Utan fråga, inget svar
Ett fotografi är som mest spännande när det tar mig någon annanstans. När bildens innehåll får mina tankar att spinna iväg och jag hamnar i ett avlägset minne. Den brittiske konstnären och författaren Victor Burgin beskriver i sin bok The End of Art Theory (1986) fotografiet som ett sätt att väcka en “vilande kunskap”. Eftersom vi inte kan bestämma vad vi redan vet kan vi inte heller styra var en bild kan ta oss. I relation till detta beskriver den amerikanske författaren Susan Sontag i sin klassiker On Photography (1977) att om en bild är ett meddelande så är det både tydligt och gåtfullt. Det traditionella fotografiet är, i olika grader, tydligt i vad det visar. Kameran bevarar ett ögonblick av det fotografen valde att rikta linsen mot, med någon form av anknytning till verkligheten. En registrering av ljus. Vi kan nästintill alltid urskilja vad fotografiet avbildar.
Att fotografera är dock en personlig ensak. En fotograf har alldeles för många val att göra för att kunna skapa en bild som är objektivt sann gentemot verkligheten. Det finns dessutom en mängd olika tekniker och tillvägagångssätt för att förvränga fotografiets relation till denna sanning. Därför är bilden skaparens personliga tolkning av verkligheten. Bilden kan dock kännas sann då den representerar vad fotografen vill säga med den. Denna känsla kan också uppnås hos betraktaren, men skillnaden är att det inte kan vara samma sanning.
Fotografiet ställer en fråga där det är upp till oss att bestämma svaret. Sontag beskriver bilden (meddelandet) som gåtfull. Det gåtfulla i en bild väljer jag att kalla för frågan. Vad frågan är går inte att säga förrän bilden är framför en. Den kan till och med variera beroende på en mängd olika faktorer, såsom var vi befinner oss i stunden och vår sinnesstämning. Eftersom vi inte kan styra vad vi vet kan vi på förhand omöjligen veta vad frågan är och, i sin tur, vad svaret kommer att vara. Precis som att bilden är fotografens personliga tolkning av verkligheten är vår tolkning av den lika personlig.
Vi ser något i bilden som påminner oss om något. Detta sker ofta omedelbart, så snabbt att det i efterhand kan vara svårt att berätta exakt vad i bilden som fångade vår uppmärksamhet. Kanske är det en person som avbildas, en plats vi känner igen eller en detalj som påminner oss om en specifik händelse. Kanske allt på samma gång? Fotografiet leder oss inåt, till våra egna tankar och minnen. Där vi hamnar är det jag kallar för svaret.
Utan fråga, inget svar. Frågan och svaret är i ett ständigt samspel, men när detta samspel saknas vänds blicken bort och bilden glöms. Vad beror detta på? Behöver vi hitta en personlig koppling till ett fotografi för att verkligen uppskatta det?
Förra hösten satte jag mig ner med Gerry Johanssons bok Sverige för första gången. Jag hade länge uppskattat hans arbete men aldrig sett hans kanske mest klassiska verk i sin helhet. Boken, som gavs ut 2005, innehåller en repetition av liknande miljöer och motiv från hela landet. På varje uppslag finns en kvadratisk bild, placerad på samma plats på den högra sidan och i samma storlek. Under bilden finns namnet på platsen där bilden är tagen. Att platsen namnges och dessutom sekvenseras i bokstavsordning (från Alberga till Övertorneå) förstärker repetitionen. Jag får intrycket av att ingen bild, och i förlängningen ingen plats, är viktigare än någon annan. Arbetet tolkar jag som en hyllning till det ordinära och det som generellt sett förbises. Fotografierna känns dessutom otroligt respektfulla i hur de är varsamt komponerade, vilket förstärker denna känsla.
Miljöerna som skildras känner jag igen, även om jag aldrig har varit på platsen där bilden är tagen. Jag ser enkla lägenhetsområden med gräsmattor och gångvägar som separerar de lådliknande husen. Ett villakvarter eller ett ensamt betonghus som sträcker sig mot himlen. Alla är vardagliga platser som liknar dem som jag har befunnit mig på under hela mitt liv. Platser vars geografiska position ofta är långt borta (detta vet jag tack vare att platsen namnges under varje bild), men vars utseende påminner om något precis runt hörnet. Johansson fångar en stillhet i sina bilder som lämnar utrymme för reflektion och väcker en känsla av tidlöshet.
