Sökandet efter ett fotografiskt Edena
Under sommaren 2021 fann jag av en slump den tecknade serien The World of Edena av Jean Giraud (1938-2012), en fransk serietecknare känd som ”Moebius”.[i] Jag möttes av Stel och Atan, två äventyrare som genom ett märkligt monument transporterades till Edena. Denna plats olik den de kommer ifrån, med en flora och fauna lik Jordens. Deras resa leder dem till nya insikter om platsen och om dem själva samtidigt som de stöter på personer och fenomen som för tankarna till antroposoferna, Hilma af Klint och filmer som 2001: a Space Odyssey.
Sedan den sommaren har jag inte kunnat släppa serien. Detta verk grep tag i mig och nu vill jag göra något liknande. Att närma mig ett ”något” som i skrivande stund känns odefinierbart. Med det sagt menar jag inte att jag vill eller för den delen kan översätta Moebius bildspråk. Jag besitter inte den skicklighet eller livslånga kunskap om mitt medium som han gjorde om sitt. Detta mål handlar snarare om att närma mig detta ”något”, på mitt sätt. Ett sökande efter ett slags fotografiskt Edena.
Jag arbetar med ett antal fotografiska verk i syfte att närma mig detta, bland annat bildsviten Mimos och maskinen tillsammans med dockmakaren Timothy Johansson. Samtidigt har jag haft svårt att få samma känslor för dessa experiment som för The World of Edena. Det kan ju såklart ha att göra med det enkla faktumet att konsumera bild och producera bild är olika processer som därför skapar två olika sinnesstämningar. Det kan även ha att göra med att det finns en medial skillnad mellan illustration och fotografi, där fotografi bär på en slags naiv realism i kontrast med illustration som alltid (eller oftast) är ett resultat av en hand och en penna. Jag är medveten om detta, men samtidigt vill jag kunna uppleva känslan från Moebius konstverk i mina egna fotografiska verk när jag ser dem som en betraktare. Därför undrar jag: hur kan jag med fotografi som medium göra något liknande?
Jag har varit ambivalent kring det fotografiska mediet, främst för att det har känts begränsande. Hur ska jag kunna realisera mina inre bilder rent tekniskt? Vad för berättelse rymmer detta? Vilka personer, objekt eller landskap ska jag fotografera och besitter jag kunskaper nog för att sätta samman dessa bilder till den inre bild jag utgår ifrån? I vad som känns som ett oändligt planerande och strukturerande försvinner spontanitet och därav en nerv.
Detta leder mig till frågan: vad är det i The World of Edena som tilltalar mig så? Jag vet faktiskt inte, men jag gissar på att det kan grunda sig i olika estetiska val. Verket tillhör serietraditionen Ligne claire: det ska vara få, klara linjer utan för mycket detaljer. Moebius använder sig av klara fält av färger när han kolorerar. Verket är luftigt, samtidigt som bildrutorna är proppfyllda av futuristiska tecken.
Moebius berättar om hans upplevelser av Mexikos öken under sina ungdomsår. Upplevelsen kom att påverka honom djupt: It was a very jarring initiation. The result of all that was a very strong curiosity for the world of the unconscious, and the parallel universe of dreams. It became the impetus for my work. From that moment on, Moebius became my way of exploring the unconscious.[ii]
Moebius besök blev en inspiration till att undersöka drömlandet och det undermedvetna, som surrealisterna under början av 1900-talet. The World of Edena påminner om detta. När jag läser den grafiska romanen slås jag av en spontanitet. Berättelsen ter sig nästan som en dröm, både i det estetiska uttrycket och i det dramaturgiska. Enligt Moebius själv arbetar han utan plan. Han arbetar snarare efter enskildheterna i berättelsen som tillsammans bildar en omedveten struktur. Som ett slags vaket drömmande.[iii]
För mig är Mimos och maskinen delvis ett redskap i att kunna återskapa känslan från The World of Edena. Trots detta har jag inte riktigt känt denna känsla. Det är särskilt ett fotografi ur bildsviten jag tänker på. En bild på när maskinen skapas och befinner sig i ett rör, likt Luke Skywalker i Star Wars Episode V: Empire Strikes Back. Bilden med maskinen fastnade jag på i flera månader, för jag visste inte hur den skulle kunna återskapas. Jag blev frustrerad, för jag hade bilden så tydligt i huvudet, samtidigt som jag verkligen inte visste hur jag skulle få det att se bra ut fotografiskt. Det hela lossnade för mig först när jag hittade något som kunde agera röret. Lustigt nog var det en mixerskål från mitt kök. Jag är nöjd med hur bilden blev men samtidigt förlorade jag lite av ett momentum och spontaniteten gick förlorad i jakten på rätt rekvisita. Kanske har det att göra med att jag visste att jag ville göra bilden och jag visste hur den hängde ihop med de andra bilderna.
