Tingens betydelse och verkan i fotografiet
Tingen jag samlar på är olika feminina attribut för kroppen. Jag håller hårt i en parfymflaska med några få droppar kvar i sig. Ett par tunna vita strumpbyxor jag köpt på en marknad i Italien som jag aldrig använt. Flera natursvampar som jag införskaffat när jag varit vid Medelhavet. Dessa objekt skulle göra något med mig och min identitet. Om jag använde dem. Istället ligger de nerpackade. Jag tar fram dem och fotograferar dem om och om igen i olika kompositioner. Jag betraktar dem med en nästan voyeuristisk blick. I Laura Mulveys teori om the male gaze framställs kvinnan i den visuella berättelsen som det passiva objektet. Är det därför jag låter tingen ta kvinnan plats i mina bilder? Tingen är döda och slipper då möta the male gaze. De blir som ett skydd och pansar mot denna blick. Samtidigt vill jag tillhöra en värld jag aldrig riktigt träder in i. Nästan som att jag är rädd för att magin dessa ting bär för mig då släppa. Jag vill vara den som åtrås. Men inte den som iakttas. Istället åtrår jag dessa ting på håll. Jag studerar dem med min kamera. Försöker närma mig dem. Fotografierna med stilleben blir som till tidskapslar med innehåll av minnen, längtan och löften om något. Jag flyttar runt dem som marionetter i mina kompositioner. Jag kan arrangera tingen hur jag vill. Det är jag som har kontrollen. Det är jag som regisserar bilden med kameran som mitt verktyg. Tingen blir till övergångsobjekt som innesluter en trygghet och ett skydd om något.
För mig står du för ett känslotillstånd, som är fryst i tiden. Jag har fotograferat dig. Du blir då till fler lager. Du blir tvådimensionell. Jag kan tolka in dig i en värld. Du är som en bubbla, en atmosfär som om håller fast vid något jag inte kan glömma. Samtidigt som jag skaffade dig köpte jag en glittrig klänning. Klänningen har jag fortfarande kvar. Allt kändes möjligt och samtidigt skört. Jag är någon annan nu, än den jag var då. För evigt fastnaglad inom mig är känslominnet. För mig behåller du fortfarande detta universum när jag tittar på dig. Men jag vill aldrig mer vara där i det känslotillståndet. Du har även funnits med i det gråa.
Körlektioner och allt kändes ganska grått, svårt och plus min kärlekssorg. Vi var så olika jag och min körskolelärare. Jag såg allt som hände utanför bilen och spelade upp alla scenarior om vad som skulle kunna hända. Du ska ha koll på bilen så har jag koll på det som händer utanför, sa hon. Hon var allt jag inte var. Men jag tror att vi var lika gamla. Du doftar svagt av rökelse, på ett bra sätt, sa hon till mig när vi satt där i bilen. Doften påminde henne om hennes tonår. Hon sa det mer en en gång. Jag tyckte om det hon sa. För du höll ihop mig. Ett fotografi av en behållare i glas. Bärare av en hel värld, som en förnimmelse, drömsk, bräcklig och lite smutsig. Med tiden har det bildats lager av fettfläckar på ytan. Det har även klottrats ner något med en blyertspenna på papprets yta. Bilden ser ut att vara kladdig och fläckig. Det finns nästan inget kvar i den tunga lite klumpiga glasflaskan. Men dig som som jag avbildat bär på en längtan, en dröm och eufori om när jag kastade mig ut och allt gick i sönder. Dig sparar jag på. Varför, när allt gick i kras?
En hand och en kropp. Ett verktyg till kroppen som kan göra något för mig. Men den är också sin alldeles egna. En tvättsvamp är encellig varelse. Det är handen som håller eller kanske upphöjer svampen på fotografiet. Jag googlar tvättsvamp-Spongia. Mår lite illa. Du är visst skelett av ett djur. Känner mig äcklad. Samtidigt börjar tankarna rusa. Då är du en kropp. Kan var en symbol för en kropp. En kropp som jag. Kan känna att min egna kropp har samma form som en tättsvamp. Sådär oregelbunden och mjuk, som också studsar tillbaka. Den kan suga upp mycket vätska och samla vätska utan att släppa ifrån sig det den. Är som en behållare som kan bära mer än sin egen vikt. Den blir då också till en metafor för mig. Av att hålla en känslovärld inom sig och inte kunna släppa taget. Ibland känns den för mycket, den där känslovärlden. Jag är liksom för bra för att hålla fast i allt. Tänk om jag kunde krama ur den. För du är också lätt att krama ur. När du är torr är du lätt men du tar ändå samma plats. Du blir inte mindre i omkrets. Men du kan göras mindre och platt. Du är anpassningsbar. Precis som jag… Plötsligt vill jag vacuum förpacka dig och fotografera dig. Varför? Du är ju samtidigt ett liv, så det skulle vara våldsamt. Plötsligt känns du som ett helt liv jag känner ett släktskap med. Jag har använt dig innan i mina bilder. Men inte reflekterat över det. Mer än att jag tycker du är en spännande organisk form som suger upp ljus. Jag använder dig inte för det du är tänkt till. För mig är du ett väsen. Jag villl att du ska vara precis som du är.
