Sekunden när bilden tas är jag en annan, sen går jag tillbaka till mig själv
Husväggen är beige och ful, jag står och tittar på den. Peruken kliar och jag får ont i ryggen av att hålla den här positionen.
Ryggen är böjd, snett framåt. Knäna är också böjda för att få till en båge med kroppen.
Jag spelar gammal framför kameran. Jag är livrädd att någon ska se mig. Jag leker och jag låtsas, men jag är rädd. Jag blir sårbar i mina försök att se ut som någon annan.
Jag tänker på mina byxor och på hur de sitter, byxorna ska hänga och vara en aning lösa så jag måste liksom dra in rumpan.
Någon går förbi och jag gungar nervöst fram och tillbaka och skrattar.
Okej, två bilder kvar.
Jag poserar stelt och sjunker ner ytterligare med ryggen.
Jag är en ung kvinna som låtsas vara en åldrad man som stannat på gatan för att titta på en fasad.
Fast jag är ingen kvinna just nu, nu är jag mannen.
I mitt arbete Becoming iklär jag mig rollen som åldrande man och leker med en karaktär som inte är jag. Jag kan känna makt och en slags frihet när jag går in i rollen som en annan, jag får kliva ur mig själv för ett tag. Glömma jaget och låtsas för en stund. Men jag spelar ju alltid en roll, även när jag tror att jag inte gör det. Rollen som dotter, partner, vän och rollen som främling. Alla sammanhang förväntar sig något av mig. Jag funderar på andra konstnärer som också skapar karaktärer och går in och ut ur sig själva.
Den brittiska konstnären Gillian Wearing arbetar med fotografi och video. Hennes arbeten handlar om identitet, självmedvetenhet och roller vi spelar inför varandra. Hon säger att ”We are all performers, we perform ideas of ourselves in our heads, project our future selves”. Wearing menar att genom att gå in i rollen av någon annan försöker vi ta reda på något om oss själva. I hennes arbete Album iklär hon sig rollen av sina familjemedlemmar. Med välgjorda masker av silikon och med peruk och kostym förvinner hon och blir till dem. Förutom ögonen som fortfarande är hennes, de plirar där bakom masken, det ser obehagligt ut. Det är något märkligt i det att transformera sig till någon annan, det är något som inte stämmer och det syns men det är också det som får mig att fortsätta titta. Inget vi ser är vad vi tror. Först en bild av en tillsynes äldre man med gråspräckligt hår, men det är något med ögonen som säger att något i ansiktet inte stämmer.
Jag funderar kring hur Wearing känner sig i masken och hon säger följande i en intervju: ”I don’t entirely feel myself when I am in the costume and mask”. Jag fastnar för de här orden, hon tappar bort sig själv i masken av den andre, liksom glömmer sig själv i spelandet. Jag känner igen det, mitt jag försvinner och blir till den karaktär jag skapar. Men endast för ett ögonblick, den sekunden när bilden tas då är jag en annan sen går jag tillbaka till mig själv.
Rullen är slut och jag ska byta film.
Jag måste liksom hasa tillbaka till stativet och kameran för att inte skorna ska ramla av.
Det känns lite som att jag är ett barn som har varit i utklädningslådan och tagit de största skorna jag kunnat hitta.
Jag byter film och känner stress och nervositet över människorna runt mig som tittar frågande på vad jag håller på med.
En kvinna kommer förbi, hon stannar och tittar på mig. Hon bär på en gammal resväska.
Vill du låna den här frågar hon och lyfter upp väskan.
Den passar så bra till din kostym.
Jag tänker på Queen Of Mud, en figur skapad av konstnären Ann-Sofie Sidén. I ett videoverk från 1989 besöker Queen of Mud Nordiska Kompaniet i Stockholm för att prova parfym. Hon är naken men insmord i blöt lera från topp till tå. Hon besöker också en konstmässa i sin karaktär. Det är tydligt hur människorna runt om henne reagerar på det faktum att hon är naken. Galleristerna på konstmässan tar på hennes kropp, besökare står i ring runt henne och skrattar. Det ser obehagligt ut i och med hur betraktarna agerar. Men det skapar också något intressant, är hon ett konstverk, objekt eller en kropp? och i vilken kontext är hon vad? Jag funderar över hur betraktaren kan möta henne i rollen som så uppenbart är spelad.
