Som känslan av regn på en redan dyblöt kropp
Som smaken av salt rinnande ned från kind mot haka
Det som får en att känna
Konstvärk
Sensommaren 2016 gick runt näst intill ensam på utställningen Fotografier utom sigpå Strandverket Konsthall. Den visade bilder av Lars Tunbjörk från åren 1956 till 2015. Jag minns att jag funderade över galleriets tillgänglighet och rummet som aktör. Två år senare besökte jag en annan samlingsutställning av Tunbjörk som hette Tunbjörkslandet – Blicken från sidanpå Fotografiska i Stockholm. Det som slog mig vid båda besöken var närvaron av det rumsliga. Rummens agens. Det som färgar betraktarens blick. Att fotografi är mer än det som hänger på väggen. Rummet som aktör påverkar fotografiets innehåll och seendet förvandlas till känslor. En fråga som väcks är hur upplevelsen av fotografi påverkas i ett vitt galleri jämfört med ett icke stereotypt galleri.
En lång bilfärd avslutas med en färjetur ut till den lilla Marstrandsön där Carlstens fästning huserar. Vågskvalp mot båtskrov byts ut mot beklädda fötter som ljuder då de når grus, asfalt och kullersten. Det blåser friskt och luktar tång. Solen värmer mitt ansikte när jag stannar till för att lokalisera mig. Jag blickar upp motfästningen.Måsarna skriker ikapp medan människor rör på sig åt olika håll. Ett sensommarlugn trots mängden besökare verkar ha nått ön denna sista helg i september. Jag sänker huvudet men istället för att följa kullerstensgränderna uppåt viker jag direkt av mot vänster, i riktning mot söder, då fästningen inte är mitt slutmål idag. Jag knatar hurtigt på. Denna korta tur leder längst med vattnet förbi pittoreska trähus, fullsatta uteserveringar och slutligen till fortifikationen där Strandverket Konsthall håller till.
Innanför galleriets väggar närvarar en tystnad som får mig att fokusera och gallerirummets borgkaraktär, med sitt naturliga ljusinsläpp, vaggar in mig i en känsla av semesterlugn. Rummen på övre plan, där utställningen hänger, är inte klassiskt vitmålade som på bottenplan. De tegelprydda väggarna som omsluter Tunbjörks verk suddas snabbt ut då jag går runt och betraktar ramarnas innehåll. Trots väggarnas karaktär upplevs dem inte överskuggande. Tvärt om. Teglet ger fotografierna en djupare inramning. Är detta en sinnesstämning jag inte upplevt innan i ett galleri? Avväpnar dess tegelprydda väggar mitt sinne så att jag som betraktare inte känner mig som en oinbjuden gäst trots att resan hit skapat en känsla av obehörighet? Får tegelväggarna mig som besökare att betrakta fotografierna i rummet utan krav? Till skillnad från hur klassiska galleriväggar ibland får mig att känna när jag upplever konst i vitmålade rum. Tolkningstvång? Den känslan närvarar inte då jag betraktar fotografierna här inne.
Vid vissa tillfällen kan jag uppleva att vita väggar vill påminna mig om att jag bör kunna tolka vad jag ser, eller försöka förstå och förklara det jag betraktar. Att det emellanåt kan upplevas som ett rum jag inte har full access till. Den närmaste liknelsen jag kommer att tänka på är känslan av att sitta i en steril sjukhusmiljö. En miljö som för mig inte inger ett lugn utan snarare förstärker en ångestnerv. Vita väggar i ett galleri kan stärka känslan i mig att betraktandet av konst bör följa en mall. Precis som när en får anvisningar av en läkare. Den strama vitheten som ramar in det klassiska gallerirummet sätter konsten i ett sammanhang som får mig att reflektera över om konst kräver en diskurs. Behöver konst ta plats i ett visst rum för att upphöjas och tolkas ”rätt”? Besökaren färgas av miljön i rummet och därför, även om de vita klassiska galleriväggarna kan upplevas som att dem steriliserar konsten, fyller den vita färgen ofta en funktion genom att försöka skala bort andra intryck. Den vita färgen påverkar på andra sätt och rummet spelar en roll med sitt inflytande. Dess agens påverkar.
Personligen tolkar jag Tunbjörks fotografier som om de alltid har något mer att säga än vad jag ser i bilden. Det finns fler lager. Hans kritiska blick granskar omvärlden. En humor genomsyrar allvaret, eller är det tvärt om? Jag upplever en tvist i mina tankar kring att dessa fotografier hängts ute på Marstrandsön och funderingar kring konstens tillgänglighet ger sig till känna. Samtidigt blir upplevelsen humoristiskt på grund av att fotografierna ställs ut här. Som att valet av plats vill poängtera komplexiteten kring den andre och vara samhällskritisk. Under turen tillbaks mot fastlandet ser jag i princip enbart Tunbjörkska utsnitt. Tankar väcks i mitt huvud om konst är till för alla, om konsten arbetar med frågor om tillgänglighet och om även jag som konstnär bidrar till dess otillgänglighet.
