Vilken roll spelar fotografi i gestaltningen av personliga minnen och frånvaro?

Text: Amanda Soeiro Nentis

En före detta lärare berättade en gång för mig att han i ung ålder varit med om en olycka som raderade hela hans minne. När han vaknade upp fanns inget kvar, han mindes varken sin familj eller sig själv och var tvungen att lära sig allt på nytt. När jag en dag visade upp mina arkivbilder inför ett projekt, nämnde han att han inte hade något liknande att falla tillbaka på. Inga fotografier, inga konkreta spår av det liv han en gång levde. Han visste att han hade haft en barndom, en familj, men utan bilder fanns inget att påminna honom. Jag minns hur jag tänkte: Vem är jag då, om det inte finns några bevis på att jag funnits?

Efter det mötet började jag se på mina familjealbum med en ny blick, inte bara som bilder av det förflutna, utan som avgörande fragment av min existens, som bevis på att min far, min familj och jag själv har funnits, älskat och levt. Vem existerar och när existerar de och hur fångar man isåfall detta i bild? 

Min far dog när jag var liten flicka och hans bortgång har präglat mitt konstnärskap mer än något annat. Konsten har för mig fungerat som en sorgeprocess, ett sätt att gestalta och solidifiera frånvaro. Fotografi är i sig ett medium som fångar det förflutna och håller det kvar i nuet. Ett fotografi blir ett bevis på att något eller någon existerade, men också en påminnelse om att ögonblicket aldrig kan återvända. 

I Det ljusa rummet: tankar om fotografiet skriver Roland Barthes om hur ett fotografi av hans mor inte bara är en bild av henne, utan också en påminnelse om hennes frånvaro. Han skriver om den sårbara och smärtsamma aspekten i att se någon älskad bevarad i en bild, där närvaron känns tydlig men samtidigt förstärks insikten om att personen inte längre är där. Denna tankegång resonerar starkt i mitt eget arbete. Genom att arbeta med arkivbilder av min far skapas en dialog mellan det förflutna och nuet, mellan det faktiska och det imaginära. Bilderna fungerar som broar till min egen barndom, men också som projektioner av en relation som aldrig fick en tydlig avslutning. Jag använder mig utan arkiv som en minnesbank, dit går jag när jag börjar känna att jag tappar kontrollen över mina minnen, att de antingen flyter bort helt eller går ihop till gegga. Jag känner en djup tacksamhet över att ha dessa bilder att arbeta med, det är långt ifrån alla som haft tillgång till en kamera och möjligheten att bevara sina minnen.

Många konstnärer fotograferar/dokumenterar/skildrar sina egna familjer, både som ett sätt att förstå sin historia och som en metod för att bearbeta trauman. Richard Billinghams Ray’s a Laugh, och är ett högst personligt arbete. Boken är en dokumentation av Billinghams arbetarklassföräldrar Liz och Ray och består av bilder tagna i deras trånga lägenhet i England. Billinghams bilder förser en ofiltrerad blick på familjens vardagsliv, deras kamp med fattigdom, och missbruk. Han fångar ögonblick av frustration, ömhet, humor och uppmärksammar föräldrars ihärdighet. Istället för att enbart fokusera på de destruktiva effekterna, syftar Billinghams skildring till en humaniserad och icke-dömande blick på sin fars missbruk, och betonar hans fars sårbarhet och tysta isolering.

Erika Larssons avhandling Att se empatiskt: Om känslomässig och intellektuell förståelse i estetiska möten  utreder hon hur empati kan spela en stor roll i sammankomsten av betraktare och konstverk. Larsson diskuterar hur man kan gå tillväga att granska ett verk, Larsson menar att man genom empati kan väcka både känslomässig och intellektuell förståelse, och hur betraktaren då kan engageras djupare i verket. Hon menar att det inte enbart räcker att se på konst men en blick, (intellektuell eller empatisk) utan att det handlar om att skapa en balans mellan emotionellt deltagande och intellektuell distans.

Konst som handlar om familj blir ofta en bro mellan det personliga och det kollektiva. Även om utgångspunkten är individuell, en specifik far, en särskild förlust, så kan betraktaren spegla sig i berättelsen och finna sina egna erfarenheter i den genom empati. Familjerelationer är komplexa, de formar oss både genom närvaro och genom frånvaro. I mitt arbete försöker jag gestalta just detta, hur någon som är borta ändå kan vara en av de mest närvarande personerna i ens liv, hur minnen kan vara lika levande som materiella ting, och hur konsten kan bli en plats där familjen fortsätter att existera på nya sätt.

Om kärleken finns kvar, gör personen det också? Min mamma och andra familjemedlemmar sa alltid de typiska fraserna när jag var liten efter min pappas bortgång: “Han kommer alltid att vara med dig” eller “Han lever vidare här” och pekade på mitt hjärta. Men är det allt han är nu? En känsla och ett sakta bleknande minne, eller kan det vara så att han är vattnet, katten, solen och alla de andra sakerna omkring mig? I mitt projekt tar jag avstamp i dessa frågor och ställer mig själv den förbryllande frågan: “Om min pappa finns, var skulle han leta efter mig?” eller snarare “Var dröjer han sig kvar?” Jag har genom dessa tankar fotat tillfällen som präglas av känslor av tystnad, längtan och väntan. Krusningar på sjön efter att en sten har plaskat, en sömnig katt på väg till drömlandet eller början av ett fotsteg. Kanske att pappa då existerar där, i de stunderna. 

Bilderna är ett av två perspektiv till min gestaltning av närvaro. Det andra är en mer exakt läsning av ordet. Genom att arbeta i skulpturala gravstenar vill jag skapa en plats där minnet får en konkret och fysisk form och inte bara är en öppen tolkning. Dessa gravstenar blir då som en förkroppsligad närvaro, där min pappa blir mer än en känsla av närvaro utan som något taktil som går att röra vid. Arkivbilderna som integreras i stenarna blir som gripbara minnen en fast punkt i rummet där alla kan enas och vittna om hans existens för att där sitter hans bild på  stenen och ingen kan argumentera annat än att han har funnits där och då bilden togs.  

Jag ser fotografi som en paradox där det tekniska kan tillåta det mänskliga att ta plats. Det är en metod som tillåter oss att besvara existentiella frågor och utmanande känslor som är svåra att greppa tag i. Jag vill med min konst tillföra en plats för empati och fundering över vad det menas med att bära på kännedomen att någon inte längre existerar på samma sätt som dom en gång gjort.

 

 

Referenser –

Barthes, Roland. Det ljusa rummet: tankar om fotografiet, Alfabeta (1986, eller 2006).

Billingham, Richard. Ray’s A Laugh. Scalo, 1997. 

Larsson, E. (2013). Att se empatiskt: Om känslomässig och intellektuell förståelse i estetiska möten.