Säg inte att jag är modig
Varje gång du säger att jag är så modig när jag visar mina fotografier av min tjocka kropp säger du egentligen att jag borde känna skam och avsmak för min kropp — att jag borde tycka att den är lika motbjudande som du. Du tror att modig är en komplimang. I själva verket är det nog det enda positivt laddade ordet du kan komma på. Du tycker troligtvis inte att bilderna är vackra, för du har lärt dig att min kropp är något fult. Och om det var du på bild, med bristningar och fettvalkar, skulle du aldrig visa den för någon, för att du själv inte skulle våga. När du kallar mig och mina fotografier modiga så blottar du dig själv och dina värderingar — att min kropp är något som är så fel och fult och att jag borde skämmas.
Jag började fotografera mig själv och min kropp för att kunna se mig själv som något vackert, något åtråvärt. Jag saknar att se kroppar som min porträtterade i media och i konst. Att bara en viss kropp visas sänder budskapet att det är den som är idealet, den som ska eftertraktas och eftersträvas. Jag har detaljstuderat min kropp genom kamerans lins och tittat nära på bristningarna och celluliterna och jag har fotograferat mig själv i både min verklighet och drömscenarier. När jag skriver drömscenarier tänker du nog att jag syftar på vackra blåtonade trollskogar och ängar med morgondagg. Nej, min dröm såg väldigt annorlunda ut. Mina självporträtt i Honest (2015) är en blandning av det självförakt som var min vardag och drömmen om att bli åtrådd, utan att behöva förändra mig.
Jag skapade bilder, som om de var tagna från en potentiell älskares synvinkel. Bilder där jag klär av mig, där jag står på alla fyra i sängen med en fläta ringlandes ner över min nakna rygg och där jag sitter på knä, fotograferad ur den oexisterande älskarens point of view. Bilder som, om de föreställt en smal och normativ kvinna, nog hade klassats som sexualiserande och objektifierande, kanske till och med på gränsen till pornografiska. Jag skapar fortfarande fotografier av min nakna kropp. I mitt verk Curing Chronic Loneliness (2020) visar jag bland annat spegelselfies, närbilder på mina valkar och fotografier från sexuella förbindelser i förhållande till längtan efter intimitet i dagens kalla, utseendefixerade dejtingklimat. Ett tag var jag orolig över att de skulle ses som ett reproducerande av den sexualiserade kvinnobilden, men just för att min kropp ligger utanför normens snäva ramar ses de inte som reproduktioner. Istället för de tankarna till representation — varför har jag aldrig sett en tjock kvinna på det här sättet? Varför ser jag aldrig kvinnor som mig representerade? För att de inte är något som förväntas inge visuell lust?
Mina fingrar löper över boksidorna med självporträtt i Jen Davis bok Eleven Years (2014). Det är en bok fylld till bredden med självbiografiska fotografier av en tjock kvinna, badande i skulpterande golden hour-ljus. Min själ jublar över att se en kropp som jag kan identifiera mig med avbildad med sådan varsamhet och omsorg. Alla Jen Davis självporträtt i boken berör mig på djupet och jag lyckas acceptera ytterligare några kubikcentimeter av min kropp. Det är dock något som gnager i mig. Inte i fotografierna, men i mig. Jag inser att till och med jag, med min normbrytande kropp, läser Davis bilder olika beroende på storleken på hennes kropp. Jag syftar främst på de bilderna där män tillåts delta. Jag läser hennes fotografi med titeln Mike and I som en iscensatt fantasibild, ett scenario som hon längtar efter att få uppleva. Ett fotografi där Davis sitter bakom en man vars torso tar upp större delen och hennes ansikte ses sticka upp bakom hans axel. Hennes blick är fokuserad på hennes händer, som knäpper upp hans jeans. Samtidigt uppfattar jag bilden Pablo and I som en genuin och äkta dokumentation av en händelse. Här står, en betydligt mindre, Davis lutad mot ett kylskåp, och varmt ljus smeker hennes ansikte, liksom mannen tätt intill henne vidrör hennes haka. Jag ser att de har en tydligt intensiv ögonkontakt, trots att mannens ansikte är vänt bort från kameran. Om jag tänker efter inser jag att den huvudsakliga anledningen till de olika läsningarna är för att Mike and I är tagen innan Davis viktnedgång, när hon fortfarande är tjock.
Det gör mig rasande att normkodningen ligger så djupt att när jag, en tjock kvinna, ser en tjock person i ett sexuellt sammanhang antar jag att det måste vara en bild av en fantasi. Beror min läsning av Davis tjocka kropp på att den är befriad från sexuell konnotation? Fettvalkar och bristningar är kodat som något fult och kan knappast tänkas inge visuell lust. Än mindre verklig, sexuell lust, så Mike and I måste vara fantasi. När Davis kropp, som inte förväntas inge någon slags njutning, presenteras i ett sexuellt sammanhang läses bilden som en dröm. Och så fort jag ser en nerbantad Davis i en liknande situation tvingas jag ifrågasätta mina egna normkodade glasögon.
