Sommarkurs: Fotografiskt projektarbete 2025
Under sommaren 2025 genomförde studenterna i kursen Fotografiskt projektarbete vid HDK-Valand ett antal fotografiska projekt. Genom kritiklektioner, diskussioner och skrivande reflekterade de över varandras verk och skapade en mångfald av fotografiska uttryck som utforskade en rad teman och ämnesområden. Nedan kan du ta del av deras konstnärliga uttalanden och uppleva deras projekt.
För mer information om kursen, https://www.gu.se/studera/hitta-utbildning/fotografiskt-projektarbete-fog218
Ön – strövtåg och fotografier
Anna Areskough
Anna Areskough (f. 1974) är arkitekt med en konstnärlig praktik som kretsar kring plats. Hennes arbete bygger på upprepning och närvaro – att gå, betrakta, gestalta och återvända. Genom kroppsliga, visuella och historiska utforskningar undersöker hon platsers lager av minnen och spår.
I projektet Ön – strövtåg och fotografier riktar Areskough blicken mot sin egen vardagsplats, ön där hon varje morgon promenerar med sin hund. Projektet undersöker hur fotografi kan fungera som redskap för att erfara en plats, och om bilder kan bära den tid, erfarenhet och kroppsliga närvaro som växer fram hos den som ständigt återvänder. Genom kamerans beskärning och tolkning iscensätts platsen som en drömlik värld i det till synes välbekanta. I fotografierna framträder ön som något mellan fantasi och verklighet. Den dagliga vandringen blir en resa i tid, jag och rum, där ön förvandlas till en vild, gåtfull och nästan obekant plats, påminnande om barndomens sätt att möta världen.
Projektet presenteras som en fotobok där bilderna samspelar med personliga betraktelser. Fotografierna rymmer flera nivåer: dels skildringar av platsen så som den visar sig för Areskough (FIG.2-6), dels bilder av hennes egen upplevelse där (FIG.7), samt arkivmaterial (FIG.1) som knyter an till både hennes och platsens minnen. I boken finns även en karta (FIG.8) som, likt fotografierna, visar ön så som den framträder för Areskough – inte så som den “är”.
Areskoughs arbete utgår från föreställningen att platser inte enbart är till för människan, utan bär på egen vilja, minnen och tidsligheter som sträcker sig långt bortom våra. Det är ett betraktande av tid där människans korta horisonter ställs mot omgivningarnas långsamma. Genom sitt arbete vill hon synliggöra betydelsen av lager och spår för vår upplevelse av plats, förankring och samhörighet, liksom hur ett nära betraktande kan påminna oss om möjligheten till andra sätt att leva och förhålla sig till världen.
Det fanns andra hundar, på en annan ö, där platsen var liten men samtidigt stor. Jag kan inte gå tillbaka, men kanske kan jag ströva på samma sätt som då?
Länge trodde jag att jag vandrade i forntida rester av milsvida skogar. Men träden här är unga och jordtäcket som gömmer klipporna nytt. Varje träd har omslutits av en hand, eller två, satts på plats.
Anna Areskough, 59.3225598 18.0307082 2025-07-20 07:01:21, 2025, digitalt fotografi, 220×220
Alm, ask, lönn. Poppel, rönn, hägg. Senare kastanj, lind, kanske ek. Efter träden ströddes gräsen
Anna Areskough, 59.3223336 18.0322917 2025-08-09 08:03:55, 2025, digitalt fotografi, 220×220
Jag vandrar förbi spåren av andra tider, andra rörelser, andra rum och andras liv. Denna närvarande frånvaro gör mig sällskap på min och hundens ensamma tur.
Eko
Elshan Badali
Elshan Badali använder fotografin för att utforska hur platser bär på minnen och hur närvaro långsamt övergår till frånvaro. Hans projekt växer ur en fascination för liminala rum, gränszoner mellan det förflutna och det kommande, där tiden tycks ha stannat och atmosfären är genomsyrad av det som en gång fyllde utrymmet. Hans bilder rör sig mellan det offentliga och det privata, från gatornas förbisedda fasader till de tysta rummen där spåren av liv är mer kännbara än synliga. Genom fotografierna synliggörs det som lämnats kvar efter övergivelsen, de dolda spåren, ärren i ytorna, det ljus som bär på en stilla melankoli.
