När det enskilda fotografiet inte räcker till

Om jag vill lära mig hur man utför en aktivitet på egen hand vänder jag mig med största sannolikhet till Youtube med sökningen ”How to…”. Oavsett vilken aktivitet det handlar om får jag mängder av träffar med tutorials från olika användare, som i videofilmer instruerar hur man går tillväga. Tiden före internet skrevs och trycktes böcker som fyllde samma funktion. Man skulle kunna säga att tutorials på Youtube är vår tids instruktionsbok.

För ett par år sedan hittade jag boken Modern Table Tennis av Jack Carrington på ett antikvariat, och som titeln anger är det en instruktionsbok i bordtennis. Den redovisar på ett konkret sätt hur spelet går till. Den innehåller även instruktioner i hur man bör träna och den rätta tekniken för att utföra de olika slagen. Trots mitt ointresse att lära mig det som titeln utlovat började jag ändå bläddra i den. Det var en nyfikenhet på instruktionsboken som genre som fick mig att vilja undersöka innehållet.

(Fig. 1)
Bild ur boken Modern Table Tennis, Jack Carrington, Bell, 1950

Boken innehåller förutom instruktioner i textform också ett antal fotografiska illustrationer. Till skillnad från hur fotografier av idrott i dagspress vanligen ser ut, där man har dokumenterat en pågående match, tycks dessa fotografier vara tagna under mer kontrollerade former. De är väl ljussatta och har en neutral bakgrund. Utövarens pose är väl hållen och de neutrala ansiktsuttrycken vittnar om att bilderna förmodligen inte är tagna under en pågående rörelse. Snarare tycks modellen ha blivit ombedd att stå stilla under fotograferingen och noggrant intagit sin ställning. Modellen är med andra ord väl medveten om situationen och kamerans position. Bilden är helt enkelt för perfekt för att kunna vara tagen under en pågående match. Ytterligare en detalj som avslöjar situationen är avsaknaden av spända muskler. Armar och kropp ger ett avslappnat intryck – långt ifrån de muskulösa och spända armar som bordtennisspelare brukar uppvisa när de spelar på riktigt.

Fotografierna är dock inte endast fotografier. Man har i fler fall även använt grafiska element, såsom pilar eller linjer, för att indikera en riktning av rörelsen som ska utföras. Man måste helt enkelt ha ansett att fotografiet i sig själv inte var tillräckligt för att förmedla den nödvändiga kunskapen till läsaren. Just för att fotografier är så bra på att frysa tiden blir de svåra att använda för att berätta om ett längre förlopp. Det som har skett innan och efter ögonblicket som fotografiet registrerat ryms inte och det måste till något mer – i det här fallet illustrationer.

Fotografierna i boken påminner om rörelsestudier av bland andra Etienne Jules Marey. Med fotografiets hjälp bröt han ner hastiga rörelser utförda av människor eller djur till små delar och stilla bilder. Fotografier är väl lämpade för den här typen av studier då de kan transformera något dynamiskt till statiskt och tillåta att rörelser istället studeras stillsamt. Men hur behandlar du mediet om du ämnar göra motsatsen, det vill säga om du vill sätta något statiskt i rörelse?

Efter mötet med Modern Table Tennis började jag aktivt leta efter böcker där upphovspersonen tvingats hantera samma problematik, det vill säga hur man illustrerar rörelse via stillbilder. Störst chans att hitta liknande exempel är i sportrelaterade böcker, men också i skönhets- och hälsorelaterade instruktionsböcker. Även här har man adderat pilar och andra symboler för att berätta något mer än vad fotografiet själva klarar av.

(Fig. 2)
Bild ur Facelift Without Surgery, Ruth Jody, J.B. Lippincott Company, 1979

Det är dock idrottsböckerna som rymmer de flesta exemplen. Där har man förutom symboler även använt sig av andra tekniker för att illustrera de rörelser som ska utföras. I boken Die Neue Wedelschule av Armin Kupfer har en sekvens av fotografier placerats med en skidbacke som förlaga. Mellan bilderna har man ritat streck som betonar förbindelsen och sekvensen. Bilderna är utsnitt som genom placeringen och illustrationerna blir ett försök att komma närmare en förståelse för hur rörelsen går till.