Vad händer då när en kvinna inte får plats innanför ramarna för vad som uppfattas som vackert, sexigt och åtråvärt? Även om min och Davis kroppar inte är sexuellt kodade så är de laddade, just för att de inte ryms inom den lilla, lilla ramen. Ramen som heller inte rymmer rasifierade, queera, gamla, funktionsvarierade och övrigt marginaliserade. Alla dessa kroppar politiseras i akten av att porträttera dem. Att avbilda och representera dessa blir, per automatik, normkritik då en kvinnokropp som inte bjuder in till njutning är något kastrerande för den manliga blicken. En kvinna som blott påvisar sin rätt att existera, sin normbrytande fysikalitet till trots, har ingenting med manlig njutning att göra. När blicken då inte kan förvänta sig njutning öppnar det upp för andra läsningar. Teman som utanförskap, marginalisering och ensamhet blir betydligt mer lättillgängliga. Likaså för det tanken till att det här är en kvinna som inte vill låta sig kontrolleras av rådande normer.
Min uppfattning är att en av huvudgrenarna i feministisk konst är fokuserad på att avsexualisera kvinnokroppen. Att skala bort de lager av objektifiering och förväntningar som tvångsmässigt tillskrivits den. Denna gren är dock enbartaktuell för normativa kroppar. De redan vackra, åtråvärda och priviligierade kvinnokropparna. De normativa kvinnorna är även de utsatta då kvinnokroppen i sig är en “brist”, vilket är en bärande pelare i kapitalismen. Dessa kvinnor är dock fortfarande priviligerade i förhållande till de marginaliserade. Jag förstår att syftet med att avsexualisera kvinnokroppen är att humanisera — kvinnan ska porträtteras som en tänkande, levande människa med agens. Jag är likväl medveten om att man inte kan avsexualisera en kropp som aldrig sexualiserats. De tjocka, de marginaliserade, alla de utanför den snäva normen. Själv bär jag istället på en önskan och längtan efter att betraktas med lust och åtrå. När jag gör nakna självporträtt där jag sätter mig själv i sensuella eller sexuella poser och situationer tar det emot. Det tar emot för att jag, som feminist, förväntas arbeta mot sexualiseringen av kvinnokroppen. Det känns som att jag gör något fel, som att det jag gör är kontraproduktivt gentemot den feministiska rörelsen. Men samtidigt är min vilja att kunna se mig själv som vacker och åtråvärd starkare. Det är en svår balansgång och jag uppfattar det också som ett glapp, en bristande intersektionalitet i den feministiska konsten, som att det kollektiva målet inte nödvändigtvis är allas mål.
Bara för att dessa kroppar inte automatiskt sexualiseras innebär det såklart inte att dessa kroppar är fria. Davis kropp, liksom min egen, bär på andra koder. Fett ska vara fult och avskyvärt och istället för med lust ska tjocka kroppar mötas med avsmak, förlöjligande och uteslutande. Tjocka kroppar sexualiseras inte. De objektifieras. Men inte på det vis objektifiering vanligtvis diskuteras, som en synonym till sexualisering. Tjocka kroppar objektifieras i den mån att de avhumaniseras genom att tillskrivas egenskaper och förväntningar, men istället för att dessa förväntningar grundas i lust och njutning tar de snarare formen av avsky och förlöjligande. Tjocka personer avhumaniseras på så vis att de fråntas sina egna tankar, drömmar och personligheter och påtvingas istället (o)egenskaper som lat, äcklig och ful och såklart måste deras största och enda dröm vara att gå ner i vikt och då äntligen bli vackra och älskvärda. Som att man bara är vacker och värdig om man är smal.
Jag är inte modig för att jag visar upp min valkiga, normbrytande kropp. Jag är trött på de avhumaniserande förväntningarna som jag tillskrivs, enbart på grund av min form. Jag är trött på att jag förväntas tycka att min egen kropp är ful. Jag är trött på att adjektivet tjock används som en antonym till vacker. Jag är trött på att det är så otänkbart att min kropp kan ses som attraktiv. Jag är trött på att feministisk konst inte inkluderar alla typer av kvinnor. Och jag är trött på att kvinnor med kroppar som min inte representeras som tänkande, handlingskraftiga och vackra människor. Så kalla mig inte modig när att jag visar min kropp. Du har inte rätt att antyda att jag borde skämmas över min kropp. Det gör jag inte längre. Jag kan med stolthet visa en bild där jag ligger i sängen, spritt språngande naken och presenterar en stor ejakulationspöl. Min kropp är tjock, vacker, stark, uthållig, fluffig och åtråvärd.
Källförteckning
Davis, Jen. Eleven Years. Keherer Verlag, 2014.
Jones, Amelia. The “Eternal Return”: Self-Portrait Photography as Technology of Embodiment. I Signs (Vol 27, no 4). s. 947-978, The University of Chicago Press, 2002.
Mulvey, Laura. Visuell Lust i Narrativ Film. I Kairos 6 Feministiska Konstteorier, Sara Arrhenius (red.), s. 45-66, Raster förlag, 2001.
Mulvey, Laura. Eftertankar om “Visuell Lust i Narrativ Film” Inspirerade av Duell i Solen. I Kairos 6 Feministiska Konstteorier, Sara Arrhenius (red.), s. 67-81, Raster förlag, 2001.
Åslund, Petronella. Curing Chronic Loneliness [Fotografi]. 2020. [online]. http://www.petronellaaslund.com/curing-chronic-loneliness (Hämtad 2020-04-01)
Åslund, Petronella. Honest [Fotografi]. 2015. [online]. http://petronellaaslund.com/honest#1 (Hämtad 2020-03-18)