Janet Cardifs Lousiana-walk

-Hello do you hear me?
Det är den 12:e november 2017. Klockan är omkring två och jag tar med mig min walkman ut på promenad för att lyssna till Janet Cardiffs audio-walk från Lousiana konstmuseeum. Sinnesstämningen är låg. Vädret kallt men soligt. Det sällsynt ljusa vädret har lockat ut ovanligt mycket folk. Jag startar spelaren vid bron över kanalen och börjar gå längs med kajen. Kvinnans röst dirigerar mig att gå med henne längs med stigen. Även om hennes beskrivning av miljön inte stämmer med den miljö jag upplever omkring mig, känns det ändå som om jag följer de instruktioner jag får. De olika världarna anpassar sig till varandra, sammanflätas. Jag letar efter likheter och riktlinjer och jag finner dem överallt.

Hon berättar att hon tror att det hänt henne något på den här stigen.
Musik tar över mina öron, musik från en klassisk svartvit deckare. Någon svarar i en telefon som ringer. Hello...en kort dialog följer. Musiken har fått mig på helspänn något är spännande. Jag känner att jag har ett uppdrag. Min tidigare känsla av ensamhet har gett vika. Jag känner mig förbunden med kvinnan som talar till mig.
Ljudet av mina steg mot marken är ljuden av kraftiga kängor mot terräng, jord, sten och löv. Mina fötter går i skogen.
Jag tänker mig stigen i museets trädgård jag bär med mig i minnet, då jag gick där och upplevde verket på plats. Minnesbilden av platsen tar sig in i nuets upplevelse. Nu går jag längs kajkanten. Den är i sten. Det kan jag se men det låter inte så. Jag lyfter blicken över kanalen och ser gräs, träd och en grusstig. Det är som om den marken på andra sidan, lyft och lagt sig under mina fötter. Mina fötter går vidare i olika världar. Jag ser mig omkring - omgivningen och människorna tar sig in.
Hon uppmannar mig att fortsätta gå. Upp för trappan där borta. Där är den trappan. Jag går upp och korsar bron.

– Do you see the tree roots? It reminds me of my grandmothers hands.
Min blick söker efter trädet samtidigt som jag i tanken letar efter minnet av min farmor. Jag är där, direkt i minnet av en annan historia, en annan tid, på en annan plats.
Hon säger åt mig att stanna och vila ett tag. Lägligt nog står jag precis vid en bänk. Jag slår mig ned och tittar på trädet med de stora rötterna som står på andra sidan kanalen.

– Someone dropped a piece of papper on the ground. Looks like telephone number. Deckarmusiken är tillbaka. Min puls går upp.

– Lets continue
Dragspel, någon spelar dragspel. Jag letar med blicken. Folk går förbi mig. Några går förbi mig väldigt nära men deras steg stämmer inte med ljudet av stegen bakom min axel. Jag ser hastigt över axeln.
Hon berättar om ett vykort hon har fått skickat till sig från honom, just från den här platsen. Hon säger att platsen har ändrats, att gräset mellan stenarna är långt nu. Jag stirrar och förväntar mig att det ska växa upp rekordsnabbt framför mina ögon.
Hon berättar att byggnaden framför oss är vandaliserad, fönsterrutorna krossade och väggarna täckta med graffiti. Jag hör hur elden sprakar. Min näsa letar efter röklukten. Jag tittar upp på kyrkan och en kuliss av hennes beskrivning målas upp framför mina ögon. Hundar skäller. Jag vänder mig osäkert om. Ett par ligger och solar, barnen leker och mannen på bänken tar en klunk öl. De befinner sig i en annan dimension. En annan plats.

– Do you smell that?

– What? Är jag på god väg att svara.

– Someone is cooking something. It smells just like burnt meet.

Min blick söker runt. En helikopter flyger lågt över mitt huvud. Mannen viskar i mitt öra att han fortfarande kan se mig på övervakningskameran. Jag känner mig förföljd. Eller vänta, sa han till henne eller mig? Jag ser henne framför mig gåendes på en annan stig, på en annan plats än här. I Lousianas trädgård.

Var och vem är jag i denna historia? Nu ser jag mig själv följa efter.
Var jag, hon och han är, flyter hela tiden samman. Men vi kommer aldrig riktigt ikapp varandra. Närvaron. De olika miljöerna tycks beroende av varandra som att den ena inte kan existera utan den andra.

Hon berättar att det nu åter ser ut som på bilden och jag litar på henne.
Fåglar kvittrar och jag hör en kvinna som står och pratar om ett konstverk inför en grupp turister, (föreställer jag mig). Jag ser en skulptur framför mig men turisterna ser jag inte.

– En skulptur är som en resa säger hon.
En flicka på en bänk läser upp en historia som utspelar sig på en annan plats. Kvinnan börjar berätta för mig.

– A man hanging from a tree in front of a fire.
Hängd, menar hon hängd? Jag skapar alternativa bilder. Det känns mörkt igen, det måste det vara. Man tänder bara brasor i mörkret. Solen har faktiskt precis gått ner.
Mörket kommer snabbt så här års. Det blir hastigt svinkallt. Fåglarna kvittrar fortfarande.
Mannen viskar i mitt öra att han vill se på mig när jag sover. Han menar henne. Obehagligt.
Vi, jag och hon går vidare. Hon säger att en del av träden ser ut att ha ögon. Här är en stig.
Här är en skylt. George Trackas self-passage. Vattnet porlar och vi går ned för en plåttrappa. Jag minns trappan från Louisiana. Det låter som om vi går på ett ihåligt plåtdäck, som om vi är på en båt. Så var det väl inte, tänker jag.

– Are you near the ocean? It’s too grainy for me to see.
Hon pratar i mitt högra öra. Han i mitt vänstra. De pratar med varndra igenom mig.
Hon väljer en annan stig och plötsligt är vi i Toronto. Det säger hon som säger att vi är där. Att det är sent och scary. Det prasslar. Vänder mig om men omkring mig kör det bilar och en man sitter på en bänk och ser på. Hon har gått in. Hon berättar att hon inte längre förstår var hon är. Det gör inte jag heller. Jag har också gått in till mig, sitter i köket och skriver ner mina anteckningar från min promenad och lyssnar igen. Hon går in och sätter på telefonsvararen.

– Ask him to check the videotape.
Det låter som om hon är i min hall. Spänningen stiger och det känns läskigt men sen känner jag snabbt en glädje och förväntan; ska jag få träffa henne nu? Undrar om hon har hunden med sig. Jag är allergisk den kan inte komma in.
Eller är jag i hennes hem? Jag känner mig som en inkräktare som sitter här och skriver om henne i hennes värld. Hon går runt med skorna på.
Nu äntligen pratar hon till mig igen och vi går tillsammans. Men bilden hon lämna är till honom. Pratar hon med mig överhuvudtaget eller följer jag bara efter?

– Sitt down on the grass.

– Im laying in my bed. Visskningar i i höger öra.

– He is with us.