En fråga som återkommit under mina år på konstskola har handlat om varför kvinnor så ofta jobbar självbiografiskt medan män jobbar med generella frågor? Jag har ställts inför frågan ett antal gånger men jag har fortfarande inget bra svar. Jag vet inte heller om frågan brukar ställas till de manliga studenterna. Fast tvärt om; Varför håller du inte på med självbiografiska verk? I hur frågan ställs och till vem, ligger ett antagande om vad man borde skapa, vad som har status och intresseväckande konst. Självbiografiska verk bär fortfarande på ett stigma av att ”bara vara kvinnokonst”. För mig har det självbiografiska en dragningskraft; jag dras till att skapa den liksom att ta del av andras självbiografier. När jag tittar på självbiografisk konst känner jag ofta mer. Det finns alltid delar som jag förstår, känner igen, känner med, det är något om att vara människa som blir så tydligt genom det självbiografiska. Det uppstår ett möte mellan mig själv och konsten, mellan mig och konstnären. Även om jag konfronteras med svåra ämnen, är det egentligen inte jobbigt. Det svåra kan fungera läkande, lugnade och bidra till en känsla av gemenskap. När jag skapar utifrån mina egna erfarenheter gör jag det i första hand för att bearbeta något, så som för att låta min sorg ta plats, för att titta på den från olika perspektiv. En process som nästan är beroendeframkallande.
Fotografen Elina Brotherus utgår från sig själv och sitt liv. Verket Annonciation handlar om hur Elina genomgår IVF i hopp om att bli gravid. Vad är det som lockar mig i detta? Varför vill jag ta del av fyra års desperata försök att bli gravid?
Verket består av 49 bilder. De flesta bilderna är självporträtt som är tagna nästan uteslutande i hemmiljö. Vi ser konstnärens nakna kropp. En nakenhet som jag inte tolkar som sexuell utan som uttrycker sårbarhet. Nakenhet upplevs för många som ytterst privat. Ens nakna kropp får bara finnas på vissa ställen: hemma, i omklädningsrummet på gymmet, i duschen osv. Här (i verket), är kroppen självklar, påklädd som naken. Den finns bara där precis som den är och gör det den ska göra. Jag upplever inte att den är till för någon annan utan att är sin egen. Ställningarna kroppen upprätthåller är de samma vare sig det finns kläder eller inte. En kropp som uppvisar sorg.
Självporträtten varvas med bilder på kalenderblad och andra ting som på olika sätt anspelar på graviditet, liv, barn, familj. Ibland subtilt, så som när vackra tulpaner står utblommade på ett bord eller en liten badankfamilj som står på en badkarskant. Sen finns bilder på graviditetstest som är negativa, en toalettstol med blod i och massa mediciner i en soffa.
I bilderna återkommer en rumslighet som agerar som ramar kring det verket handlar om. Skapandet av en familj, ett hem. Hemmet är det privatas sfär. En symbol för familjen där allt hon längtar efter ska finnas. Kärnfamiljen. På en bild skymtas en annan människa. Ett par ben som Elina kramar. I övrigt skildras fyra år av ensamhet. Att skaffa barn med en partner, något hon gör tillsammans med någon men ändå framstår som ensam i. Det går förstås inte att se det i verket. Men det finns också en känsla av instängdhet. Instängdheten som jag upplever att bilderna talar om, kopplar jag till det normerande i att skaffa barn, att bilda familj. Att pumpa kroppen full av hormoner i fyra år är en kamp om att få passa in och att möta sin längtan. I verket tar Elina något väldigt privat och synliggör det. Något som ska ske bakom hemmets stängda dörrar. Hon plockar upp det och säger: ”Här, titta här! Jag vill inte bära detta själv längre. Jag vill berätta hur det känns. Jag vill visa det som vi inte ska prata om.”
Hennes ansikte säger allt. Hennes innersta känslor är uppfläkta mitt framför oss att beskåda. Vi dras ofta till lidande. I film, böcker skildras krig, våld, och sönderslagna kroppar. Men är inget vi riktigt reagerar på längre. Lidandet är på låtsas och sant samtidigt. Möjligheten till distans finns som ett inbyggt val. I Elinas ansikte finner jag ingen väg ut från lindandet. Bildernas iscensättning är tydlig men kroppens uttryck kan inte vara annat än äkta. Sorgen framträder i alla bilder, till och med i dem där hon skrattar. Sorgen är den röda tråden. Jag letar efter vart hon tittar som om blicken vill säga mig något. Blicken är ofta riktad från kameran, ner på golvet eller i fjärran. I flera av bilderna är hennes blick riktad rakt in i kameran. De bilderna blir starkast, nästan svåra att möta. Vad den som avbildas tittar på eller mot kan skapa en illusion om att vara medveten om kamerans blick (betraktarens blick) eller inte. Blickens riktning är avgörande för vad bilden uttrycker. När hon tittar bort upplever jag mig som en voyeur. Jag håller mig kvar i bilderna trots den intima känslan. När Elina ser rakt in i kameran, möter min blick, blir budskapet dubbelt i mig; ”Här, se mitt privata men tro inte att du vet hur det känns.” Gång på gång blir jag påmind om att kvinnan som porträtteras i bilderna är en aktör och inte ett objekt.