Det finns en intervju med fotografen Jeff Wall där han pratar om två tillstånd: the absorptive mode och the theatrical mode. I the absorptive mode är personen i bild ofta till synes omedveten om att den blir fotograferad och är helt upptagen och uppfylld av det den gör eller är. Personen reagerar inte på det faktum att den är observerad. The theatrical mode fungerar utifrån relationen mellan åskådare och objekt, där åskådarens närvaro gör att objektet hamnar i the theatrical mode, vilket skapar en spelande känsla.
Jag tror jag vill komma åt ett spelande på gränsen mellan dessa två tillstånd. Jag kan spela the absorptive mode med hjälp av the theatrical mode. De föder och göder varandra. Queen of Mud och Gillian Wearing är helt klart beroende av sina åskådare och sin kontext och det är också det som gör dem till spelade roller.
Egentligen spelar vialla teater, vi strävar efter att göra intryck på vår publik. Vi presenterar oss själva genom spelandet framför publiken och bygger så upp bilden av oss själva. Jaget är olika i alla slags situationer och anpassar sig efter dessa. Vi liksom kontrollerar och styr vår yttre bild av oss själva speglat i den andres blick. Men om vi spelar och har svårt att komma ur rollen och verklighet och fiktion blandas ihop, vad händer då?
Ett exempel på detta är konstnären Linnea Sjöberg som under ett och ett halvt år befann sig i en karaktär av en affärskvinna. Med pärlörhängen, en kort blond page, en skräddarsydd blå skjorta och pennkjol som verktyg omvandlade hon sig till rollen. Hon justerade sin röst och pratade med en ljusare stämma. Hon hade inget manus utan spelade utifrån hur hon blev bemött och tolkad. Hon bytte identitet. Projektet blev till verket GTD4s810 ”Getting things done for satan”, men blev till först när hon lämnade identiteten för en ny. Sjöbergs liv, varande och yttre blir till verk i alla hennes projekt. Hon lever liksom genom sin konst och jaget löses upp i upprepade identitetsbyten och processer. Verket som kom efter att affärskvinnan försvunnit var Salong Flyttkartong där Linnéa Sjöberg återuppstod, men inte som sig själv utan som tatuerare i den mobila tatueringsstudion Salong Flyttkartong.
Jag tänker att ständigt befinna sig i en roll som lämnar jaget måste vara påfrestande för psyket och bilden av jaget. Vad händer inuti när man går tillbaka till sig själv och lämnar processen och spelandet av en karaktär? Kanske upplöses gränserna mellan det spelande och det absorberande? Eller kanske blir bilden av det verkliga jaget ännu tydligare? Tänk om jag aldrig skulle lämna min karaktär av den åldrade mannen och bara vara i honom och låta honom ta över mig? En märklig tanke. Jag tror att mina karaktärer bara ska finnas en stund. Men jag låter dem leva i fotografiet och sparar dem med hjälp av kameran.
Nu är äntligen andra filmen slut och jag känner att det får räcka med två rullar.
Jag ska framkalla filmen imorgon och kan ju fota igen om det inte blev bra.
Jag hasar tillbaka till stativet och kameran, tar det under armen och går över gården mot min port.
Drar av mig kepsen och peruken, jag vill inte att mina grannar ska se mig såhär.
Jag har en avklippt strumpbyxa under peruken för att dölja håret ordentligt. Jag drar av den också snabbt och skyndar in i porten.
Sidén, Ann-Sofie, Queen of Mud, 1989
Wearing, Gillian, Album, 2003
Fried, Michael.Jeff Wall, Wittgenstein, and the Everyday. Critical Inquiry Vol. 33, No. 3 (Spring 2007), 495-526.
Goffman, Erving, Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, 4. uppl., Prisma, Stockholm, 1998
Linnea Sjöberg. Text av Lars-Erik Hjertström Lappalainen. 2014.
http://www.linneasjoberg.com/texts/text-av-lars-erik-hjertstrom-lappalainen/#sdfootnote1anc(Hämtad 2019-03-01)