Var kontemplerar vi allvaret?
Sommaren 2019 sitter jag på en hård träbänk i ett mörkt kapell i nordöstra Italien. Kapellet tillhör San Luca benediktinkloster och jag har rest hit för att bo, arbeta och vila under några veckor. Ute bränner stark kvällssol mot stenbyggnaderna, luften dallrar över kullerstensgränderna, men inom kapellets 1400-talsväggar är det svalt. Varje kväll innan middagen samlas vi här för en stund av bön och sång. Jag sjunger med i psalmer på italienska och latin trots att jag inte kan något av språken. Melodin är repetitiv och enkel. Jag förstår inte vad vi sjunger och min blick och tanke vandrar ut i rummet och in i mig själv på samma gång. Nedåtböjda, allvarliga kvinnoansikten sjungandes med både spröda och kraftfulla röster. En bukett med stora vita liljor vid altarbordets fot. På väggarna målningar från 1300-talet, bevarade och restaurerade efter flera jordbävningar. Ett mindre kors med en kristusgestalt hänger på höger sida kyrkokoret. Min blick fastnar där. Jag sjunger med blicken fäst på korset. Kristusfiguren har ansiktet nedvänt, kroppen är senig och tunn. Ceremonin avslutas och nunnorna tågar ut i grupp, en och en nigandes framför altaret, tecknades korstecken över bröstet och pannan. De försvinner tysta ut bakom altaret och kvar blir jag, i det lilla kapellet där luften fortfarande är i rörelse på något vis men ljuden tystnat. Jag går ut på den heta gatan, blinkar mot solen och märker att på insidan av mina ögonlock hänger bilden av korset kvar, som en inverterad solkatt. Det har fastnat och avtecknar sig som en skuggsymbol som jag plötsligt inser att jag ser överallt.
Uppvuxen med föräldrar i Svenska kyrkan och Missionskyrkan har bilden av Jesus på korset alltid funnits med, men aldrig har jag väl riktigt förstått vad det är jag ser när jag tittar på denna bild. Hur kan jag hela mitt liv ha mött denna scen, i dess olika skepnader, men aldrig förstått hur våldsam den är? Plötsligt inser jag att det som nunnorna och all världens kristna samlas runt är en bild av en brutal avrättning. Det är en bild som ingår i en dramaturgi av offer, återuppståndelse och nåd, en central scen inom kristen teologi. Kanske mildras dess våld något av detta ombyggande narrativ. Samtidigt är bilden fastfryst i sitt allra mest brutala, våldsamma ögonblick, upphöjt placerad över altaret. Kyrkorummet, som ska vara ett fridfullt rum, är centrerat runt en blodig avrättning – vad betyder det?
Jesus korsfästelse finns återgiven i tusentals bilder ända från början av den kristna tideräkningen till i dag. Korset som symbol återfinns dinglande längst fram i människors bilrutor, runt människors halsar, som plastsouvenirer i sydeuropeiska 1 euros-butiker, i altare vid olycksdrabbade vägkurvor och över gravar där människor gör sin sista vila. Det är nästan omöjligt att undgå denna symbol. Den skulle kunna sägas vara en av våra äldsta reproducerade bilder, långt innan bildflöden kommit att ta över våra liv som identitetsbyggande, kommunicerande material inbakat i allt som omger oss. Är det på grund av denna massreproduktion som jag haft svårt att se bildens egentliga innehåll? Har jag tittat på den så många gånger att den till slut försvunnit? Eller har det kanske också att göra med bildens historiska referenser, att korset som avrättningsmetod för mig är främmande. Jag bär inte med mig några samtida bilder av korsfästelser (sån tur är!) där detta historiska ansikte ersatts av en nutida människa motsvarande mig själv. Tidstypiska måleriska och skulpturala uttryck lägger sig som ett hölje över motivet och påverkar säker också min förmåga till inlevelse. Jag fantiserar; om bilden av korsfästelsen, mot all logik, hade kunnat bevaras och dokumenterats av en mobilkamera, hade den inte då varit helt outhärdlig att titta på? Jag föreställer mig mobilkamerans raster, oskärpan av en skärrad hand, kroppen apatiskt hängande mot korsets träpåle, spikar genom händer, sticksår i bröstkorg. Verkligt kött och blod. Jag föreställer mig bilden av korset ersatt av en elektrisk stol avporträtterad över kyrkans altare, ett mer samtida avrättningsverktyg. Människor i bänkar med blickarna vända mot denna centrala bild. Hur skulle vi uppleva den? Hur våldsam skulle den vara för oss?
Jag kommer att tänka på samtida mediala bilder vars innehåll på samma vis gestaltar mänskligt våld och lidande. Någonting med människans psyke verkar vara konstruerat på ett sådant sätt att vi dras åt att titta just ditåt. Ju mer våld som utlovas bakom en rubrik, desto högre click rate? Vad är det vi söker i dessa bilder?
