Självporträttet i dialog – Identitet och dualitet
I förordet till poeten Edith Södergrans samlade verk skriver Ebba Witt-Brattström: ”Helt klart är hennes ’jag’ en avancerad konstruktion så långt bort man kan komma från ett oreflekterat, livsnära personligt pronomen.”
På så vis var Södergran fri att samtidigt vara både ett barn och en flamma, vattendristigt upp till knäna och ett nät för alla glupska fiskar. Bild efter Bild, Jag efter Jag bredvid varandra. När jag ställer mig framför min kamera är mitt förhållningssätt till jaget likartat– som något flytande, något att leka med. Den fråga jag vill undersöka är vad självporträttet gör med betraktaren och hur det förhåller sig till identitet som begrepp. Kan den fotografiska bilden, med sin komplexa relation till verkligheten, komma med lika kittlande förslag kring Jaget som dikten?
Många har behandlat självporträttets utveckling på sociala medier, de nya mötesplatserna där avståndet mellan upphovspersoner och betraktare minskat och där identitetslek är en vital del. I den här texten handlar det dock främst om självporträttet i en konstnärlig och konsthistorisk kontext. Inom flera discipliner har man närmat sig och reflekterat över Jaget på olika sätt. I fotohistorien löper utforskandet av den egna identiteten som en röd tråd. Av de fotografer som har skärskådat Jaget och ifrågasatt idén om fasta identiteter är många – slår det mig – kvinnor. Flera använder sig av den egna kroppen i arbetet. Jag tänker inte minst på Cindy Shermans problematisering av fiktionens kvinnoidentiteter, Francesca Woodmans undersökningar av den egna kroppen i relation till omgivningen, Claude Cahuns allvarsamma lek med könsidentitet samt Ana Mendietas kroppsliga försök att återgå till naturen. Men även de svenska fotograferna Eva Klasson, som närgånget närmat sig den egna kroppen, och Catharina Gotby, som belyst små nyansändringar i serier med självporträtt. Kanske har den manlige fotografen traditionellt sett – av egen vilja eller på grund av konvention – blickat ut mot omvärlden, medan den kvinnliga fotografen i större utsträckning vänt blicken inåt. I den mån männen blickat inåt i sina arbeten har det i större grad uppfattats som universellt och allmängiltigt; kvinnornas arbeten däremot har fått dras med förminskande epitet som privat och sentimentalt. Det finns undantagen, bland annat den amerikanske fotografen och konstnären Duane Michaels, som i decennier iklätt sig olika roller och gestaltat det kosmiska inom individen, eller Man Rays självporträtt som behandlar identitet och könstillhörighet – även om dessa tenderar att förhålla sig komiskt distanserade. Många konstnärer och fotograferna har avbildat sig själva, men fotograferna som nämns ovan skiljer sig genom deras olika sätt att skärskåda och ifrågasätta gränserna för det egna jaget.
Den amerikanska konstnären Laurie Anderson blev 2017 intervjuad i samband med Göteborgs filmfestival. I intervjun sa hon att hon inte söker uttrycka sig själv genom sin konst utan snarare befrias från idén om Jaget. Hon förklarar: ”Jag försöker inte skapa mig en identitet (genom konsten), tvärt om, jag försöker att göra mig av med jaget, identiteten.” Resonemanget angränsar till etablerade tankar om konstnären som ett kärl för något dunkelt och upphöjt och där Jaget är underordnat en högre makt.
