Seendet, rummet och kameran - anteckningar mellan rum

A house constitutes a body of images that give mankind proos of illusions of stability. We are constantly re-imagining its reality: to distinguish all these images would be to describe the soul of the house, it would mean developing a veritable psychology of the house. For the house furnishes us dispersed images and body of images at the same time.

Gaston Bachelard, The Poetics of Space, 1958.

 

Paris, mars, 2022

Anteckningar från hotellrummet

Jag går ut ur hissen på fjärde våningen. Ut ställer sig benen på en röd mönstrad heltäckningsmatta, det känns mjukt under fötterna. Framför mig är det en trång, lång korridor med ljusblå väggar. Olika dörrar som leder till olika världar, olika tillfälliga rum. Jag ser mig till vänster, rum 403. Dit ska jag in. Jag tar fram nyckeln och låser upp dörren. Jag kommer in i ett trångt, litet rum. En speciell doft kryper sig upp i näsborrarna, det är någon slags parfym som har satt sig i träväggarna. Hotell Amour. Jag släpper resväskan på golvet och framför mig ser jag en dubbelsäng med nya vita lakan, helt ny bäddad och till höger en bokhylla med böcker, framför ett stort fönster med röda, tunga gardiner på varsin sida. En radio är på, där en fransk manlig röst hörs med ett brusande ljud. Jag drar i dörren till vänster, ett litet badrum. Toalett, dusch, handfat, handdukar och en dubbel spegel i ena hörnet, som speglar sig själv. Jag blir två i den och rummet förändras. Jag tar en bild av dubbla spegelbilden med mobilkameran.

Att vara i hotellrummet får mig att tänka på dess existens och vad den innebär. Vilka människor har bott här innan mig, de som använt samma säng, samma toalett, dusch, känt samma doft och speglat sig i samma spegel. Vad gjorde de där, vad sa de, hur såg de ut? Det är ett tillfälligt hem, där rummet förändras beroende på dem som bor där.

 

Göteborg, februari, 2022

 Sanatoriegatan (hemmet, sängen)

Jag sjunker ner i min säng, näst intill att jag försvinner in i ett med den. Jag börjar bläddra i boken med Miriam Bäckströms bilder ur serien Scenografier. Mina ögon dras till de folktomma rummen, det finns en dragningskraft till hennes bilder. Det känns näst intill som att vara hemma i miljöerna hon har fotograferat. Bäckströms bildserie blottar scenografier från olika filminspelningar som visar på en låtsas verklighet, scener som ska verka som hemmiljöer. I själva verket är det konstruerade rum.

 Konstruktioner inomhus, en scen av något vardagligt. Ett hål i taket för strålkastare att belysa med fake solljus. Sprickor i väggar. Vad är verkligt och vad är en scen?

Hålet, glipan och tomheten ger nya insikter om rummets komplexitet.

Det är en fiktion, scenografin är en uppbyggd miljö för kameran.

Det är en verklighet som vänds ut och in. Jag känner igen mig i rummen, det finns element av det vardagliga. Det är tomma (inre) rum. Jag får en känsla av det alldagliga men också en aning melankoli.

För ett ögonblick tror jag att jag är hemma men det är något som inte stämmer. Jag förstår att det är konstruktioner, både insidan och utsidan, allt är en fiktion uppbyggd i en filmstudio. Rummen vänds ut och in. Verkligheten används ut och in.

Dramatikern Bertolt Brecht införde begreppet Verfremdung-effekten under 1930 talet. Termen bygger på förmågan att få betraktaren att förstå teaterscenens och pjäsens konstgjordhet. Genom att exponera kulisserna blev betraktaren medveten av scenen och ett sätt att se sin vardagliga omgivning med nya ögon. Brecht tilldelade publiken en aktiv roll i produktionen genom att tvinga dem att ställa frågor om den konstgjorda miljön och hur varje enskilt element förhöll sig till verkliga händelser.

Bilder av verklighet används för att skapa en ny verklighet, filmen, som i sin tur genererar bilder vi kan referera till med samma förståelse som till verkliga händelser. Finns det en klar gräns mellan min verklighet och bildens verklighet? Miriam Bäckström låter fiktionen avslöja sig själv och lyckas få det vardagliga till en ny dimension likt v-effekten.

