Sökandet efter poetic faith
En lång stilla bild över ett skymningslandskap på den thailändska landsbygden. I förgrunden står ett ensamt träd och vid trädet står en asiatisk vattenbuffel bunden. Det pyr och ryker lite i undervegetationen och buffeln blir stressad; den drar i repet. En annan bild föreställer några män som lagar mat över en liten eld, förmodligen i närheten av buffeln. Världen är stilla och andas ut efter dagen som föregått kvällen och luften fylls av ljud från fåglar och insekter. Det är en värld, om än exotisk, som jag känner igen och tror på.
Till slut lyckas buffeln slita sig, och kameran följer sakligt hur den travar iväg över risfälten och in i skogen på andra sidan. Där stannar den och lugnar ner sig, medan en av männen kommer ikapp och plockar upp repet som den släpat efter sig. Inte helt utan motstånd lyckas mannen dra med sig buffeln tillbaka, samma väg den kom och snart är den stilla bilden tom igen. Tom från buffeln och från människan. Det vi ser är ett tjockt, sammanvävt trassel av skog och undervegetation i skymningsdunklet. När allt annat har försvunnit gör sig den lika tjocka ljudbilden påmind igen och jag tänker på mängden små varelser som ger upphov till allt jag hör. Bilden dröjer kvar, innan den plötsligt klipper till en annan bild, också denna med samma skog; men mitt i bilden står siluetten av en humanoid gestalt, till synes pälsbeklädd och med lysande röda ögon. Jag får känslan av att denna varelse hela tiden betraktat scenen med buffeln, ståendes där, fullt synlig, men alldeles knäpptyst. Fokuset ligger inte riktigt på varelsen, som framträder lätt suddig mot den skarpa bakgrunden, men tydligt, trots oskärpa, är att den står där i skogen och existerar och jag tror på den, precis som jag trodde på allt innan.
Så här inleds filmen Uncle Boonme Who Can Recall His Past Lives (2010), av den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul. Tidigt etableras dessa till synes övernaturliga inslag som fotografiskt och narrativt hanteras lika sakligt och odramatiskt som kringliggande bilder. Endast bildernas anmärkningsvärda innehåll hintar om något övernaturligt och skiljer dem från mängden. I och med hur odramatiskt de presenteras smälter de förhållandevis sömlöst in i den övriga världen och gör dem lätta att tro på. Denna typ av tro, eller känslan denna tro skapar i oss, beskrevs första gången av Samuel Taylor Coleridge i hans verk Biographia Literaria (1817). Han kallade detta för poetic faith. Coleridge beskrev poetic faith som resultatet av fenomenet willing suspension of disbelief, som bygger på att läsaren eller betraktaren medvetet eller omedvetet ingår ett avtal med materialet och förhöjer tröskeln där hon anser något trovärdigt. Gör hon detta läggs grunden för att uppleva poetic faith. Men vad innebär denna känsla? Och varför strävar vi efter att uppleva den i konst, litteratur och film?
I Uncle Boonme Who Can Recall His Past Lives utsätts betraktaren gång på gång för skildringar av andar i olika former: från ovan beskrivna så kallade “spökapor”, till en mer traditionellt gestaltad ande i form av en genomskinlig kvinna. Trots att de presenteras på ett ganska vardagligt sätt är jag fullt kapabel att själv skilja dem från det normala genom mina egna referensramar. Men faktumet att varken filmen eller upphovspersonen tycks betona detta, får mig efter hand att vaggas in i en syn på vår gemensamma värld som också rymmer diverse andeväsen. Detta tillsammans med hur karaktärerna kommunicerar med andarna, hjälper oss förstå att det här är en del av thailändsk tro och vardagsreligiositet. Det är inte enbart fiktion utan en del av en verklighetsuppfattning som delas av miljoner människor i Sydostasien. Filmens sätt att gestalta detta, tillsammans med den inneboende mystik som bilderna av dessa väsen rymmer, inkarnerar i fysisk form den tro som finns, men kanske aldrig kan förklaras för en utomstående.
Upplevelsen av det övernaturliga i denna film och hur de hjälper mig som utomstående att leva mig in i andra människors tro; att för stunden tro på andar och spökapor och besök från avlidna släktingar, fick mig att tänka tillbaka på Coleridge´s suspension of disbelief och särskilt uttrycket poetic faith. Det känns inte som en slump att detta begrepp i grunden är det engelska ordet för tro, faith, och därmed använder religiösa konotationer för att beskriva vad vi får ut av att läsa och se berättelser med övernaturliga inslag. Genom historien har olika versioner av suspension of disbelief varit populära, där Coleridge ursprungligen fokuserade mycket på viljan hos läsaren/betraktaren att hänge sig materialet: willing suspension of disbelief, medan andra författare (främst J. R. R. Tolkien) velat flytta tonvikten till upphovsmanens ansvar att skapa en trovärdig och tillräckligt rik värld, så att läsaren själv inte behöver anstränga sig för att acceptera det övernaturliga. Jag tror båda har en poäng, eftersom en lockande och komplex värld är intagande och gör det lättare att hänge sig, men i slutändan är valet att just hänge sig ett val som bor i individen; en vilja att tro, för att skörda den belöning som tron resulterar i. Dessa tankar och begreppets tydliga inspiration från religionen har fått mig att undra om uttrycket kanske även går att applicera på just religiös tro i mer traditionell bemärkelse. I tron på gudar eller andar är den som praktiserar villig att acceptera fenomen och förklaringar som hon annars inte hade godkänt som bevis vad gäller andra frågor i livet. Det finns ett narrativ om världens beskaffenhet som förför, och viljan att tro på dessa öppnar dörrar till en mängd känslor och eggande föreställningar. Detta är belöningen för tro, och om än mångfacetterad och varierande, rymmer den upplevelsen kanske en del likheter med upplevelsen att hänge sig övernaturliga inslag i explicit fiktiva berättelser.