Badalis arbete präglas av en närvaro i det stilla och en förmåga att låta motivet bära sin egna berättelse. Han söker det naturliga ljuset, de små detaljerna och den komposition som låter betraktaren dröja kvar. Resultatet är fotografier som känns som visuella dikter, fragment av tid och minne som lämnar utrymme för eftertanke.
Eko är en serie fristående bilder, var och en som en visuell dikt. Tillsammans bildar de en berättelse om tidens gång, om det som en gång var och som ännu dröjer kvar i rummens tysta eko.
Bipolaritetens b-sida
Lovisa Sjögren
Fotoprojektet Bipolaritetens b-sida flyttar de dolda aspekterna av bipolär sjukdom in i dagsljuset inför allmän beskådan. För konstnären Lovisa Sjögren har projektet fungerat som ett sätt att hantera sin depression, främst känslor av skuld och skam. Hela konstnärskapet är präglat av ångest och hjärnspöken. Likt de privata tankarna i en dagbok blottar konstnären sina mest undangömda rum. Förhoppningen är att skapa medvetenhet och visa upp en filterlös tillvaro. Fotografier och texter blandas för att öppna upp betraktarens ögon ytterligare. Det är inte en förklaring eller ursäkt, utan ett förtydligande.
Verken visar upp en personlig sida, ett rum där omgivningen vanligtvis inte släpps in i. Den tillrättalagda ridån har fallit. Istället har andra kulisser tagit dess plats, bestående av misär. Det råa, det äckliga, det skamfyllda. Betraktaren placeras i skrymslen som aldrig sett dagens ljus. Kamerablixtar avslöjar lister fyllda av dammråttor, golv fyllda av skarvsladdar och matrester. Hjärnspökena har förvandlats till silverfiskar. Den svarta gallan, vanligtvis flytande genom kroppen, har lösts upp, torkat ihop och bildat dammråttor.
Genom att fotografera med sin mobiltelefon och inkludera dikter skrivna för hand har konstnären förhoppningen att förstärka känslan av autencitet och avslöjande. De kalla kamerablixtarna får agera strålkastare, redo att blotta vad som gömmer sig bakom tillrättalagda fasader.
My body is not a temple, it’s a courthouse
Alexandra Sanchez Nyqvist
My body is not a temple, it’s a courthouse är ett interaktivt konstverk som kommenterar kvinnans rätt till sin kropp. Verket är handgjort i metall och med syfte att öppna upp för diskussion tar verket plats, både fysiskt och audiovisuellt.
Alexandra Sanchez Nyqvist utforskar relationen mellan kropp och sinne genom sitt konstnärliga arbete. Alexandras konst fungerar som ett sätt att förstå både sig själv och jaget på ett djupare plan. Alexandra arbetar gärna självständigt från grunden, utvecklar egna lösningar och tillvägagångssätt, och låter nyfikenheten att utforska nya metoder och material styra processen.
Genom sina verk bjuder Alexandra in till diskussion och gemensam reflektion kring bilden av kroppen och upplevelsen av jaget. Det finns en strävan efter att avdramatisera kroppens representation, samtidigt som hon kommenterar dess politiska aspekter, särskilt gällande den kvinnliga kroppen.
Med hjälp av olika typer av kameror experimenterar Alexandra med fotografi, där självporträtt är återkommande (A Study of the Body, 2025. Hatch, 2024. Glimpses, 2024. Cessation, 2017. Moods, 2016. Breathe, 2016.). Skapandeprocessen är viktig, inte bara som metod, utan som en betydelsefull stund av självreflektion. Genom att vara noga i valen av material till sina projekt skapar Alexandra interaktiva verk som engagerar betraktaren och öppnar för nya sätt att erfara och ifrågasätta kroppens och jagets plats i vår samtid.
Länk till videoverk: https://vimeo.com/1111447482?fl=pl&fe=sh
My body is not a temple, it’s a courthouse, 2025
210x110x110cm
Galvaniserad stål, digitalt fotografi på fotopapper, lim
My body is not a temple, it’s a courthouse, 2025
210x110x110cm
Galvaniserad stål, digitalt fotografi på fotopapper, lim
Avfolkning av landsbygden
eller det Sverige jag har sett
John Skoglund
Att landsbygden avfolkas är nog inget som är nytt för någon samtidigt som ingen verkar kunna påverka den trend som skett sedan 70-talet.