Nyligen reste jag ut till Amundön för att fotografera en bild jag fått i huvudet. I kontrast med fotografiet på roboten visste jag även hur den kunde realiseras. En rymdjägare likt Buzz Lightyear står framför någon form av främmande mörkblå artefakt i ett kargt och öde landskap. Säkert en basal och klichéartad idé, men av någon anledning känner jag något för den här bilden. Dessa känslor påminner mig om de känslor jag fick av The World of Edena, trots att bilden inte alls bär på samma visuella klarhet. Vad kan dessa känslor bero på?
När jag ser på bilden så får jag ingen uppfattning om ett före eller ett efter. Jag måste fantisera det. Vad gör personen där, vad är det för objekt och vad har de för relation till varandra? Anledningen att jag kanske känner något för bilden kan vara att jag inte riktigt greppar bildens berättelse. Kendal Eddy menar på att Moebius utforskade detta med The World of Edena:
”The inconsistency of style, and Giraud’s characteristic use of narrative vagueness, might make Edena challenging to some readers, expecially those not already familiar with Giraud’s narrative style. He felt that by obscuring his narrative intentions, he could actually encourage the reader to engage their own creativity, to fill in the gaps as their imagination dicatated.”[iv]
Moebius använder sig av en slags vaghet i sitt verk för att få läsaren på kroken. Berättelsen är inte helt rak och lämnar ute fakta som skulle kunna ha gjort verket ännu mer förståeligt. På grund av dessa val engagerar berättelsen annorlunda, för läsaren och författaren skriver nu på ett sätt berättelsen tillsammans.
The World of Edena har betytt mycket för mig. För första gången på ett bra tag kändes det som något brände till. En slags oförutsägbarhet. Med detta i bakhuvudet kan jag förstå varför jag gillar bilden på Amundön. Fotografiet blir som ett mysterium. Vad har hänt och vad kommer hända? En brist på information eller kanske snarare en mystik som tillåter mig att släppa ut fantasin. Slutligen är det nog i den skärningspunkten mellan mystik och fantasi jag tror mig finna mitt fotografiska Edena.
[i] Giraud, J (2016). Moebius Library: The World of Edena. Dark Horse Comics, U.S.
[ii] Ivkovic, K. (16 mars 2013). In Search of Moebius (BBC 4 Documentary). Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=jNas99oEXBU
[iii] Giraud, J. (2016). På stjärnan. Sanatorium förlag.
[iv] Eddy, K. (2017). Moebius Trip: The Art and Influence of Jean Giraud. Webb.
Verk:
Giraud, J. (2016). The World of Edena. [illustrationer]
Brandels, I. (2022). Mimos och maskinen [fotografi]
Brandels, I. (2022). Sentinel [fotografi]
Bibliografi:
Eddy, K. (2017). Moebius Trip: The Art and Influence of Jean Giraud. Webb.
Giraud, J. (2016). Moebius Library: The World of Edena. Dark Horse Comics, U.S.
Benjamin, W. (2014). Konstverket i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder, ur Bild och Dialektik: essäer i urval. Daidalos.
Giraud, J. (2016). På stjärnan. Sanatorium förlag.
Ridley, A. (2007). Nietzsche on Art and Freedom. European Journal of Philosophy, 15(2).
Barthes, R. (1981). Camera Lucida. Hill & Wang
Ivkovic, K. (16 mars 2013). In Search of Moebius (BBC 4 Documentary). Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=jNas99oEXBU