”Our society is blind. We have lost our ability to be affected by imagery.”[1] hävdar konstnären och fotografen Alfredo Jaar. Stämmer det? Jag minns gånger när jag tagit del av nyhetsrapporteringar från krig och katastrofer. Middag framför nyhetsprogram på tv där en voice-over beskrivit de politiska och blodiga skeendena i Syrien, Irak, Kongo. Människor som flyr på gatorna, gråter med mikrofoner riktade mot sig, bärandes sina barn i famnarna. De finns med där som kroppar med brinnande, skrikande vittnesmål rakt in i kameran. Jag tittar och fortsätter äta. Jag klarar av det, maten fastnar inte i strupen, kroppen darrar inte, jag kan hålla blicken kvar i tv-skärmen. Borde det egentligen inte vara helt osannolikt att jag kan det? I efterhand kan jag tänka att någonting i dessa bilder har gjort mig känslomässigt blind. På samma sätt som inför korsfästelsen verkar jag inte förstå vad de betyder. Deras verkliga brutalitet går mig förbi.
Men det finns också gånger när jag ser och känner så starkt att det nästan tar över allt. När högerextreme terroristen Anders Behring Breivik skjuter 69 ungdomar till döds på Utøya vill min syster livestreama nyhetsrapporteringar från ön. Hon behöver titta för att förstå säger hon. Jag klarar inte ens av att höra ljudet från nyhetssändningarna genom ett intilliggande rum och måste gå därifrån. Även tidigare: som 17-åring försjunker jag helt i rapporteringar från tsunamin i Indiska oceanen. Som 11-åring läser jag allt jag kommer över från diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg. Dessa händelser berör mig på djupet och jag är för ung för att förstå att jag kanske egentligen aktivt behöver avskärma mig från dem. Känslan av dem sitter kvar i mig i säkert mer än ett år. Som om det vore trauman jag nästan upplevt själv.
Dessa exempel på egna personliga möten med mediala bilder blottar på många vis mina egna begränsningar. Aleppos sandfärgade hus, små gummibåtar på ett kallt Medelhav, explosioner och vapen i Kongo-Kinshasa – platser och situationer utspelade i en verklighet långt bort från mig. Jag har aldrig varit där. Det är svårt för mig att förstå vad dessa bilder och berättelser betyder. Och samtidigt i obekväm kontrast: Breivik, Göteborgsbranden, tsunamin – med mer direkta geografiska, kontextuella kopplingar till mig själv. Är det alltså omöjligt för oss att förstå en annan människa, känna hennes lidande, om vi inte kan skymta delar av vår egen spegelbild i hennes kropp och plats i världen? Susan Sontag skriver i Att se andras lidande”Ju mer avlägsen eller exotisk en plats är, desto troligare är det att vi får se de döda och döende rakt framifrån.”[2] Det vill säga distansen till ”det främmande” omöjliggör empati och igenkänning. Jag skäms på något vis så mycket över denna begränsning. Det finns en hel rad frustrationer och problematiker här. Om vi alltid står inför att se och känna för mycket eller att se och känna för lite; att bära en outhärdlig tyngd eller att vara ignoranta – var ska vi då göra av oss själva? Vad gör det med vår förmåga att agera etiskt och politiskt i den här världen?
Franciskanmunken och författaren Richard Rohr skriver: ”Contemplation is the end of all loneliness because it erases the separateness between the seer and the seen”.[3] Han belyser kontemplationen som ett sätt att röja avståndet mellan människor – mellan betraktare och motiv, mellan mig, dig, ”den andre”. Jag föreställer mig ett existentiellt kontemplativt betraktande av omvärlden som något som raserar ett distanserat förhållningssätt till andra platser, människor och tidsepoker. Hur exakt denna kontemplation utövas är samtidigt svårt att sätta fingret på. Den skulle kunna ta plats i olika former och i olika typer av rum och skulle nog kunna bli en hel text i sig själv. Men kanske var det vad som hände när jag omgiven av nunnorna i San Luca (med kontemplationen som klosterlivets själva fundament) för första gången slogs av korsfästelsens brutalitet. Jag föreställer mig att en kontemplativ praktik ger plats för insikter utöver våra identitetspolitiska förutsättningar och begränsningar. Inom religiösa sammanhang utövas denna kontemplation genom ceremonier där den egna kroppen, rösten och rummet involveras. Påsken är till exempel, genom dramaturgi, liturgi och fasta, ett ceremoniellt förkroppsligande av berättelsen om korsfästelsen. I nattvarden går man till och med så långt som att likställa bröd och vin med Jesus kropp och blod. Deltagarna ”blir del” av Jesus kropp. Hans lidande blir människans lidande och människans lidande blir hans. Det är förmodligen en väldigt stark bild för de som tror på den. Också eftersom det i den teologiska beskrivningen handlar om bärandet av mänsklighetens hela skuld och straff. Dessa ceremonier är allvarliga försök att leva sig in i en bild som egentligen borde vara nästintill omöjlig att känna igen sig själv i.