Efter att ha stannat till i Lindesberg slog tanken mig att i stort sett alla mindre orter jag varit i har tomma butikslokaler i sina centrum. Ett fenomen som
fascinerar mig och väcker tankar om hur det kommit att bli så och hur utbrett det är.
Därför begav jag mig ut på fyra expeditioner i vårt land, en i varje väderstreck med utgångspunkten Stockholm, för att ta reda på om min bild av att Sverige centraliseras stämmer.
Det här är ett vittnesmål från ett Sverige där livet och rörelsen har lämnat många platser berättat genom bilder på tomma butikslokaler i mindre samhällen och städer.
Det spelar ingen roll var du åker. Det finns tomma lokaler överallt. Men på landsbygden känns det som att det är mer påtagligt. Kan det vara för att det inte finns så mycket annat? Jag kan inte låta bli att
förundras av mängden tomma butikslokaler som finns överallt.
Sverige; här finns skog, landsvägar, sjöar, mer skog, fler sjöar och små små samhällen utspridda som strössel. Och tomma butikslokaler. Överallt.
Jag åkte söderut via Sörmland ned till Småland. Det som slår mig under den här första resan är att även platser som Nässjö med mycket liv har många tomma butikslokaler. Av lokalbefolkningen möttes jag med en del förundran. Men de som kom och frågade höll med mig om att det jag gör är viktigt.
Under den andra resan möts jag av både rörelse och stillhet. I Sunne är det livat medan Lesjöfors är helt stilla. Resan tog mig lite norrut till södra Dalarna.
I Nyhammar finns inte ens matbutiken kvar. De tre butikslokalerna på huvudgatan står alla tomma.
I Roslagen spenderade jag mycket tid som barn. Framförallt i Norrtälje. Resan ger mig en konstig nostalgisk känsla blandat med vemod. Det är väldigt få av de butikerna som jag minns från min barndom som finns kvar. Men även här finns vissa platser med liv i. Östhammar och Norrtälje har många restauranger
med mycket folk på.
Under den fjärde resan är kontrasterna och avstånden större. I Holmsveden som till och med har en tågstation och ligger längst Tidernas Väg är alla verksamheter stängda. Det ser ut som dem som varit där bara reste sig och gick en dag. Vidare möts jag av storslagna landskap och sömniga orter.
Det här projektet har drabbat mig mycket mer än jag från början tänkt. Urbanisering och centralisering är ett tema som jag har återkommit till många gånger. Men först i samband med dessa resor har jag läst på ordentligt om fenomenet. Vissa bitar av mina resor har varit riktigt tuffa på ett personligt plan. Det jag har mötts av på vissa platser inger inte direkt några ljusa framtidsutsikter. I kombination med ensamheten att köra själv hela dagar genom skog och land har det stundtals varit tufft att orka med och inte deppa ihop helt av hur utvecklingen ser ut på landsbygden. Men.
Här och där finns platser där livet sprudlar. Efter att ha läst Landet Utanför av Kristina Mattsson har jag förstått att det inte verkar finnas någon särskild anledning för att livet stannar kvar i vissa orter men inte andra trots liknande eller samma förutsättningar. Ett annat fenomen jag har mötts av som väcker fascination och har gett mig energi att fortsätta mina resor. En del av mig har alltid haft en längtan till landet men en annan del lever på rörelsen och
energin i storstaden.
Nu i projektets slutfas känner jag mer än någonsin en stark dragningskraft till landsbygden samtidigt som jag har sett och läst om hur arbetstillfällen och
kulturliv sakta försvinner. Enligt vissa prognoser kommer det att fortsätta tills vissa orter inte längre kommer ha någon befolkning kvar.
Artist Statement
Med en sökande blick som drar sig till det kvarglömda, kvarlämnade och udda fotograferar John Skoglund sin omgivning och sätter fokus på sådant som inte längre ges någon uppmärksamhet. Taktiliteten, begränsningarna och den långsamma processen med analogt fotografi samt viljan att dokumentera och bevara det som har blivit glömt är det som driver Skoglund att fotografera.
I detta projekt utforskar Skoglund tematiken avfolkning av landsbygden genom att dokumentera tomma butikslokaler i mindre samhällen runt om i Sverige. Sommaren 2025 körde han sin SAAB 900 i fyra väderstreck från Stockholm och samlade in bilder av skyltfönster som en gång speglade rörelse, men nu bara återkastar himlen och de tomma gatorna. Alla bilder är tagna på Ilford-film med en Nikon FM och framkallade hemma i köket.