Vidare börjar jag tänka på Gaston Bachelards tankar om huset och hemmet som representation för psyket när jag varsamt studerar Bäckströms serie. De tomma interiörerna som ligger upp och ner får mig att tänka på det omedvetna. Ett rum som hade en användning har tappat fotfästet och rummet får en annan betydelse. Det är spår av kroppar, ett minne av rum och objekts funktioner som får en att blicka inåt. Interiörerna får en psykologisk funktion

 

Nedbrytningen av interiörer, ett sätt att leka med fiktionen

Det är tre skärmar i ett mörkt rum, på de skärmarna visas tre rum från hemmet. En säng, ett vardagsrum och en matsal. Three rooms är en videoinstallation av Jonas Dahlberg. Vid första anblick ser det ut som riktiga föremål, men med tiden börjar föremålen i rummen deformeras, under loppet av tjugosju minuter. Det är i själva verket iscensatta rum med interiörer skapade i vax inuti en glasbox. Det som tillslut står kvar är kala rum med endast ljusinsläpp och väggar som beståndsdelar. Betraktaren luras in att tro att det är fotografier från ett riktigt hem men när rummen värms upp börjar föremålen sakta smälta och brytas ner. Det sker en nedbrytning och förfall av de objekt vi känner igen oss i. De igenkänningsbara tar andra former.

Bordet, stolen, sängen förvrängs och de re konstrueras. Beroende på de olika föremålens storlek och massa, förvandlas de, faller omkull och bryts ihop på olika vis. Det funktionella i föremålen försvinner, de är inte längre användningsbara för kroppen. I det som från början var en form av orientation i rummen skapas en disorientation och objekten vi ser deformeras tills det tillslut står endast väggar av ett rum kvar. Sker i detta händelseförlopp det Sarah Ahmed skulle kalla för ett queer fenomenologiskt tillstånd?

Rummet bryts upp med tiden, likt ett övergivet hem där möbler ändrat sin funktion och position i en disorientation. Betraktarens tillstånd bryts också ner i beståndsdelar. Det är blicken som förvandlas och tar nya former och rummen närmast oss har mist sina funktioner. Dahlberg lyckas lura betraktarens öga och vi löses upp i en form av psykologiskt tillstånd när rummet tillslut blir helt tomt. Rummen från hemmet tappar sin funktion i det att objekten som finns i rummen smälter sakta bort.

 

Rekonstruktioner av minnen i ett rum, ihopsatt av flera bilder.

Jag försvinner vidare in till nästa rum. Jag stirrar in i skärmen, det är ett fragmenterat rum, i rosa pastellfärger. Ännu ett tomt rum. En stillbild av något som varit tredimensionellt men som med fotografiet blivit två dimensionellt. The chinese Pavilion/ researchmaterial (stillbild), en bild av Lap-See Lam. Det 3D scannade rummet är ofullkomlig med sanningarnas fel och brister skapar ett utrymme för Lam att placera miljöerna bortom tid och rum, i en annan dimension.

Lams började scanna av Kina resturanger, hennes mål var viljan av att bevara en minnesbild av restaurang interiörer från restauranger som fastnat i en tid och genom detta utforska kinesisk kulturhistoria i Sverige. Hennes arbeten får mig att tänka på ett stycke ur The poetic of Space där Bachelard skriver om hemmet och rummen:

A house that stands in my heart

My cathedral of silence

Every morning recaptured in dream

Every evening abandoned

A house covered with dawn

Open to the winds of my youth.

This house as I see it, is a sort of airy structure that moves about on the breath of time. It is really open to the wind of another time. It seems as though it could greet us every day of our lives in order to give us confidence in life.

 

Valand, Göteborg, December 2021

 (Färg mörkrummet, kl 23.00)

Det är mörkt ute. En sen decemberkväll. Jag är i extas. Jag behöver inte sova.

Jag går igenom dörren till det kolsvarta rummet, jag känner igen det här rummet nu, jag trevar mig fram i mörkret. Jag försöker orientera mig fram genom att sträcka fram armarna, mina ögon funkar inte nu utan ljus. Jag måste se rummet framför mig, i mitt huvud, så som jag minns det.  Jag tar det ljuskänsliga pappret och lägger det ned, på lägger jag olika negativ jag klippt ut, det är olika interiörer, det ska bli ett rum, ett kollage av ett rum. Rum på rum, i och ut i skal av lager. Jag sätter på tiden, det ljuskänsliga pappret belyses. 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10,11. Elva sekunder och bilden är borta igen. I ovisshet om vad för rum det blev på pappret tar jag den till maskinen där den ska rullas genom olika kemiska bad. Jag går ut genom dörren, ut i ljuset och väntar på det rum jag nyss konstruerat. Nu är allt utanför kontroll, bortom tid och rum.

 

 

Bibliografi

Bachelard, Gaston, The Poetics of Space. Boston: Becon Press, 1958/1994.

Jonas Dahlberg, Three rooms, 2008, https://www.jonasdahlberg.com/video-works.html

Lap-See Lam, The chinese Pavilion/ research material ( stillbild), 2022, Bonniers Konsthall.

Miriam Bäckström, Scenografier/ Set constructions, 1996-1998.

Sarah Ahmed, Queer Phenomenlogy, 2006, Duke Univeristy Press.

https://www.britannica.com/art/alienation-effect