Att människan ständigt vänder sig mot att titta mot lidande verkar nästan vara ett slags grundläggande behov. Kyrkorummets centrering kring korsfästelsen/avrättningen och människans mediala och populärkulturella dragning mot det våldsamma understryker detta. För mig blir det viktigt att förstå var vi ges plats att begrunda detta lidande som någonting existentiellt och universellt. Att bearbeta det existentiella faktum att livet i sig självt innehåller lidande och att lära sig leva med det. Att acceptera detta lidande som något som gäller lika mycket mig själv som dig och ”den andre”. Kanske kan man säga att ceremonierna runt bilden av korsfästelsen har varit just sådana platser – ytor för kontemplation över en brännpunkt där flera grundläggande, mänskliga teman sammanstrålar. Jag föreställer mig att vi idag, i ett sekulärt Sverige, till viss del saknar etablerade utrymmen för likande existentiell kontemplation. Är det kanske till och med så att den enda relationen till mänskligt lidande, förutom den självupplevda, är den mediala? Kan man gå så långt som att säga att samtidens ”kors” är den våldsamma nyhetsbilden? Men nyhetsbilden saknar trygga punkter att vila sin egen kropp och upplevelse mot. Istället flimrar de brutalt och snabbt mot våra ögon på sätt som antingen skrämmer oss och bränner sig fast på näthinnan för alltid, eller förblindar oss och får oss att glömma dem direkt.
Jag ser allt fler fotografiska praktiker centrerade just runt mediala bilder av lidande i försök att rucka på ramarna för vårt sätt att se. De uppmuntrar ett medvetet betraktande där vi tillåts både förfäras och bejaka. De ger plats för komplexa, nyanserade världsbilder. Exempel på detta är till exempel 2020 års Hasselbladspristagare Alfredo Jaar, som arbetar med hur omvärldens våld visualiseras och når oss genom fotografi. I verket The Silence of Nduwayezu (1992) visas en miljon diabilder intill ett ljusbord. Bilderna innehåller alla samma par ögon – blicken hos ett barn som sett sina föräldrar mördas. Verket vänder sig alltså inte mot att porträttera själva våldet utan tvingar oss istället att gång på gång möta blicken hos den som blivit djupt traumatiserad av det. Kanske kan man säga att The Silence of Nduwayezu använder sig av en slags censur av den fotografiska bilden för att skapa empati. Genom att skala bort alla detaljer som förfrämligar oss inför motivet och istället låta oss möta det vi kan känna igen oss själva i – blicken som ser – ögonen. Verket blir ett exempel på hur avståendet mellan betraktare och betraktad raseras. Andra samtida konstnärer som Adam Broomberg & Oliver Chanarin, Bouchra Khalili och Christian Boltanski intresserar sig på liknande vis för fotografiska representationer av mänskligt våld och lidande. Det verkar som om den samtida fotografin tagit på sitt ansvar att bearbeta dessa teman. Nästan som om fotografiet i sig självt står i skuld att göra det. Kanske kan man tänka på dessa fotografiska praktiker som kontemplativa ytor vid sidan av de religiösa rummen. När de fungerar som bäst, väcker de upp oss från vardagslivets tristess och stress, skakar om oss på djupet men fångar också upp oss i vår existentiella begrundan. I en samtid definierad av hastighet och produktivitet, där vi aldrig riktigt hinner stanna upp och känna efter, vill jag tro att både konstnärliga och religiösa praktiker möjliggör ett betraktande där vi möter oss själva i den andre utan rädsla.
Källförteckning:
Jaar, Alfredo. The New York Times, A Language of Light Amid Darkness, Nancy Princenthal. https://www.nytimes.com/2002/10/20/arts/art-architecture-a-language-of-light-amid-darkness.html (Hämtad 2020.04.13)
Rohr, Richard. Mysticism: Week 1: Hildegard of Bingen. https://cac.org/hildegard-of-bingen-2017-09-27/ (Hämtat 14.11.19)
Sontag, Susan. Att se andras lidande. Brombergs förlag, 2003.
[1] Alfredo Jaar. The New York Times, A Language of Light Amid Darkness, Nancy Princenthal. https://www.nytimes.com/2002/10/20/arts/art-architecture-a-language-of-light-amid-darkness.html
[2] Susan Sontag. Att se andras lidande. Brombergs förlag, 2003. Sid. 77
[3] Richard Rohr. Mysticism: Week 1: Hildegard of Bingen. https://cac.org/hildegard-of-bingen-2017-09-27/
Bildförteckning
Mathilda Frykberg, God is the source of light in all luminous objects, 2019