John Skoglund (f. 1993) är en autodidakt analogfotograf och blivande grafisk formgivare. Han har studerat vid Konstskolan Basis samt HDK Valand. Mottagare av stipendium ur Gunnar Greibers Stipendiefond år 2022.
När jag kommer hem
Shaimaa Abdurahim
När jag kommer hem är ett fotografiskt projekt som utforskar familj, tillhörighet och minne genom samtida dokumentation. Med utgångspunkt i den egna släktens historia, bildas en visuell karta över ett släktskap som befinner sig i ständig rörelse. Projektet bygger på ett intimt och vardagligt bildspråk, där ögonblicksbilder spelar en central roll.
Syftet är att fånga människor så som de är, fria från yttre blickar och förväntningar, i situationer där livet pågår utan att iscensättas. Fotografierna fungerar som bärare av minne och motstånd, men också som ett sätt att förstå den egna platsen i historien.
I centrum står en familj vars samhörighet utmanas av geografisk splittring, på ett foto pratar en familjemedlem med en annan på Facetime (Fig 3). Genom att dokumentera en pågående förändring bevaras det som är, trots det som gått förlorat.
Shaimaa Abdurahim (f.2000) är konstnär och regissör.
Jag kan berätta exakt var jag var den 7 juni 2014, men jag har kanske tre bilder totalt på min farfar från Eritrea.
I min konstnärliga praktik gräver jag där jag står. Jag vänder kameran inåt, mot min familj och mina närmaste, för att utforska de frågor jag bär på: frågor om identitet, kultur och tillhörighet.
Min inställning till skapandet är undersökande, vilket har lett mig in i dokumentära uttryck. Jag arbetar intuitivt med både analoga och digitala verktyg, och använder foto och film som redskap för att orientera mig, för att hitta hem och befästa min plats i historien.
Jag tycker det känns skrämmande att inte dokumentera allt. Kanske är det för att jag vuxit upp i den digitala åldern, där mitt personliga arkiv byggts upp genom bilder och minnen online. Att komma från ett ungt land, med föräldrar utan mycket dokumenterat, har gjort mig djupt fäst vid fysisk dokumentation. Att synas på papper, i bild och ljud innebär för mig att existera bortom mig själv och bortom andras minnesbilder av en.
I sällskap med slumpen
Karl Forsberg
Jag dras till stora städer där kontraster lever sida vid sida – där det fula eller udda förtjänar att förevigas, och där det till synes vackra ibland känns ointressant.
Min process börjar med en stad som väckt min nyfikenhet. Jag vandrar dess gator utan tydlig plan, låter stegen och blicken ledas av en känsla, en undran eller en aning om en berättelse.
Jag fotograferar intuitivt, i sällskap med slumpen. Motiven jag söker är visuellt tilltalande, intressanta, och rymmer fragment av något större. Urvalet är selektivt och eftertänksamt, genom bildbehandling förädlar jag fotografiets essens och adderar min tonalitet.
Mitt projekt, I sällskap med slumpen, är resultatet av ett projekt med målet att utveckla min metod och mitt bildspråk. Genom de europeiska städerna, Kraków, Bologna och London, bjuds läsaren in till en resa där mitt fotografiska fönster öppnats mot vardagliga ögonblick och subtila detaljer, och som tillsammans formar en subjektiv känsla av städerna.
***
Karl Forsberg (f. 1961) är en svensk fotograf baserad i Pixbo, Göteborg. Hans arbeten rör sig i gränslandet mellan dokumentation, estetik och berättelse. Genom gatufotografi och gatuporträtt utforskar han storstadens mångfald, dess visuella uttryck och de oväntade möten som uppstår i det urbana landskapet.
De strålade av kärlek och hade bett en annan kvinna att hjälpa dem att fånga lyckokänslan på bild. Jag ville inte störa, men jag älskade scenen och höjde kameran. Den blonda kvinnan såg mig, och med sin blick gav hon mig tillåtelse att ta bilden.
Städernas gator och torg bjuder ibland på roliga överraskningar. Det kan vara små, subtila detaljer som får en att le, eller mer uppenbara inslag som får en att skratta högt.
