Vad är det vi ser innan vi kan sätta ord på det?
Under en utekväll med några vänner fick jag frågan varför bilder från en konstnärlig skola ofta “ser likadana ut” och kan upplevas som svåråtkomliga. Jag hade då inte något riktigt svar, men jag visste precis vad hon menade. Det var en reflektion jag själv haft om konst överlag, men aldrig riktigt formulerat.
Sedan dess har jag gått runt och funderat på varför konstnärliga arbeten ibland tycks producera en gemensam estetik eller upplevelse. Är det ett resultat av den miljön där de uppstår, av utbildningens språk och referenser, eller ligger det i själva ambitionen att gestalta något personligt? Kanske uppstår abstraktionen just i försöket att visa en individuell erfarenhet, när det inre ska översättas till en bild. Något som inte alltid är lätt att läsa utan att ge det tid, men som ändå bär spår av en subjektiv blick.
Horisonten framträder som en fast linje, en stabil gräns mellan himmel och jord, något som vi kan orientera oss efter. Men när vi närmar oss den så drar den sig undan och förskjuts för varje steg vi tar. På samma sätt har jag upplevt att seende framstår som det vore direkt, stabilt och självklart, som att världen helt enkelt ligger framför ögonen, färdig att uppfattas. Men det vi ser är aldrig givet i sig, utan alltid beroende av varifrån vi ser.
Fotografiet delar också liknelser med horisonten. Det framstår ofta som ett stabilt bevis och avtryck av verkligheten, och visar hur något faktiskt ser ut, men i själva verket är det alltid ett utsnitt, ett val gjort av fotografen. Det är kanske något som för många som arbetar med fotografi är en självklarhet, men det är något som ganska nyligen blev tydligt för mig genom att läsa fototeori. I Understanding a Photograph beskriver John Berger hur fotografiet är en observation som speglar fotografens val, samtidigt som betraktaren aktivt tolkar bilden utifrån sina egna erfarenheter.
Det gör bilden, för mig, till ett rum där blickar och känslor möts. Det har också förskjutit min syn på fotografiet från något representativt till ett relationellt medium. Fotografi visar inte bara utan sätter oss i rörelse innan vi förstår det. För seendet är inte neutralt. Det är alltid placerat i en kropp, i ett sammanhang och vi ser alltid från en bestämd position. Ögonblick som kan kännas som neutrala där man tror sig “se som det är”, kommer alltid ifrån en subjektivitet som formas av minnen, förväntningar, begär och känslor. Att se är alltså inte bara något fysiskt utan också affektivt. Akten av att observera är stunden innan vi hinner sätta ord på det vi ser, innan valet är gjort så har vi redan påverkats av något.
Fotografier innehåller inte affekt i sig, utan den aktiverar den. Att se fotografi är därför inte bara att möta en representation, utan att befinna sig i en relation där gränsen mellan subjekt och objekt inte är helt stabil. Vi ser bilden, men bilden “ser” också tillbaka och påverkar hur vi positionerar oss. Den drar oss in i ett rum där vi inte helt kontrollerar vår egen blick.
Precis som med horisonten försöker vi organisera vår upplevelse av världen. På samma sätt försöker vi med seendet strukturera vår upplevelse av bilden. Men när dessa strukturer känns otydliga eller abstrakta uppstår en desorientering, och vi förlorar vår förmåga att placera oss i relation till det vi ser. Denna desorientering är inte nödvändigtvis negativ, utan kan vara produktiv. Den öppnar för ett annat sätt att uppleva och ta bilden bortom den omedelbara igenkänningen. Istället för att snabbt kategorisera och förstå tvingas man stanna kvar i osäkerheten och känna innan vi vet vad.
Kalla det magkänslan, intuitionen eller affekt, fotografiet skapar ett rum där flera blickar möts. De rör sig i det här rummet där språket ännu inte har stabiliserat erfarenheten. När vi ser en bild kan vi drabbas av något som ännu inte har blivit en tanke. Blicken har redan rört sig, pupillerna har justerat sig och kroppen har redan reagerat. Ett intryck, en stämning, en spänning uppstår innan tanken har reducerat bilden till innehåll. I efterhand kan vi sätta ord på och förklara vad vi ser, men i stunden är det obestämt.
I vissa ögonblick kan bilden framträda med en intensitet som känns mer verklig än verkligheten. Det är ett tillstånd som ibland beskrivs som hyperrealitet, där gestaltningen upplevs starkare än det den föreställer. I den rörelsen från en verklig situation till en personlig gestaltning vill jag kalla konstnärlig estetik.
Kanske är det här frågan från min vän som börjar få ett möjligt svar. Fotografiet, liksom många andra konstnärliga medier, är på ett sätt rotat i verkligheten. Kameran registrerar ljus från en faktisk situation, och bilden bär alltid spår av något som har funnits framför linsen. Samtidigt är bilden ett urval, en riktning av blicken och ett försök att gestalta något som är mer subjektivt än det som faktiskt syns. För betraktaren kan det skapa en känsla av desorientering när bilden läses som en representation av sin egen verklighet. När det personliga försöker ta form sker en förskjutning mellan det som visas och det som upplevs.
Detta betyder också att fotografiets betydelse aldrig är helt fixerad. Den uppstår i relationen mellan fotografen, bilden och betraktaren. Samma fotografi kan framkalla olika känslor beroende på vem som ser det, när det ses och i vilket sammanhang. Det gör att vi som betraktare befinner oss i en särskild situation där vi aktivt omformar bildens betydelse.
Det betyder inte att en bild bara är en subjektiv representation. Den är förankrat i olika blickar och positioner och har flera sanningar. Fotografiet blir ett rum där affekt, kropp och position samverkar, och där sanningen något uppstår i relation. Inte som en fast punkt, utan som något rörligt.
Om jag återvänder till titeln och frågan “Vad är det vi ser innan vi kan sätta ord på det?”
kanske det inte främst handlar om vad vi ser, utan vad en bilder gör med oss. Kanske är det också därför vissa konstnärliga bilder kan kännas svåra att närma sig. De ber oss inte bara att identifiera vad som finns i bilden, utan att stanna kvar i den rörelse som uppstår mellan bilden och oss själva. Att acceptera att betydelsen inte alltid är omedelbar, utan något som växer fram i mötet mellan olika blickar.
På så sätt liknar fotografi horisonten igen. Vi tror oss kunna nå fram till en tydlig punkt där allt blir begripligt, men när vi närmar oss den flyttas den något längre bort. Det betyder inte att vi är vilse, utan att seendet alltid är i rörelse. Det är kanske därför det inte är ett problem att vissa bilder är otydliga eller svåra att läsa.
Kanske är det där deras styrka ligger. I det ögonblick där vi ännu inte vet vad vi ser, men redan börjat känna något.
Och kanske är det just där, i det korta ögonblicket innan språket hinner ikapp, som bilden faktiskt börjar verka.
Litteratur
Andén, L. Mer verklig än verkligheten (2018).
Berger, J. Understanding a photograph (2013).
Steyerl, H. In Free Fall: A Thought Experiment on Vertical Perspective (2011).
Ettinger, B.L. The matrixial borderspace (2006).
Sontag, S. On photography (2008).