När jag läste intervjun med Laurie Anderson kom jag att tänka på de gånger jag vaknat upp och för en kort stund inte vetat var jag befunnit mig, eller ens vem jag är. Det har ofta skett när jag har varit på resa. Jag har slagit upp ögonen och sett en plats bortom de gränser som utgör mig och min värld, vilket har gjort att frågor om Jaget kommit i ett nytt ljus. Sådana stunder har inte fört med sig någon oro; istället har det präglats av ett stilla lugn innan parametrarna för tillvaron återinförts. De morgnarna har mitt Jag framstått som ett luggslitet plagg som jag iklätt mig, ett utanpåverk som jag väljer. Eller kanske snarare, något som väljer mig. De korta stunderna är udda befrielser från alla små idéer om vem man är, glimtar av ett upphöjt tillstånd av varande. Att vara varken man eller kvinna, gammal eller ung, frisk eller sjuk. Stunden rymmer en kittlande möjlighet, inte nödvändigtvis att bli någon annan, men en alternativ verklighet skymtar, en där identiteten inte står i vägen för upplevelsen av omvärlden och sinnesintrycken, där inget behöver tolkas. Här skymtar även diktens renhet och jag undrar om det inte är från just denna plats både Edith Södergran och Laurie Anderson har skapat och formulerat sig kring Jaget.
Att ta sitt självporträtt kan vara en vilja att fly sitt eget skinn och samtidigt söka en kärna inom sig. Att gång på gång ömsa skinn; att söka efter något beständigt genom uteslutningsmetoden – genom att säga: ”Detta är inte beständigt, detta lager av hud lämnar jag bakom mig.” För mig rymmer självporträttet denna ömsningsakt.
Jag tänker att det fotografiska porträttet gör två saker som är särskilt effektivt när man vill tala om Jaget – det både befäster och upplöser i samma rörelse. Roland Barthes talade om fotografiets och fotograferandets starka band till döden, att det i fototillfället finns en förnimmelse av död och det slutgiltiga upplösandet. Bilden kan sägas upplösa stunden och det som blir kvar har mer gemensamt med en synvilla än individen på bilden. Precis som bilden befäster och upplöser i sammarörelse kan Jaget upplevas som både undflyende och underligt ihärdigt i vår egen uppfattning om oss själva. Den fotografiska tekniken rymmer även andra möjligheter och genom att upprepa, som är vanligt inom fotografin, kan idéer och koncept befästas på ett effektivt sätt. Detta förstod och använde sig Andy Warhol av i sitt konstnärskap. Att ihärdigt påstå något om sig själv eller världen genom att upprepa, bild efter bild med samma budskap, samma berättelse om jaget, samma vädjan – tro mig. Den typen av självporträtt befinner sig på andra sidan av det spektra jag vill måla upp.
Oavsett uppsåt är dock betraktarens möte med ett självporträtt ett möte med en individ som i bild försöker formulera något om sig själv. Upplevelsen skiljer sig därför från mötet med vanliga porträttet eller andra typer av fotografier. Men varför skulle någon egentligen vara intresserad av att titta på någon annans funderingar kring det egna jaget?
Den tyska religionsfilosofen och mystikern Martin Buber menade i sin bok Jag och Du att det finns grundord som bär på en inneboende dualitet. Ett exempel på ett sådant grundord är just Jag, något som Buber menade inte kan uttalas utan att det åtföljs av antingen ett Du eller ett Det som Jaget står i relation till. Det ena kan inte existera utan det andra. Beroende på vad som åtföljer det yttrade jaget, ett du eller det, förändras också naturen av det jaget. Skulle man överföra Bubers tankar om grundord till bildkonsten kan självporträttets Jag alltså inte existera utan att också ge form åt – och säga något om – ett Du. När konstnären osäkrar idén om jaget, osäkrar denne också idén om det du som är åskådaren.
Erfarenhet, menar Buber, är inte något som uppstår isolerat inom en individ utan i utrymmet mellan två individer, genom ett möte. Då kan inte den ena förändras utan att i en dialogisk process samtidigt förändra den andre. Ofta möter självporträttets Jag betraktarens blick på ett sätt som påminner om historiens målade självporträtt. Då använde konstnären sig ofta av en spegel för att fånga sitt anletes drag och kom då att inte bara att möta sin egen blick, utan i förlängningen även betraktarens.