Vissa människor har humor – och polacker är inget undantag
De lekande barnen tillhörde inte den cello-spelande gatumusikanten. Men en svävande ballong förde dem samman, och för ett ögonblick förvandlades arkadgången (porticon) till en scen för improviserad koreografi.
Om jag är tillräckligt nära för att interagera med människor jag fotograferar, brukar jag be om tillåtelse. I det här fallet gick det inte, men jag tog bilden ändå. Fiskhandlaren tycks ha blivit irriterad, men enligt mig skapar hans kyliga blick en nerv som är viktig för bildens konstnärliga anspråk.
En typisk brittisk taxi som handtvättades på en bakgård i Shoreditch fångade min blick. Det var något med den blöta asfalten, de slitna plankorna och de charmiga fasaderna i bakgrunden.
Just när jag tryckte av ropade någon högt på mig. Det var mannen som kom in i bilden från vänster som ville skrämma mig lite på skoj — och genom det gjorde han bilden mer minnesvärd.
Jag hade en vag bild av hur Docklands såg ut, men föreställde mig moderna skyskrapor intill övergivna gamla kajer. Nu fanns en möjlighet att se hur det verkligen är.
Tunnelbanan tog mig till Canary Wharf, och när jag steg upp ur underjorden undrade jag varför just den platsen heter Reuters Plaza – och inte Times Square.
Jag har en särskild förkärlek för väggar och fönster, raka linjer och typografi. Jag uppskattar också visuella motsägelser — när något som egentligen är fult kan uppfattas som vackert, eller på ett konstigt sätt tilltalande. När dessa element sammanfaller vill jag gärna fotografera dem.
Berätta mer
Amy Sundström
Projektet Berätta mer grundade sig i en nyfikenhet för människans relation till objekt. Därför ombads tre stycken intervjupersoner att ta med sig en sak som betydde något för dem. Under intervjun fick de sedan förklara vilka känslor objektet väckte och varför de tagit med just det. Intervjuerna öppnade det upp till djupa samtal om vem man är, vem man vill vara och vägen dit. De berättade om deras syn på livet, barndom och döden. När de kände sig starka, när de behövde styrka och när de kände sig svaga. Detta resulterade i ett kollage och en bildtext med en av respondenterna.
Kollaget är en digitalt fotograferad bild på sönderklippta och broderade fotografier. Tillsammans med bitar av intervjun fullbordas en berättelse som ger en tydligare bild av personen och sakens betydelse. Vi vet egentligen så lite om varandra och vad vi står för. Att utgå från en sak gav ett nytt perspektiv som förflyttade dialogen från minnen och förde samtalet till värderingar och den närvarande personen.
Amy Sundström (f. 1997) är uppvuxen på Öland, har hjärta i Norrland och hem i Mölndal. Hon har en bakgrund inom produktfotografering, marknadsföring och journalistik. Har tidigare haft en utställning på Kalmar konstmuseum. Hennes arbete är ofta utforskande och projekten landar ofta mjukt på en mättad nyfikenhet.
Att skriva i min dagbok är ett sätt att hålla lite styr på mitt liv och ha koll på att det går i den riktningen som jag tänker mig. Annars flyter dagarna förbi och det är svårare för mig att hålla minnen vid liv om jag inte har använt dagboken. Jag blir bara ett vakuum. Jag lever så mycket här nu att jag tror att jag glömmer vad jag har gjort, men jag bläddrar inte bakåt i tiden. Aldrig bakåt i tiden. Det som har passerat har passerat.
Jag minns inte vad som står i, men det är ett sätt att hålla koll på mig själv. Jag tror att det har varit jättebra eftersom jag inte har haft någon att prata med alltid. Så jag bara blurrar av mig allting i dagboken och sen behöver jag inte prata massa skit. Det var mycket sånt i mina tonår. Det blir så när man bor på internat och man har inte har någon mamma att prata med. Även om man har massor av kompisar så vill man inte alltid prata med dem. Om man kanske inte tycker om sin bästa kompis just då. Då kan man ta ut det i dagboken. Det har väl varit som min psykoterapeut.
Jag vet inte hur länge jag kommer att spara mina dagböcker, jag tror att jag kommer att bränna dem sen. Allra sist. Kommer jag bara bränna allt.