Jag har träffat många som inte kunnat förstå hur man kan finna engagemang i något så verklighetsfrånvänt som Fantasy. Hur man kan kolla på en film som inte ens handlar om vår värld, vars huvudkaraktärer består av dvärgar, alver och trollkarlar. Samma oförstånd har jag själv i perioder känt gentemot personer med stark religiös tro. Det finns såklart en viss skillnad mellan att engagera sig i berättelser som man erkänner som fiktiva och att på allvar tro på ett övernaturligt narrativ som en del av vår gemensamma verklighet. Men detta är främst en skillnad i fakta och kanske inte lika mycket så i känslomässig upplevelse. Den oinvigda skulle kanske fasa över de timmar jag spenderat i Tolkiens värld, djupt försjunken i att studera dess mytologi och historia. Hur jag tar denna värld på allvar och hur jag på alla sätt och vis, i stunden hanterar den och tänker på den som verklig. Exakt vad denna känsla rymmer är svår att förklara. Kanske är det lika svårt för en troende att förklara för den icketroende sina religiösa upplevelser. Vi har olika referensramar och talar inte samma språk.
För mig rymmer begreppet poetic faith, den mystik och diffusa skönhet som jag ofta upplever när jag i stunden låter en annan världsordning råda. Känslan av hur denna världsordning sedan tränger in och impregnerar alla sinnen och sakta börjar färga min syn också på den verkliga världen. Kanske är det därför jag känner mig så villig att jämföra denna upplevelse med den religiösa; för att den faktiskt påverkar hur jag ser på världen. Min rationella hjärna säger mig att andar och övernaturliga väsen inte finns, men denna rationalitet är ganska ointressant och ostimulerande när jag upplever en försommaräng i morgondimma, eller läser Silmarillion (1977) för tredje gången. Då finns det inga rationella argument i världen som kan få mig att vilja släppa denna upplevelse eller ta av mig dessa glasögon för att se världen som “den bara faktiskt är” (vad nu det kan vara?).
Kan det vara så att poetic faith är ett uttryck för den stimulans eller den fascination som vi känner när vi hänger oss och accepterar det övernaturliga, om så fantasy eller religiös tro? Kan det vara ett ord som hjälper till att förena två olika referensramar som vanligtvis kommunicerar dåligt och inte förstår varandra? Jag känner många från vardera grupp som kanske inte skulle vilja jämföras med den andra gruppen, eller erkänna att de söker samma sak. Men oavsett hur närbesläktade dessa fenomen egentligen är, ser jag ingen skada i att söka den gemensamma nämnaren; kanske i hopp om att båda grupper kan bredda sina perspektiv och sin förståelse för den andra. Uncle Boonme Who Can Recall His Past Lives, blir för mig ett exempel som stöder och knyter ihop denna teori, eftersom den flörtar med flera synsätt samtidigt. Ett till synes fiktivt magiskt realism-drama används för att berätta om en verklighetsuppfattning som upplevs av riktiga människor, men som i filmen inte framställs som dessa människors subjektiva tro. Istället tar filmen deras parti och omvandlar något förmodat subjektivt till en objektiv sanning. I denna film tas allt på allvar och det vardagliga, det religiösa och det fiktivt övernaturliga är element som likställs, precis som i en fantasyberättelse. Det vardagliga är en del av det övernaturliga precis som det övernaturliga är en del av det vardagliga. Andarna existerar på riktigt och ibland ser vi dem iaktta våra karaktärer utan att dessa märker något. Detta är en viktig detalj eftersom det tyder på att världsåskådningen vi klivit in i residerar på högre nivå, uppe i narrativets grundbultar. I filmer som utspelar sig i den vanliga världen har vi (till skillnad från i fantasy) en benägenhet att avfärda allt övernaturligt som en projektion av en karaktärs inre, så att vi bekvämt kan stå kvar med ena benet i vår vanliga uppfattning av verkligheten. Men i det här fallet är detta inte riktigt möjligt, för uppstår suspension of disbelief i en film som denna, har vi skrivit under ett mer omfattande kontrakt med betydande detaljer i det finstilta och påföljande konsekvenser. Den icketroende får se poesi gestalta tro som vore det något verkligt och belöningen är känslan av att vara i denna värld och tro på allt den rymmer. Den icketroende ges en unik möjlighet att skörda belöningen av tro, eller poetic faith.
Bibliografi
Barbeau, J. W., ‘Review of Beyond the Willing Suspension of Disbelief: Poetic Faith from Coleridge to Tolkien by Michael Tomko’, Journal of Inklings Studies, vol. 9, nr. 1, 2019, s. 107–110, https://doi.org/10.3366/ink.2019.0038.
Coleridge, Samuel Taylor, Biographia Literaria: Or, Biographical Sketches of My Literary Life and Opinions, red. George Watson (London: J. M. Dent, 1906).
J. R. R. Tolkien, On Fairy-Stories, i The Monsters and the Critics and Other Essays, red. Christopher Tolkien (London: George Allen & Unwin, 1983), s. 109–161.
Tolkien, J. R. R., The Silmarillion, red. Christopher Tolkien (London: George Allen & Unwin, 1977).
Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives. Regi: Apichatpong Weerasethakul. Thailand: Kick the Machine Films, 2010.