Men kameran är inte en spegel, utan den befinner sig närmare ett främmande öga på den egna kroppen. Självporträttet kan ge något en spegel aldrig kan, en rättvänd bild som ligger längre utanför vår kontroll. För mig finns i detta något både skrämmande och lockande, och just kontroll är en viktig faktor när det handlar om självporträttet. Det mänskliga i att vilja äga kontroll och det lika mänskliga och förlösande i att vilja släppa den.
År 2013 befann jag mig på en strand utanför Aten och fick hjälp att ta ett självporträtt. Precis två år senare, 2015, återvände jag och letade upp samma plats. Ytterligare ett självporträtt togs – denna gång var jag klädd i svart istället för vitt – med vågor skummade i bakgrunden. Två år hade gått. Mitt hår hade blivit långt men många av stenarna på marken låg kvar på samma plats som tidigare. I glappet mellan de båda porträtten aktiveras åren och tankar om vad som förändrats blir lika framträdande som tankar om vad som inte förändrats. Mot strandens stenighet och vågornas envisa svall framstår kroppen som särskilt bräcklig och frågorna om Jag och identitet kommer åter i ett annat ljus.
Bubers idé om vägen till förändring och insikt gäller inte bara det uppriktiga mötet mellan två personer. Samma sak gäller även i mötet mellan betraktare och konstverk. Har ett möte väl uppstått kan erfarenhet erhållas, men först genom avstånd. Han illustrerar sina tankar i förhållandet Jag + Du + avstånd = Erfarenhet. Avståndet Buber beskriver som erfarenhet kan översättas till den fotografiska bilden som är avlägsen sitt subjekt, mötet och stunden. Fotografi är distans men bär, i bästa fall, även på spåret av ett möte. I mötet mellan upphovsperson och betraktare kan en sammantvinning uppstå, där ett uppluckrande av bild-Jaget också möjliggör – om än kort – uppluckrandet av betraktar-Jaget.
Buber skriver om mötet som fyllt av möjligheter, fortfarande obestämt och formbart. Erfarenheten hör hemma i tingens rigida värld där allt redan är bestämt. Självporträttet och bilden är både spåret av den stund där allt var möjligt, den kittlande förnimmelsen, och en symbol för det fixerade avståndet bilden utgör.
Jag ser varje gestaltning, varje självporträtt, som ett förslag till betraktaren; så här kan man också vara mänsklig, eller, så här kan du också uttrycka din mänsklighet. Konstnären och betraktaren är jämbördiga i mötet, Jag och Du i symbios, utbytliga inför varandra.
I takt med att världen förändras kommer vi gång på gång att behöva revidera frågan och på nytt undra: Vad är det att vara människa? Där kan självporträttet spela en viktig roll, inte som verktyg för att slå fast och befästa föreställningar om individen, utan genom att osäkra förstelnade idéer om Jaget, och komma med nya förslag och bilder. Fotografins roll blir allt starkare i vårt samhälle, och här ser jag en viktig roll för den konstnärliga fotografin. Att se på oss själva, att se på varandra. Att ta det mänskliga i beaktning då vi formar våra ideal och att hålla intresset för det mänskliga vid liv. När den fotografiska bilden avlastas sitt ansvar som sanningssägare kan fotografin kanske närma sig den typen av förslag som dikten kommer med kring våra undflyende Jag.
Källor:
- Buber, Martin. Jag och Du. Dualis förlag 2013.
- Barthes, Roland. Det ljusa rummet. Alfabete förlag 2006.
- Södergran, Edith/Ebba Witt-Brattström. Samlade dikter. Wahlström & Widstrand 2014.
- Intervju med Laurie Andersson för Göteborg Nonstop 3 februari 2018 Hotell Rubinen Göteborg Filmat av Lars Printzén. https://www.youtube.com/watch?v=0m-8GHpbc2I
- Fotografiska verk: Oskar Kardemark ©