Om sorg
Omsorg
Väntesorg
Maria Östblom
Artist Statement
“Sorgen är inte en punkt, utan en yta. Den sträcker sig, rör sig, veckar sig.” — Sara Ahmed
Maria Östbloms arbete utforskar landskap där sorg, väntan och läkning möts. Genom textil, ljud, fotografi, måleri och skrivande undersöker hon kvinnors erfarenheter av omsorg, moderskap, hälsa, klass och arbete – och hur dessa bärs genom generationer. Hemmet blir scen och minneskropp där vardag, kamp, skörhet och styrka möts. Hon arbetar med återbrukade textilier, fria broderier och blödande färger, där varje stygn undersöker det som ännu inte fått form.
Bio
Maria Östblom (f. 1973) är textilkonstnär med bakgrund i modedesign, baserad i Stockholm och Göteborg. Hon har en master i fri konst, textil (HDK-Valand 2025) och en kandidatexamen från Beckmans (1997). Hennes verk har visats på bl.a. Hjorten Skulpturpark × Konsthall 323, Galleri Thomassen, Stockholm Craft Week, Göteborgs Craft Days och Galleri Box. Hon har mottagit Täcklebo Broderiakademins stipendium för att utveckla broderiet som konstform
Om sorg
Omsorg
Väntesorg
Dokumentationen av min mamma och vårt samarbete växte fram ur ett behov av att förstå hur textil , arv, sorg och skapande formas mellan generationer av kvinnor i min familj. Genom samtal och handarbete, fria broderier, uppstod ett flerstämmigt narrativ där hennes erfarenheter av liv och sjukdom, präglat av Alzheimers, vävdes samman med min konstnärliga praktik. Arbetet blev en undersökning av sorg och läkning, men också av motstånd och vardagsstyrka – där textil, fotografi, skrivande och minne möts. I denna process blev vår relation inte bara dokumenterad, utan också transformerad till ett konstnärligt språk som fortsätter att fördjupa mitt konstnärskap.
Väntrummet med Barnen, 105× 85 cm, Linnecanvas, textilfärg, screentryck, vatten, återanvänt garn i lin, ull, silke, bomull, sammet. Utställd under Gothenburg Craft Days: We Didn’t Playtest This Show på Våghuset, ADA och Galleri Box: Say it with a Tulip, maj 2024. Region Västra Götaland visar intresse för att förvärva verket Barnen
Du drog dig undan under lång tid, stängde dörren, släckte lamporna och drog ner persiennerna. Vi ringde, men du svarade inte. Vi kom förbi, men du ville inte gå ut. TV:n var alltid på, dygnet runt, nyheterna brusade, viskade, skrek. Du förstod varken telefonen eller fjärrkontrollen längre. Samma kanal, samma katastrofer – krig, skjutningar, döda barn. Du sa att det var här nu: “De spränger portar. De tar barnen.” Vi sa att det inte var så, men du sa att vi inte fattade, att allt var på väg att gå sönder. Du var rädd och slutade äta. Vi såg det, men du sa inget till läkaren. Vi förstod inte då att det var Alzheimer, bara att du var ensam och att vi höll på att förlora dig.
En skev, frasig duk möter mig tillsammans med förövaren – den lilla gula saxen på mammas nattduksbord. Hon har klippt den rakt ur mormors handvirkade överkast, lämnat ett hål där tolv och en halv Bohustjärna saknas. Först känner jag upprördhet, men i ingreppet ser jag hennes kraft: en vilja att skapa ordning, hålla fast vid något bekant. Dukens fragment blir både sår och motstånd, ett stycke av sjukdomens spår – och mammas styrka.
“Jag såg henne först i ett svartvitt fotografi – min mormor, din mor, omgiven av kvinnor: arbetskamrater, systrar, mödrar. De står tätt i praktiska klänningar, händerna luktar fisk, ögonen kisar mot solen. Mormor arbetade i konservfabriken, gick i backarna med vinden i ryggen till rytmen av mänskliga maskiner på ackord. Hon var en del av ett system som aldrig såg henne – men utan henne stannade allt. Kvinnorna tog på sig nästa identitet varje morgon, upprepade rörelserna från sina mödrar. Jag vet inte vad hon drömde om, bara att hon inte fick välja. På fotografiet kikar hon fram bakom sin syster – reserverad men vaken. Det hon aldrig fick säga bar min mamma i sina handlingar. Hon, som också arbetat i konservfabriken, filéar än idag hela ansjovis till Jansons Frestelse – stolt, snabb.
