Tankar om verket Slash & Burn

Text: Anna Julkunen

Fotografi har länge använts som ett sätt att kategorisera människor, kategoriseringar som i sin tur leder till stereotypa föreställningar. Det är inte bara fotografiet som bär skulden till att vi bär på stereotypa föreställningar, men vår uppfattning om människor börjar ofta med att vi ser dem på bild.

Fotoboken Slash & Burnav Terje Abusdal, vann både Nordic Dummy Award samt Leica Oscar Barnak award, 2017. Boken handlar om skogsfinnar och deras historia och inleds med en kortare text som beskriver hur finska immigranter kom till Sverige under 1600-talet. De allra flesta kom från Savolax, som ligger nära den ryska gränsen. Skogsfinnarna utövade något som kallas ”slash and burn farming” (svedjebruk på svenska), som går ut på att man bränner ner skog och mark för att göra plats för lantbruk.  I texten beskrivs skogsfinnar som ett folk som vandrade långa sträckor för att hitta den bästa marken. Deras förståelse för naturen kom från en östlig shamanistisk tro, och skogsfinnar var ofta kopplade till magi och mystik. Ritualer, trollformler och symboler var något man använde i det vardagliga livet för att skydda och läka.¹ Det leverne och den kultur som präglade skogsfinnarna existerar inte idag men i Norge har man valt att räkna dem som en nationell minoritet. Det enda kravet som ställs för att uppnå status som skogsfinne är att man känner sig som en.

Bilderna i Terje Abusdals bok är fyllda av mystik. Brända och obehandlade porträtt blandas med bilder från skogen. Det är inga vanliga fenomen som avbildas i Abusdals bok; en vit ren, ånga som stiger upp ur skogen och landskap som antyder svedjebruk (även om det i sig aldrig avbildas). Människorna som porträtteras är företrädelsevis äldre personer. Vi möter aldrig deras blickar.  De håller oftast i något föremål; en magisk trumma (taikarumpu) eller en yxa. Första gången jag såg Terje Abusdals verk fick jag en stark känsla av igenkänning. Jag uppskattade den magi han lyckats fånga och kände igen det finska. Men efter att ha sett verket ett flertal gånger och läst recensioner förändrades något.  Är inte elementen som han använder sig av för att göra verket mystiskt, bara något som förstärker bilden av den andre? Finnen porträtteras återigen som något magiskt och oantastligt. Det förstärks även av den inledande texten där skogsfinnarna beskrivs som något annat, något annorlunda.

När rasbiologin tog fart i Sverige under slutet av 1800-talet fick bland annat finländare och samer sina skallar mätta. 1919 öppnades en folktyputställning i Stockholm där svensken fick kunskap om sin renrasighet, sitt ariska blod – det renaste och äldsta.²  “Finnarna” kategoriserades som asiatiska mongoler och utgjorde ett hot mot svenskheten. Man menade att det fanns en akut risk för rasblandning.³ I artikeln Från rasfiende till kniv-Pekkaskriver Henrik Arnstad att finländaren inte längre ses som rasfiender utan snarare som exotiska och närmare ett orientaliskt annat.⁴Efter andra världskriget var Sverige i stort behov av arbetskraft. Då blev finländarna plötsligt välkomna. Arnstad menar att behovet av arbetskraft också innebar att synen på finländaren förändrades. Från att ha varit en mongolisk rasfiende blev finländaren istället den föraktade “Pekka”, utrustad med kniv och Koskenkorva-flaska.⁵Bristen på arbetskraft under efterkrigstidens högkonjunktur, gjorde “finnen” behövd, nödvändig för att bygga upp den svenska välfärden.   Men ”finnarna” fick gärna skura toaletter på sjukhus, städa skolor eller utföra de smutsigaste jobben i den tunga industrin så länge de höll sig på behörigt avstånd.  Via skämt och berättelser om ”Pekka med kniv och koskenkorva” hölls ”finnen” på distans.⁶

Arnstad tar upp hur viktigt det är att inte glömma bort historien om hur finländare diskriminerats i det svenska samhället. Sverige har förändrats, men idag finns andra invandrargrupper som lider av liknande diskriminering och rasism. Det är viktigt att blicka tillbaka för att få en bättre förståelse för hur en minoritetsgrupp diskriminerats och var fördomar som fortfarande genomsyrar hur både sverigefinländare och finländare blir porträtterade och bemötta i samhället, kommer ifrån.

Även om Abusdal valt att porträttera ett folkslag som tekniskt sätt inte existerar längre, får sättet han väljer att iscensätta deras berättelser mig att dra paralleller till hur finländare blivit bemötta som den hotfulle andre. Personligen kan bilderna ge mig en känsla av en stark koppling till det finska, och specifikt då eftersom min mor är från Savolax. Jag vet att magi och mystik har haft en väldigt stor inverkan på kulturen i stort. Men det väcker även funderingar inom mig om hur en person som inte har en stark koppling till det finska uppfattar verket. Är det här ett verk som kommer fortsätta förstärka den stereotypa bilden av “finnen”? För mig personligen är svaret ja. Men det är inte bara upp till konstnären hur verket kommer tas emot, utan ansvaret ligger även hos oss som ser på konst och vi måste ha en mer kritisk blick och ifrågasätta mer. Det är vi som i slutändan är med och formar stereotyperna lika mycket som konstnären själv. Genom att blicka tillbaka och prata öppet om fördomar som existerar på grund av händelser som inträffat förr, tror jag att man kan komma närmare en förståelse av varandra. Ett sätt att motverka stereotyper och inte se varandra som den hotfulla andre. När man väljer att porträttera ett folkslag, som i detta fall kanske inte existerar längre på samma sätt som för 400 år sedan, som i Terje Abusdals Slash & Burn, är det fortfarande viktigt att vara medveten om vilka stereotyper man återskapar.

Källförteckning

Henrik Arnstad, ”Från rasfiende till kniv-Pekka”,Aftonbladet,2017.https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/w22qA/fran-rasfiende-till-kniv-pekka

Terje Abusdal, Slash and burn, Kehrer verlag, 2018 http://www.terjeabusdal.com/slash-and-burn/.