Dig har jag har jag aldrig använt. Jag sparar på dig. Jag vill inte att du ska gå sönder. För då känns det som något i mig skulle gå i sönder. Sparar på dig till det där speciella tillfället. Till något annat än det som är nu. Kanske du är för liten för mig och skulle spricka. Då skulle jag inte ha dig kvar som du är. Kan åldern göra dig skör. Blir allt skörare när det åldras? Jag skriver in: Vad blir starkare med åldern? i sökmotorn på min dator och trycker på Enter: ”Du som är i 80-årsåldern kan öka din kondition mycket och till fördubbla din muskelstyrka.” , läser jag högst upp på min skärm. Jag smäller ihop datorn. Det känns som den vet vad jag tänker. Åldrandet av kroppen. Känner mig stel idag. Framförallt i min ländrygg. Lite muskelvärk känner jag också av. Kroppen som varit så förlåtande, värker efter vedklyvningen igår. Är det ett avstånd till det som varit som jag vill förmedla i fotografiet med dig? Benen kommer inte bli långa och slanka för att jag har dessa spetstrumbyxor undanstoppade och sparade. Men så länge jag inte försöker mig på att trä dig på mina ben finns drömmen och löftet kvar om dessa långa smärta ben.
Jag har flera förpackningar med strumbyxor. I dessa förpackningar ryms en längtan, som jag vill hålla kvar i. Det är något jag både vill och inte vill undersöka. Jag arkiverar dem. Lägger mina känslor och tankar i hur jag väljer att fotografera och presentera bilden. De blir till mina fastän jag inte använder dem. För när skulle jag ha dessa strumpbyxor i spets med en söm på mig? Det skulle nog bli en reva i dem då. Det vill jag inte. Jag vill behålla dem som dem är. Därför låter jag dem ligga i sin förpackning och jag tar varsamt fram dem när jag och använder dem som rekvisita i en bild Jag letar efter ett absurt uttryck i fotografiet. Det blir till en uppgörelse med attributen vi ska smycka våra kroppar med och anpassa oss till. Då strumpan korvar sig runt anklarna och foten inte riktigt är trädd hela vägen ut i tåspetsen.
Ibland går jag till biblioteket utan att veta vad jag ska leta efter. Jag drar ut böcker på lite måfå. Utan att tänka efter för mycket. Det blir till en upptäcksfärd bland bokhyllorna. Mer än en gång har jag fått en känslomässig käftsmäll när jag använt mig av denna metod, när jag letat efter inspiration. Ibland har jag upptäckt något helt nytt. Ibland har det blivit en påminnelse om något jag glömt och då upptäckt igen. Jag drar ut boken don´t kiss me , the art of claude cahun & marcel moore i en av bibliotekets alla hyllor. Orden don´t kiss me talar till mig. Det finns en dubbelhet i titeln för mig. Orden är både humoristiska, avståndstagande och bär på en sårbarhet. Nästan längst bak i boken finns små bilder av fotografier på Cahuns stilleben. Jag fastnar för en av bilderna. Jag ser inte riktigt de olika tingen är på bilden, då den är så liten. Men det känns som bilden innehåller ett helt universum. Jag tar en en bild på fotografiet med min mobilkamera. Under bilden står det: Portrait d’André Gide par Benjamin Peret. Två namn på två skrivande konstnärer från tiden då fotografiet togs. Jag väljer att inte undersöka vidare vad för relation eller tankar Cahun med dessa två konstnärer. Titeln till verket avslöjar att det är ett porträtt jag ser på. Ett porträtt som är gjort genom att arrangera olika objekt i en komposition. Fotografiet är nästan hundra år gammalt och litet till sin storlek, 10, 5x 8,1 cm. Bilden känns som en behållare av ett känslotillstånd för mig. Tingen på fotografiet är arrangerade kring och på en liten rund spegel med en mörk ram runt sig.På den övre delen av ramen till spegeln ligger det påfågelfjädrar och ett horn kanske ett rådjur sticker upp. Jag har svårt att vad de andra objekten föreställer. Men kanske är det snäckor och något smycke. Jag ser en prålig klocka och längst ner till höger tycker jag det ser ut som en sticka av rökelse. Cahun har valt olika döda ting får representera personerna i titel. För mig blir bilden som en öppen inbjudan till en egen värld. Där tingen i bilden bär på hemliga tecken för mig att upptäcka. Jag möter ingen blick. Min blick får vandra fritt. Kan det vara så att det känns skönt att inte vila i någon annans blick ibland?
Bibliografi
S.Ahmed, (2017). Living a feminist life. Duke University Press.
L,Caldwell, A,Joyce, Joyce, A, & Caldwell, L. (2011)Reading Winnicott (1st ed., Vol. 4).
Routledge. https://doi.org/10.4324/9780203813591
L.Downie, S.Malherbe, C.Cahun (2006) Don’t kiss me : the art of Claude Cahun and Marcel Moore, Tate
R.Rachel, and L.Mulvey. (2016) Laura Mulvey “Visual Pleasure and Narrative Cinema” (1975)
London: Afterall Books : Koenig Books.
Foam, Sara Cwynar, https://www.foam.org/artists/sara-cwynar (hämtad 250228)
The New Yorker, The Invention of “the Male Gaze” (2023) https://www.newyorker.com/books/
second-read/the-invention-of-the-male-gaze ( hämtad 241105)
Bilder
Fig. 1.Där jag var, är jag inte nu (2023) Malin Svensdotter Eriksson
Fig. 2.The Adaptable Ones (2025) Malin Svensdotter Eriksson
Fig. 3. Utan titel (2025) Malin Svensdotter Eriksson
Fig. 4 Portrait d’André Gide par Benjamin Peret (1936) Claude Cahun