(Fig. 3)
Bild ur Die Neue Wedelschule, Armin Kupfer, Büchergilde Gutenberg, 1966

I boken Wege Zum Leistungtischtennis av Josip Trupkovic har man använt sig av multiexponeringsteknik. Flera exponeringar har sammanfogats för att berätta om ett längre tidsspann än de enskild exponering. Resultatet blir ett surrealistiskt och spöklikt uttryck eftersom modellen som instruerar uppvärmningsövningar ser ut att ha tre armar.

(Fig. 4)
Bild ur Wege Zum Leistungstichtennis, Josip Trupkovic, Verlag Druckhaus Gebh Flensburg, 1978

Fotografierna i dessa böcker har en tillhörande text som beskriver det fotografiet inte klarar av att berätta. Men eftersom mitt intresse gäller det fotografiska mediets egenskaper och begränsningar fokuserar jag på bilderna när jag tittar i böckerna.

Under letandet bläddrar jag snabbt för att inte ge mig möjlighet att hinna uppfatta bildtexten. På så sätt skapar jag en chans till en mer direkt läsning av fotografierna. Jag funderar över vilken information fotografiet i sig självt bär med sig om man till exempel skulle klippa ut de ur sitt ursprungliga sammanhang.

Det är när jag ser bilderna för sig själva som en absurditet uppstår och de avfotograferade situationerna blir svårbegripliga och ibland humoristiska. Det väcker frågor om vad som händer, vad personer på bilden gör och så vidare. När jag läser texten får fotografiet sin förklaring och sina svar och blir därför inte lika intressant. Utrymmet för spekulation och fantasi om vad som föranlett att bilden fotograferats försvinner – syftet har varit att instruera.

Text som hör till bilder finns ofta där för att förtydliga syftet med fotografiet och förklara vad det föreställer. Det förankrar bilden och smalnar av de möjliga tolkningarna av bilden.

Författarna till böckerna har självklart inte tänkt att fotografierna ska användas på det här sättet; att de blir tagna ur sitt sammanhang och frigörs från texten. Texten och bilden hjälper varandra att kommunicera det författarna vill instruera läsaren i. Men min nyfikenhet väcks när det fotografiska materialet blir mer komplext och mångtydigt. Eftersom mitt intresse inte är att lära mig hur utövandet av en idrott går till är det inte med de ögonen som jag läser bokens innehåll. Istället letar jag efter ett fotografiskt material där det är svårt att förstå vad bilden faktiskt syftar till och där förändringen av kontexten öppna möjligheter för flera tolkningar av bilden.

(Fig. 5)
Bild ur How To Bowl, Ned Day, Halcyon House, 1948

En viktig aspekt av dessa böcker, som dock inte har med rörelse att göra, är hur kvinnliga och manliga modeller agerar. I flera av böckerna finns bilder där män står bredvid och instruerar kvinnor. Männen förklarar för kvinnan hur det går till; hur hon ska hålla i racket, hur hon ska sikta med mera. Hade det varit enstaka bilder i någon av alla de böcker jag studerat hade man kunnat tala om slumpen. Men det är ett återkommande grepp och jag har inte funnit något exempel där en kvinna instruerae en man. Uttrycket ”man-splaining” får en högst bokstavlig gestalt.

Det mest parodiska exemplet finns i boken Knaurs Ski-Buch från 1960 där man har valt att konsekvent låta en kvinnlig modell illustrera felaktiga sätt att åka skidor – rätt sätt instrueras i varje exempel av en manlig modell.

(Fig. 6)
Bild ur Knaurs Ski-Buch, Franz Freund och Fulvio Campiotti, Droemersche Verlagsanstalt, 1960

Oavsett om man använt sig av illustrationer med pilar eller andra grafiska element i bilderna, multiexponeringar, sekvenstagning eller genom den grafiska formgivningen finns det en gemensam nämnare: det enskilda fotografiet har aldrig varit nog. Man har ansett att fotografiet i sig inte har varit tillräckligt för att förmedla bokens syfte på ett tillfredställande sätt. Kompletteringar har varit nödvändiga för att visa och lära ut något som ligger utanför vad fotografiet kan förmedla.

Man har insett fotografiets begränsningar. Vad som hänt före eller efter bilden har exponerats är information som fotografiet inte ger; informationen som i detta fall skulle berätta om bland annat vilken riktning en boll rör sig. Det som vanligtvis uppfattas som en av fotografiets styrkor – möjligheten att frysa ögonblick – blir här snarare en brist.