, kameran och den eviga akten (konflikten).
Ingenting är på riktigt, men allting finns.
Källor:
Barthes, Roland, Det Ljusa Rummet – tankar om fotografiet, Alfabeta, Stockholm,1986/2006.
Sveriges Radio, P1. 2014. Den Andre. https://sverigesradio.se/avsnitt/476800 (Hämtad: 2021-01-10)
Karlsson Rixon, Axel. 2020. Blicken. https://www.verktidskrift.se/blicken-susanne-fess (Hämtad: 2021-02-25)
von Hausswolff, Annika Elisabeth; professor vid Akademin Valand. 2021. Samtal 5 mars.