Ser på Batia Suter
Vissa bilder är så hårt upplysta av scannerns lampa att bilden på andra sidan syns rakt igenom boksidan. En svag, spegelvänd bild skymtas inuti fotografiet som egentligen skulle kommit först på nästa sida — en påminnelse om att bilden samtidigt existerar i ett annat sammanhang i en bortglömd bok.
Batia Suters bilder har ett språk som försöker förklara hur en blixt ser ut, vad som växer och bor i en öken, grafer och pilar som visar hur det går till när något skapas, en vulkan i genomskärning eller en tornados rörelsemönster. Bilder som används i encyklopedier, faktaböcker och uppslagsverk där de mest agerar illustration till olika faktatexter. De fotografier som historiskt är djupt rotade i det dokumentära och vetenskapliga, tidigare klassade som både sanna och objektiva.
Boken Hexamiles innehåller inscannade bilder av bergstoppar, vyer med snö, skog, bergsväggar, sten, mineraler och vattenfall från gamla böcker. Fotografierna har för det mesta samma storlek och tonerna går i svart, vitt och grått. De som är fotograferade liggande är här vridna uppochner eller stående på kant för att fylla ut mer av sidan.
I Suters verk har fotografierna tappat sin ursprungliga betydelse. Encyklopedins kontext följer inte med i scanningen och fyller därmed inte längre sin funktion. Istället öppnas ytterligare en värld upp där urvalet och sammansättningarna av bilderna ersätter ord. Hennes verk tar oftast sin början i bokform för att sedan utvidgas och breda ut sig i olika sorters utställningsrum. Böckerna imiterar encyklopedier men utan de faktatexter eller förklaringsmodeller som annars brukar finnas, och bilder som i vanliga fall inte skulle placeras bredvid varandra får samexistera på sidorna. Istället för att knytas ihop tematiskt eller ordnas utifrån ett givet narrativ ligger en slags visuell kod utlagd, ett spår som undermedvetet följs. Några sidor in i boken är associationsreglerna, som kanske till en början förvirrat, nu helt automatiskt etablerade i läsningen och en typ av bild länkas omedvetet och enkelt samman med nästa. Ytor, material, färger och former styr visuellt vidare sida efter sida. Bildsekvenserna mattas inte av utan finner hela tiden nya vägar att ta sig fram genom kodningen, som vrider och vänder sig ju längre in i verket läsaren kommer. En bubbla skapas där jag får känslan av att vara inuti och uppleva verket snarare än att observera det utifrån. Det sker en fördröjning av de referenser och kopplingar som annars förs in i bilder och gör att de för en stund får existera som egna väsen. Kroppen upplever verket först, sedan intellektet.
När fotografierna plockas ur sin kontext på det här viset blir det ett sätt att göra dem fria igen. Fotografier rycks ur olika sammanhang och gör i Hexamiles det i dubbel bemärkelse. Bilden på en meteorit går inte längre att sätta i kategori Rymden, blombladet inte längre i kategori Växter. Istället upptäcks ett nytt system där uttröttade symboler och ikoner inte längre betyder det vi tidigare lärt oss, en förskjutning av den kunskap som annars snabbt kategoriseras och kodas på ett bestämt vis. Det gör att de inte längre behöver leva upp till den påklistrade föreställningen om vad de borde vara, vart de ska befinna sig eller vad de ska göra med läsaren. Jag upplever på nytt bilderna som annars hade sorterats bort av mig som något jag sett förut, en repetition, ett gammalt fotografi för långt bort för att längre ha något att säga. De visuella strukturer jag idag styrs av blir blottade och får mig att se ett annat perspektiv på världen.
Michelle Henning, professor i fotografi och media vid University of Liverpool, tar i essän Image flow upp olika perspektiv på bilder i digitala medier. Hon beskriver hur det enskilda fotografiet inte längre har den tyngd det en gång haft. Att det alltid visas vid sidan av något annat, och även när det inte gör det påverkas vi av vetskapen att andra bilder väntar, vilket får oss att hela tiden mentalt röra oss vidare. I strömmarna av bilder finns inget slut, utan istället ett infinity-scroll, där varje bildmöte lotsar vidare till ett nytt och inte lämnar plats att se var enskild bild för sig. Bildströmmen gör också att fotografierna aldrig blir riktigt klara, utan faller in och ut ur olika sammanhang där de konstant får nya egenskaper och erfarenheter. Suter använder sig av detta inbyggda momentum där hon imiterar de vilda bildernas oförutsägbara kontextvandring ute i världen, men där hon i sina verk istället skapar en organiserad ström och en egen algorytm.
På toppen av Mauvoisin Dam i Schweiziska alperna, står trettiotvå fotografier placerade i 2,4 meter höga paneler och tävlar om uppmärksamheten med det omringande landskapet. I verket ‘Mount-Voisin’ gör de uppblåsta fotografierna mig smärtsamt medveten om min egen storlek som jag redan är varse tack vare de enorma damm- och bergväggarna. Men kornigheten i en av bilderna skvallrar om att den också egentligen är liten, en kopia av den finns samtidigt på en annan plats, möjligtvis i en bok om Arkeologiska fynd och illustrerar en text. Men just här är den stor och agerar inte längre tillbehör till någon textmassa. Den sitter i en hållare som vanligtvis förknippas med antingen reklam eller turistinformation och imiterar deras tyngd, insisterar på att den precis som ett reklambudskap har skapats och placerats här för att lyssnas på.
Ett vinterlandskap fotograferat liggandes har ställts på högkant. Konturerna av horisonten i bilden ekar de tunna vattenfallen på bergväggen i bakgrunden. Istället för att vända blad i en bok går jag vidare, jag måste ta flera steg för att komma till nästa bild. Stegen ger mig ett mellanrum för paus, kontemplation inför nästa bildmöte: en sula av en väldigt gammal spiksko. Den liknar strukturen av sten, berget och dess toppar jag är omgiven av. Nästa fotografi är av en orange-lila mineral. När jag rör mig vidare och ser ut över landskapet fantiserar jag om att hugga mig innanför bergväggarnas mörkgrå yta för att hitta samma orange-lila sten.
Jag kan inte helt förklara vad som händer i Suters verk, men jag har gjort ett försök till att beskriva vad bilderna gör med mig. Jag kan inte förutse hur bilderna kommer påverka dig (det jag ser kanske inte du ser) men jag kan erbjuda en liknelse till vad de gör med mig:
Jag gillade att inte kunna exakt alla ord i det nya språket när jag bodde utomlands för några år sedan. Det var spännande att meningarna blev lite brutna. Även om sammanhangen var tydliga blev nyanserna flytande och jag kunde själv bestämma vad som sagts, vilket håll jag skulle ta, vad någon ville mig. Att inte förstå och att i och med det få fylla i mellanrummet i mina kunskapsluckor blev en frihet jag inte längre så ofta upplever. Att skapa en egen kunskapsbank utan den helt riktiga kontexten och friheten och möjligheterna det ger — det kan även för en liten bild vara livsviktigt för dess fortlevnad.
Källförteckning
Henning, Michelle. Image flow. photographies. Vol. 11, nr. 2-3, 2018: 133-148.
Lockemann, Bettina. Ett fenomenologiskt betraktelsesätt av fotoboken. I Imprint: visual narratives in books and beyond. Badger, Gerry (red.), 83–127. Göteborg: Art and theory publishing, 2013.
Sontag, Susan. Against interpretation. I Against interpretation, and other essays. New York: Anchor Books, 1990.