När jag försöker minnas mitt besök på Fotografiska, som ställde ut Tunbjörks fotografier hösten 2018, så kommer inte samma semesterlugn till mig. Det kan ha berott på stämningen den dagen. Det var bitande kallt, lönehelg och storstadspulsen hetsade på mina småstadsben. Väl inne i galleriet inbillade jag mig Tunbjörks närvaro likt en skugga över alstren. Berodde detta på att denna utställning innehöll fler verk än den på Strandverket? Det jag kommer ihåg är hur jag under besöket reagerade på att de valt att spela bakgrundsmusik som inte hörde till utställningen. Musiken distraherade mig gång på gång. Den var inte av obehag men bröt min koncentration i vad jag var här för att göra. Jag kände väl igen sångrösterna och varken Nick Cave, Tom Waits, Johnny Cash, Patti Smith eller Neil Youngs röster eller texter är sådana som svävar förbi obemärkt. Ni kan själva tänka er in i hur det är att betrakta uttrycksfulla fotografier ihop med stark målerisk musik. Jag antar att musikpåslaget är där för att skapa en typ av mingelkänsla men jag uppskattar det inte – inte i detta rum.
Jag reflekterar kring val av utställningslokal. Å ena sidan ger Fotografiska en liknande upplevelse som den på Strandverket. Lokalens placering och estetik flirtar lite ironiskt, precis som Strandverkets omgivning, med Tunjörks kritiska blick. Å andra sidan, eftersom Tunbjörk är död, går det inte att undgå att fundera kring om han skulle ha valt att ställa ut sina fotografier i den här typen av galleri eller inte.
Under båda galleribesöken slår det mig att det finns en poäng i att erbjuda fler sittplatser i utställningsrummet just för att det händer mycket i huvudet under en betraktelse. Fotografiskas byggnad är enorm och jag slås av mängden människor som ryms i rummen samtidigt. På Strandverket var vi nästintill ensamma, här orkar jag inte ens räkna antalet besökare. Fotografiska är klassiskt vitt och utan ljusinsläpp. Fotografierna är spotlight-belysta och har mestadels hängts i ögonhöjd. Det står någon stol precis vid ingången till utställningsrummet samt en bänk längre in i lokalen. Jag slår mig ned för att pausa och betraktar folk som betraktar fotografier på människor med olika poser och kroppsställningar. Jag skrattar till, för jag upplever hur besökarna på något vis blir en förlängning av innehållen i fotografierna på väggarna. Om tanken med sittplatsen här är till för att bjuda in besökaren att slå sig ned och betrakta folk i utställningen, upplevs även rummet som en inramning av det som sker just i denna stund. Nästan som ett typisk Tunbjörksaktigt utsnitt. En betraktelse av verkligheten med humor och allvar. Sittpausen blev värdefull för mig och gav betraktelsen tid att mogna och gro. Den gav betraktelsen och konstverken mervärde. För i verk som Lars Tunbjörks, där det dokumentära är i fokus, finns det fler lager som hjärnan, ögat och hjärtat, ja alla sinnen, behöver ta in.
Blicken som det gärna pratas om i den fotografiska världen blir än tydligare inne i galleriet. Det skapas en meta-upplevelse av seendet och som besökare kan en få ut mer av att pausa på plats och faktiskt hinna fundera över just blicken och dess närvaro. Det är mer än fotografiet på väggen som delar upp upplevelsen och färgar den, positivt som negativt. Rummet är en inramning av betraktarens ”nu”. Upplevelsen blir som fotografiet, ett utsnitt som just ramat in sin värld. Inget existerar utanför dessa ramar, inte för blicken. Det som existerar finns i hjärnan. Intrycket av det rumsliga blir en del av verket då rummet blir en konstellation av allt som ryms där i. Fotografiet kan vara beroende av gallerirummet om till exempel fotografen önskar att det skall läsas på ett visst sätt, och rummet är en viktig och aktiv aktör i läsningen av fotografi.
När jag reflekterar upplevelsen av olika platser att betrakta fotografi på kan jag inte säga att det klassiska galleriet skulle vara bättre än något annat. Snarare är min insikt att det är rummets aktörer som påverkar upplevelsen. Dess agens närvarar alltid. Det påverkar betraktaren och kommer alltid att skapa en upplevelse av ytterst personlig karaktär. En upplevelse går inte att kontrollera fullt ut in när vi tittar på fotografi, och det är väl det som är tjusningen oavsett hur rummet är utformat. Det finns en viss kontext som inte går att bortse från, som influerar på ett eller annat sätt. Rummet som inramning är en aktör i sig där betraktarens läsning av fotografiet påverkas utifrån vad både hen och fotografiet omges av, rummets agens, men även ur betraktarens tidigare erfarenheter. På grund av sin agens kan gallerirummet kräva en viss förkunskap av besökaren för att hen skall kunna avläsa verket på ett ”korrekt” sätt – trots att det inte finns ett facit på vad som är rätt eller fel. Samtidigt uppskattas spänningen som sker då konst flyttas ur sitt habitat eller läses av på ett icke ”korrekt” sätt. Konst förändras och verkar. Värker. Som verkande rum. Som verkande konstverk. Som värkande verk.