Visst var farmor en blomma?

Text: Isak Uitto

Fotografiet Two Callas, av den amerikanska fotografen Imogen Cunningham, drabbade mig hårt första gången jag såg det. I bilden finns två vita kallor avbildade. De är placerade så att pistillerna är riktade mot kameran och så att blommorna är centrerade i bildrutan. De övriga bladen, de som inte tillhör blomman, utgör bakgrunden i bilden och ramar in de vita kronbladen.

Det finns egentligen inget säreget med fotografiet. Inget element som vid första anblick kastar sig emot mig och griper tag. Ingen direkt beståndsdel som omedelbart påverkar min läsning av bilden. Det som drabbar mig är i stället den naturliga och på något sätt självklara skönheten. En skönhet som är långt ifrån ytlig eller fåfäng. Den besitter ett vemod, en skörhet, en varsamhet, ett omhändertagande och en form av tröst. Two Callas är ett av de vackraste fotografierna jag sett. Jag vill aldrig att denna skönhet ska försvinna, men vet mycket väl att dessa två blommar har vissnat för snart hundra år sedan. Det är en sorglig insikt som får mig att tänka på alla tings förgänglighet, att allt vackert kommer försvinna, att det som är idag kommer vara borta imorgon och jag tänker på min farmor. För visst var farmor en blomma?

När min farmor dog försökte jag ivrigt och forcerat gestalta händelsen genom fotografi. Hur det är att bevittna en nära anhörigs bortgång är svårt att förklara. Alla dör, men den vetskapen underlättar egentligen inte för en förståelse inför döden. Jag minns dödsögonblicket som oerhört våldsamt och kroppsligt, men på samma gång vackert och stilla. Snabbt insåg jag att jag var tvungen att bearbeta denna händelse. Jag fotograferade allt som på ett eller annat vis hade en personlig koppling till farmor: lägenheten hon bott i, farfar som blev ensam kvar, hennes före detta ägodelar. 

Det var inte förrän jag försökte återskapa farmors dödsögonblick genom iscensatt studiofotografi som jag hittade något som klarade av att gestalta det jag hade upplevt. När jag iakttog resultatet i form av objektkompositioner kunde jag återuppleva det jag kände då jag satt bredvid min döende och sedan döda farmor. Stillebenfotografierna bestående av livlösa objekt kändes mer verkliga och kommunicerad något annat än de fotografier jag tog av min farfar, lägenheten de delat eller av farmor när hon fortfarande var vid liv. Insikten av objektens förmåga till berättande var svindlande. 

Dessa stilleben bestod av objekt som för mig påminde om farmors dödsögonblick. Vita lakan, nylonstrumpbyxor, plastblommor och djurben var de föremål som då pratade samma språk som den scen jag upplevt. Inget av dessa objekt var närvarande när hon dog, men de lyckades ändå att uppdaga samma känslor i mig. Det var en lustfylld upplevelse då jag arbetade hastigt och instinktivt i det mörka och privata rummet som var fotostudion. Det snabba arbetet möjliggjordes av tidigare, försiktiga och mer grundläggande arbetstillfällen. Det var som om att jag i studion arrangerade flertalet post-mortem bilder då jag med mina händer skapade dessa kompositioner av ting. Jag gav mig själv tillåtelse att med enkla medel förgäves försöka ta på farmor igen.

Att vissa bilder klarar av att förmedla ett budskap om den fysiska värld vi befinner oss i är ett faktum. Hur bilder gör för att lyckas med detta kan se olika ut. Vissa bilder kan ses som ett fönster till en annan plats, situation eller händelseförlopp. Dessa bilder är i första hand någon form av representation av något som hänt tidigare på ett annat ställe. Det är fint, men det är inte de bilderna jag nödvändigtvis intresserar mig för. Det finns en annan typ av bild vars funktion ser annorlunda ut. Istället för att agera ”fönster” där jag som betraktare ser igenom bilden kan denna typ av bild snarare liknas med en spegel. En spegel som riktar min blick mot mig själv i stället för det den egentligen visar.

Min farmors dödsögonblick var det första jag fick erfara, första gången jag bevittnade hur det ser ut när livet lämnar kroppen. Ett av alla hennes andetag blev hennes allra sista. Att dö är det vanligaste i hela världen, men jag kunde ändå inte begripa vad som egentligen hade hänt. Eftersom farmor var sjuk hade jag under en längre tid förberett mig på att hon skulle gå bort, att hon inte skulle finnas kvar längre. Så att hon var borta förstod jag, men att hon var där ena stunden, borta den andra och att något hade skett där emellan var svårare att begripa.

Hon var svag och nästan borta när hon låg där i sjukhussängen. Min pappa berättade hur man kunde se att det var nära genom olika kroppsliga attribut hos farmor. Hennes nästipp började blekna och de delar av hennes kropp som låg mot lakanen hade börjat mörkna och bli missfärgade. Hennes hjärta orkade alltså inte längre förflytta blodet runt om i kroppen. Syrebristen var påtaglig på hennes andning.

Efter dödsögonblickets intrång kom personalen och bad oss att lämna farmor och rummet. De skulle göra farmor fin, det vill säga: byta blöja, tvätta rent, byta kläder och öppna fönstret. Jag gick ut och grät, ringde min flickvän för att berätta att farmor nu var död och såg då en från personalen komma gående med en sax i handen. Hon hämtade några lila syrener. När jag kom tillbaka in i rummet var farmor inte kvar. Det som låg i sängen var en helt stilla hög med kött och ben iklädd farmors skinn och hår, men med blommor i händerna. Det var en mycket vacker och oerhört sorglig syn.

Det är här någonstans, bland sorg och oro inför framtiden, som en form av tröst uppenbarar sig. Samtidigt som jag vet att skönheten i Cunninghams fotografi är ett spöke, något som för länge sedan försvunnit och sedan länge bytt skepnad, så inser jag att vi alla är underkastade förgängligheten. Varken du eller jag kan undgå slutet. I och med denna insikt infinner sig stundtals en acceptans hos mig. En acceptans gentemot det förstörande krafterna som drabbar allt vackert (och allt icke-vackert för den delen). Att acceptera att allt vackert kommer att ta slut är svårt, men väl där, bland iscensatta bilder av farmor och blommor, fann jag en tröst.

 

Referenser

Cunningham, Imogen, Two Callas, 1929, (https://www.moma.org/collection/works/50590)

Barthes, Roland, Det ljusa rummet, Hill and Wang, 2010

 

Bilder

Fig.1 Objektkomposition nr.1

Fig.2 Objektkomposition nr.2

Fig.3 Objektkomposition nr.9