Konservfabrikens döttrar, 60×40 cm digitalvävd på TC2. Bomull, lin
Utställningen recenserades av GP Kultur som “Intressant och radikalt” i en text om masterstudenternas slututställning Talking Hands i konsthantverk från HDK-Valand.
Bland de presenterade arbetena En duk som tårar, Väntesorg återfinns bland annat Nattbarnen (180 × 78 cm) och Mamman (100 × 120cm), skapade av ärvd linnedamast, reaktivt pigment, vatten, screentryck, bomull, lin, ull, silke och sammet, monterade i träram. Processbild i ateljén inför slututställningen Talking Hands på Galleri Thomassen i Göteborg, maj 2025.
Tillägg. Mamma lever, om än skör.
Mamma, vet du vad?
Jag fick ett prestigefyllt pris för mina broderier –
våra broderier,
dina stygn också.
Utan dig –
inte samma tyngd,
inte samma språk,
inte samma fria stygn.
Staden i våra händer
Mikael Hermansson
Staden i våra händer av Mikael Hermansson (f. 2002) utforskar människan i samband med den urbana miljön. Hur rör sig människan i staden och varför befinner man sig i det offentliga rummet, utöver alldaglig transport och konsumtion.
Mikael Hermansson studerar arkitektur och stadsplanering och intresseras av individens handlingskraft till att ta vara på staden som sitt eget vardagsrum. Projektet väcker samtal om individens rätt till staden och om platser runt omkring oss kan användas i större utsträckning än vad de gör idag. Hermansson riktar kritik till både samhället han bor i, samt sitt eget vuxna jag, som sätter begränsningar.
Människans rätt till staden är rätten att röra sig fritt, delta och forma sin omgivning. Stadens gränser är ofta osynliga, gjorda av lagar, murar och normer. Men just här kan vi pröva gränser, testa nya sätt att vara tillsammans och skapa egna ramar för samvaro. Det offentliga rummet växer när vi vågar använda det.
Att existera är att göra. Men om jag gör det som endast tillåts enligt normen, existerar jag? Där djuret följer sina instinkter utan att ifrågasätta var staden börjar eller slutar, påminns vi om vårt eget behov av öppenhet och fri rörelse. Annars är jag bara en konsument, styrd av stadens vinstintressen.
I Sverige är vi priviligierade med tillgången till offentliga platser. Våra städer är fulla med parker, torg, innegårdar och omringade av naturområden. Men har jag glömt att använda dem? Rätten att ställa ut en stol på trottoaren och lapa sol. Rätten att vila på en bänk. Rätten att spela fotboll på ett torg. Har jag glömt rätten till min egen stad?
Jag minns tillbaka på när man var barn, och sprang runt med vänner i byn. Med 3kr i fickan kunde vi skapa magi för en helg och hela staden blev vårt vardagsrum. Staden var i våra händer.
Invånaren är syftet till en stad. Utan invånare behövs inga hus, inga gator, inga bänkar. Som invånare måste vi utforska den resurs som staden är för oss. Staden är vacker tack vare dess användare. Jag vill bo i staden. Jag vill använda staden. Jag ställer ut campingstolar och spelar schack, jag bjuder på kaffe.
Vikten vi bär
Harry Whinnery
Harry Whinnery ser “spöken” i den stämning som kvarlämnade objekt bär med sig – spår av liv och mänsklig närvaro.
Vikten vi bär fokuserar på att gestalta våra emotionella och existentiella tyngder genom en gatufotografisk dokumentation av våra gester, tillhörigheter och avtryck som vi lämnar efter oss i stadsrummet.
I syfte att dokumentera äkta händelser och människor skapar Whinnery en värld där verklighetens tyngd möter lekfullheten hos bortglömda spöken.
Målet är att ge objekten den värdighet de förtjänar och skapa ett sammanhängande fönster in i den mänskliga närvaron. Där varje bild öppnar mot en större berättelse om oss alla.
Vanligtvis verksam inom måleri och keramik, har Whinnery i detta projekt valt ett dokumentärt arbetssätt i gatufotografi tradition.
Tisdag: Ingenting. Existerade.
Erik Oskarsson
Tisdag: Ingenting. Existerade. är en berättelse om en dag då världen inte känns verklig. Bekanta platser och människor framstår som främmande, och omgivningen känns som en kuliss.