Något oväntat händer när jag kommer till “F” i Johanssons alfabetiska sekvensering. En bild med titeln “Forshaga” dyker upp. Jag vet exakt var den är tagen. Det är baksidan på sporthallen i samhället där min mamma växte upp, och direkt tänker jag på huset några gator bort där min gammelmormor och gammelmorfar bodde. En plats där jag har några av mina första minnen. Jag minns hur vi brukade sitta i köket och fika med kokkaffet stående på vedspisen. Trädgården med växthuset som doftade av tomater. Bilden väcker en mängd känslor där nostalgi är den starkaste. Den blir en portal till en tid som har varit och som aldrig kommer igen.
Det intressanta är att det egentligen inte är själva fotografiet i sig som är spännande. Det är istället vad det representerar. Den så ofta noga uttänkta kompositionen i Johanssons verk, där allt känns perfekt balanserat och organiserat, saknas. Som en jämförelse kan man se bilden från Staffanstorp, där varje liten detalj känns komponerad med kirurgisk precision. Raden av hus, med alla dess vertikala och horisontella linjer, i kontrast mot den dramatiska himlen skapar en harmoni. Jag stannar i bilden och fastnar för dess fotografiska perfektion. Ett tillfredsställande svar på bildens fråga, men inte alls med samma känslomässiga tyngd som bilden från Forshaga.
Känslan jag fick när jag upptäckte bilden på sporthallen har etsat sig fast i mig. Som jag nämner i inledningen är ett fotografi som mest spännande när det tar mig någon annanstans, och denna bild gör precis det. En avsaknad av fotografisk perfektion spelar här ingen roll när jag har det optimala svaret på bildens fråga.
Men hur fungerar det med mina egna fotografier? Eftersom jag har tagit bilden är det jag själv som ställer frågan. Därav har jag också svaret. Mina egna fotografier är alltid förankrade i verkligheten, och det blir därför svårt för bilden att representera, i olika hög grad, något annat än det den visuellt gestaltar. Som ett exempel har jag inkluderat en bild som visar en man som ligger ner på en strand med armarna utsträckta. I bakgrunden övergår stranden i vatten, och bortom det, i horisonten, reser sig flera höghus. Jag vet vad som hände innan och efter att jag aktiverade slutaren. Bilden transporterar mig tillbaka till platsen den där sommardagen. Den påminner mig om hur solen stekte och hur platsen doftade.
Någon vecka senare framkallade jag filmen och gjorde en förstoring. Vad som följde sedan var kanske det största valet, det vill säga att visa just den bilden och inte de andra bilderna jag tog strax innan och efter. Med dessa minnen och dessutom alla val vill jag argumentera för att det knappt (om ens ytterst sällan) finns någon mystik i den egna bilden. Det går inte att fråga något man redan vet. Mitt svar på fotografiets fråga uppstod i samband med att bilden togs. Detta tror jag leder till att det är så lätt att känna tvivel kring (eller till och med avfärda) ens eget arbete. Frågan och svaret är så tätt sammanknutna att deras dynamik inte kan arbeta mot varandra.
Jag kan inte göra något annat än att anta att mina bilder kan ställa frågor till betraktaren, precis som andras bilder ställer frågor till mig. Vilka frågor min bild ställer och hur betraktaren i sin tur svarar är dock inget jag kan veta på förhand. Precis som att Gerry förmodligen inte tänkte att hans bild från Forshaga skulle få någon att tänka på fika och nykokt kaffe drygt 20 år senare.
Ett fotografi kan aldrig bestämma vad jag kommer att se i det. Är det vad det rent visuellt skildrar som är intressant, eller är det vad det får mig att tänka på? Detta är något som är subjektivt och ständigt varierar från bild till bild, från dag till dag. “We cannot choose what we know”, skriver Burgin, och det är precis detta som leder till att en bild kan ta mig till en faktisk plats. Den tar en verklig skepnad och blir en känsla, ett minne av en person, en doft eller ett ljud. En annan stannar kvar i sin ursprungliga form, en tvådimensionell registrering av ljus begränsad inom sina fyra hörn. Allt högst individuellt. En bild kan försöka leda mig i en specifik riktning, men det går inte att säga på förhand hur jag kommer att svara. Det är denna ovisshet som gör fotografi så spännande.
Bibliografi
Adams, Robert. Beauty in Photography: Essays in Defense of Traditional Values. Aperture, 1981.
Adams, Robert. Why People Photograph. Aperture, 1994.
Burgin, Victor. The End of Art Theory. Humanities Press, 4 uppl. 1989.
Johansson, Gerry. Sverige. Byggförlaget, 2005.
Sontag, Susan. On Photography. Penguin Books, 5 uppl. 2008.