Projektet är ett försök att förstå och gestalta sinnestillståndet derealisation, ett dissociativt tillstånd där man upplever sig själv frånkopplad från verkligheten. Genom snapshotfotografi i gränslandet mellan dokumentärt och fiktion återskapar Erik Oskarsson sina egna erfarenheter, starkt inspirerad av filosofen och författaren Jean-Paul Sartres roman Äcklet.
I sitt fotografiska konstnärskap söker Erik Oskarsson efter att fånga det råa och udda i sin omgivning. Det vardagliga och ibland fula, men samtidigt intressanta och ofta humoristiska. Med Tisdag: Ingenting. Existerade. utforskar han hur ett psykologiskt tillstånd kan översättas till bild. Resultatet är en förskjuten värld i svartvitt, presenterad som ett zine.
Tisdag: Ingenting. Existerade.
Tredelat fotozine, akrylglasomslag med gångjärn, pärmbindning.
12.5×17.5 cm
Självporträtt.
Digitalt fotografi.
Den lever.
Digitalt fotografi.
F# A# ∞
Analogt fotografi.
Limbo.
Analogt fotografi
Norberg – sommaren 2025
Thomas Arctaedius
Thomas Arctaedius arbetar med vaga, suddiga fotografier som en metod för att utforska tid och minnen. Arctaedius skapar bilder som inte är skarpa utan vaga med hjälp av ett special-konstruerat stativ, ett panorerings- och tiltstativ med två stegmotorer, kontrollerat av en minidator som kan skapa upprepbara kamerarörelser i två olika ledder. I projektet Norberg – sommaren 2025 har Arctaedius skapat en serie vaga fotografier tagna i och kring Norberg.
Fotografier kan vara exakta, skarpa och tydliga, vara märkta med plats och tidpunkt. Men de kan också vara otydliga, de kan vara vaga, generativt vaga foton. Kan man titta på ett fotografi och inte direkt försöka förstå bilden, kan vi kanske strunta i var, när, varför? Att titta på foton och inte försöka “förstå”, utan låta intrycket av bilden växa, skifta, ändras. Kan vi låta en vag och otydlig bild beröra oss och kanske aktivera delar, minnen i oss genom generativ vaghet med rytm, färg, stämningar?
Arctaedius arbete präglas av en öppenhet mot det vaga, det otydliga för att hjälpa betraktaren att hitta känslor, minnen stämningar i sig själv. Genom att sjunka in i ett foto, inte för att förstå utan bara för att se och känna. Kanske påminner foto om något, kanske kan betraktaren hitta tillbaka till ett minne och en stämning.
Det självbiografiskt minnet – vårt minne av personliga livshändelser – är centralt för hur vi förstår oss själva. Minnen är avgörande för att definiera vilka vi är, de är en sorts databas som vi använder till när vi tänker på våra liv. Bilder kan hjälpa till att väcka minnet genom att väcka stämningar och känslor som vi annars skulle ha glömt.
Arctaedius arbete utgår från en idé om att det vaga kan vara en bas, ett ursprung för något generativ något skapande, att det i det vaga finns frihetsgrader som ger möjlighet till associationer och koppling. Genom sitt arbete vill Arctaedius undersöka relationen mellan fotografier, minnen och tid.
I’ll put my faith in you if you let me
Agnes Nebrelius
I’ll put my faith in you if you let me är ett fotografiskt sökande efter någonting att tro på.
Maggie Nelsons bok Bluets influerade projektet under dess gång. Boken tar avstamp i ett utforskande av färgen blå och Nelson försöker förstå vad den betyder, eller varför den betyder så mycket för henne. Hon försöker lära sig allt om färgen. Den blir en fixation men likaså en distraktion, därför att i texten finns även noga invävda stycken om en kärlek och deras minnen ihop. De utspridda styckena om hjärtekross och saknad av denna person, som snabbt försvinner och återgår till tankar om blått, antyder att besattheten och sökandet efter färgen blå är just en distraktion eller en tillflykt.
Titeln på projektet, I’ll put my faith in you if you let me, antyder att denna vilja att lägga sin energi eller tro hos någon även ligger i den personens händer. If you let me.
Agnes Nebrelius (f. 2000) arbetar fotografiskt ofta med fokus på nostalgi och längtan. Hon läser kandidat i konstnärligt fotografi vid HDK-Valand.